Kärlekstårar
Han är verkligen speciell. Jag såg det i hans ögon redan första gången vi möttes.
Man gör det när drottningen vill ge sig av, för att hålla henne kvar.
Hjärta och smärta
"Livet kommer med smärta alldeles av sig självt – ditt ansvar är att skapa glädje" / Milton H Erickson
"Your pain is the breaking of the shell that encloses your understanding" / Kahlil Gibran
Visst är det väl så, att de jobbiga perioderna är de som har högst potential att forma oss till något bättre. Det är i motvind vi förvärvar förmågan att bemästra våra vingar. Det är då vi lär oss den sanna flygkonsten, med vilken vi kan flyga långt bortom de vidder som vi ser när vi glidflyger i medvind. När vi kommer ut på andra sidan är vi tusen gånger starkare, tusen gånger klokare. Smärta kan riva murar och frambringa förståelse. Lidande kan generera medkänsla. När livet är som mörkast lär vi oss att se, paradoxalt nog. När dimman till slut har skingrats har vi tillskansat oss nya insiter - visdom som kommer få vår framtid att lysa ännu klarare.
Detta kan vara svårt att se när vi är mitt inne i de jobbiga perioderna, när vi fortfarande famlar i mörkret. Då kan vi trösta oss med att allt är förgängligt. Allt uppstår och försvinner. Inget är föralltid, inte heller smärtan. Och smärta behöver inte nödvändigtvis vara lika med lidande. Det må vara lättare sagt än gjort, men kanske kan vi ta ett steg tillbaka och se objektivt på smärtan, i alla fall för ett ögonblick. "Vad försöker den säga? Vad är det jag ska lära mig?"
Allt är helt i sin ordning. Allt är precis som det ska. Alla känslor är tillåtna och alla svårigheter kan lära oss något. I varje ögonblick får du en ny chans. Allt du har varit med om hittils i livet har format dig till den du är idag. Allt du har upplevt och gjort har fört dig till den punkt där du just nu står. Både det härliga och det jobbiga. Även prövningarna är gåvor - utan dem hade du kanske varit en sten. Nu är du istället en livs levande människa - varm och vackert sårbar. Embrace it!
Här är det frestande att komponera en poetisk slutkläm, eftersom smärta rimmar på hjärta och jag älskar att rimma. Jag väljer dock att avstå, som en träning i den ädla konsten att lägga fokus på ordens innebörd snarare än dess form. Hjärta och smärta - kärlek och visdom.
Lotusbarnen
Tålamod
"Tålamod är visdom. Det visar att vi förstår och accepterar att ibland måste saker och ting få utvecklas i sin egen takt. Ett barn kanske försöker hjälpa fjärilen att komma ut genom att öppna puppan. Det är sällan till någon glädje för fjärilen. Som vuxen vet man att fjärilen bara kan komma ut i sin egen takt, att man inte kan påskynda processen"
Tålamod och visdom. En ständig balansgång mellan att få saker att hända och att låta saker hända. Frågan är om vi vuxna verkligen vet att man inte kan påskynda processen. Kanske är vi alla barn. Välvilliga men otåliga. Kanske vet vi, förvisso, på ett intellektuellt plan att fjärilen bara kan komma ut i sin egen takt, men lik förbaskat finner vi oss själva stående vid puppan med kliande fingrar.
Tålamod. Tåla mod. Att tåla mod. Kanske krävs det mod för att vara tålmodig. Kanske skyndar vi på av rädsla, när vi står där och krafsar på puppans skal för att fjärilen ska komma ut snabbare.
På många sätt tycker jag nog att jag är en tämligen modig person. Jag försöker att våga mig utanför mina trygghetszoner, jag vågar ofta gå mot strömmen, jag vågar öppna mitt hjärta och jag vågar utmana mina rädslor. Däremot vill jag gärna påskynda processer. Inte alltid, inte när det gäller mitt jobb t.ex. Inte när det gäller barns utveckling. Men i vissa avseenden vill jag gärna hjälpa fjärilen att komma ut lite snabbare. Jag vill veta och förstå, jag vill utvecklas och hjälpa andra. Gärna nu på en gång. Ibland är det frestande att dra ut fjärilen ur puppan som utgör mig själv, att dra ut fjärilen ur puppan som utgör all kunskap och visdom i världen, att dra ut fjärilen ur puppan som utgör de varelser som lider. Av välvilja, jovisst, men det är ju sällan till någon glädje för fjärilen. Då får jag ha tålamod med mig själv, vara tålmodig och låta även tålamodet blomstra i sin egen takt. Vara tålig och modig. Vara tålmodig.
Med metta
Emma
Big Bang Theory
Big bang. Skapelsen. Universums födelse.
Kalla det vad man vill. Fascinerande är det och teorierna är många. För ja, jag ser även Big Bang som en teori. Det är väldigt mycket som vi inte vet. Det är ytterst lite som vi tror oss veta. Nya teorier uppkommer dessutom hela tiden. Vi förkastar de gamla och utforskar de nya, för att sedan förkasta även de nya till förmån för något ännu nyare. Jag började titta på en intressant dokumentär om universums skapelse på svtplay. Man pratar om relativitetsteorin, kvantmekanik och singularitet. Enormt intressant. Det som slog mig var främst detta: Vi vet egentligen ingenting. Snillen spekulerar, så att säga. Stephen Hawkings säger att inte ens existensen är säker när det gäller atomers beskaffenhet. Vi försöker förstå oss på något så makalöst, vars svar (om det finns några) förmodligen ligger långt bortom intellektets gränser. Så jag stängde av, en dryg halvtimma in i programmet. Inte för att det inte var intressant, inte för att det inte var givande, inte för att jag inte ser något värde i att fördjupa sig i ämnet. Enbart för att jag inte förmådde ta in mer just nu, i denna utformning. Mitt sinne behövde vila och ges utrymme att kontemplera.
Jag funderade mycket på rymden när jag var liten. Då framförallt dess påstådda oändlighet. Jag kunde inte ta det till mig, att rymden skulle vara oändlig. "Någonstans måste det ju ta slut!" sade jag, för att sedan yttra "Å andra sidan, utanför rymdens gräns måste det ju också finnas någonting... men någonstans måste ju ALLT ta slut... men även där utanför måste det ju finnas någonting..." Ja, man kan förstå att mina tankar retade gallfeber på de vuxna. Detta barn som tänkte så fasansfullt mycket. Jag skrev sagor om barn som reste till världens ände, för att vid gränsen upptäcka att hela universum egentligen bara var en liten liten del av ett ännu större system. Ett system i ständig rörelse. Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med Einstein, men min barndoms tankar var inte helt inkompatibla med relativitetsteorin, så som jag har förstått den. Det visste jag förstås inte då. Det är intressant att vi ställer oss dessa frågor som barn, medan vi som vuxna dödar nyfikenheten med krav på ramar och evidens.
Emil Jensen sjunger "Hur lyckliga kan vi bli, vi som vet vad stjärnorna består av? Å hur magiska kan vi va, när vi vet vad hjärnorna består av?". En vän kommenterade dessa textrader i ett sms till mig en gång. Något i stil med "Visst försvinner en del av magin om vi vet för mycket?". Jag höll med. Ibland kanske vi får nöja oss med att inte veta, för inte ens vetenskapen vet (trots att det heter vetenskap, till skillnad från religionernas mer ödmjuka ordval tro). Världen är så makalös. Jag upphör aldrig att förundras. När jag tänker på vilket mirakel allting är, ja då vet jag knappt vart jag ska ta vägen. Att det kan finnas liv. Bara en sådan sak. Jag smäller av! Att vi kan gå, se, höra, tänka, känna, prata... Att det finns färger, former, himmel, hav... Att det finns stjärnor i rymden och att vår planet kretsar kring en av alla dessa stjärnor... Att varje liten atom är som ett solsystem, att vårt solsystem kanske bara är en liten atom i något ännu större sammanhang... Hur kan man undgå att fråga sig varför vi är här, hur vi kom hit och hur allt kan vara så perfekt? Är allt bara en väldigt lyckad slump? Miljontals år av evolution, förvisso, men ändå... Varför döda magin genom att säga att universum är ett resultat av slump och evolution? Kärleken då? Var får den plats i denna slumpartade värld där mutationer och "survival of the fittest" har skapat det som existerar idag? Nej, jag tror att kärleken är universums grundsten. Allt hänger samman i ömsesidig harmoni. Jag tror på synkroniciteter (meningsfull slump) och jag är inte främmande för att det finns ett syfte med allt som sker. Men även detta är bara en tro, en teori, som jag avser att ständigt ompröva och omformulera. Som med allt annat. Åt detta håll verkar vetenskapen också färdas, motvilligt och i sakta mak, precis som när man introducerade atomer och grundämnen och upprättade det periodiska systemet. Motstånd tills det plötsligt är vedertaget.
Jag vet inte hur eller varför universum blev till. Jag vet inte hur jag kom hit eller varför jag är här. Kanske kommer jag aldrig få veta, kanske kommer jag alltid bara kunna spekulera. Det känns helt okej. Jag vilar i ovissheten och försöker att hålla sinnet öppet. Jag övar på att fokusera på känslan av luften som entrar och lämnar kroppen (bara det är ju ett mirakel, för övrigt) och strävar efter att göra något meningsfullt av min vistelse på jorden. Jag vill fortsätta att förundras, fortsätta att ställa mig de stora frågorna och fortsätta att lyssna på snillen som spekulerar. Vare sig dessa snillen är intellektuella forskare, visa andliga vägledare, kloka vänner eller nyfikna barn. Eller kanske en främling på gatan. Någon som har en tanke, någon som har funderat. Jag vill aldrig döda nyfikenheten, aldrig döda magin.
Apropå att vetenskap (i detta fall kvantfysik) och andlighet (i detta fall buddhism) håller på att förenas:
Egentligen känner jag inte längre något större behov av att finna vetenskapliga bevis för buddhistisk meditation eller filosofi. Det finns ett flertal studier som visar hur hjärnan påverkas av meditation och med min bakgrund borde jag kanske vara enormt ivrig att förkovra mig i dessa. Kanske borde jag även göra motsvarande med den filosofiska biten och studera kvantfysik. Dock känner jag i nuläget att det för min egen del skulle kännas något bakvänt. Vetenskapen har på senare tid börjat "bevisa" (notera citationstecknen, för kan vi egentligen någonsin bevisa något?) sådant som utövare av dhamma har praktiserat i 2500 år. Jag är enormt glad och tacksam att det finns människor som ägnar sig åt att sammanföra dessa världar, bland annat neuroforskare och kvantfysiker som studerar dhamma utifrån ett vetenskapligt perspektiv, eftersom det ger legitimitet åt en livsfilosofi som jag tror kan gynna alla i vår värld. Däremot väljer jag själv att, i detta skede av den ständigt pågående utvecklingen, lägga intellektet på hyllan ett tag, till förmån för hjärtat. Jag diskuterar mer än gärna neuropsykologi och kvantfysik, men jag är inte beroende av det som en del av min egen resa. Inte just nu i alla fall. Just nu törstar jag efter visdom, inte vetenskap.
Med kärlek till er alla; vetenskapliga och ovetenskapliga och allt däremellan!
Lycka
Jag insåg just, efter en härlig skymningspromenad barfota i skogen precis intill min lägenhet och en fin sms-konversation med en fantastisk vän, att lycka är just detta: Att bo nära naturen och ha möjlighet att få vistas i den. Fylla hjärtat med kärlek, sinnet med ro och kroppen med energi. Stämma instrumenten och tanka kraft för att kunna sprida ännu mer lycka åt andra, såväl på jobbet som i privatlivet. Att kunna vandra barfota i skogen i skymningen, omringad av skogsdoft och skogsljud. Blåsten som får trädkronorna att prassla svagt, insekterna som spelar. Att bara se träd och mörker och strimmor av ljus. Fotsulorna mot marken, i full kontakt med denna makalösa planet. Att få vara med naturen. Lyssna till dess melodier, beskåda dess harmonier, beundra dess fullkomlighet. Vad mer kan en mänska begära?
Låt oss lära av sjömännen
"Nästa gång du möter någon du känner väl, fråga dig själv om du ser den här personen med fräsch blick, som han eller hon verkligen är, eller om du bara ser återspeglingen av dina tankar om den här människan"
"Kan du se himlen, stjärnorna, träden och vattnet och stenarna, verkligen se dem som de är just nu med ett rent och obehindrat sinne? Eller ser du dem bara genom den slöja som bildas av dina tankar och åsikter?"
Visdomsord från John Kabat-Zinn.
Jag har berört det förut. Det där filtret, genom vilket vi tar in vår omvärld (och kanske även vår inre värld). Hur vi tolkar och kategoriserar, förvränger och konceptualiserar. Vi ser inte världen så som den verkligen är, vi ser den genom en slöja av tankar och åsikter. Vi projicerar vår inre värld på den yttre, och kanske även vice versa. Vi ser en återspegling av vårt eget sinne, snarare än att se verkligheten. Vi skapar oss en bild av världen, en världsbild, och denna präglar allt vi ser och upplever. Om jag tycker illa om en annan människa säger det mer om mig än vad det säger om objektet för min motvilja.
En del människor bygger höga fasta murar kring sin världsbild. De vaktar den dag och natt. Om någon ifrågasätter världsbilden genom att plocka bort några stenar från muren, då börjar marken att skaka och världsbildens ägare bygger en ännu högre mur. Stöter bort, blundar, flyr, förnekar. Det sorgliga är att ju mer vi sänger ut andra, desto mer stänger vi in oss själva. Innanför murarna sitter vi och klänger fast vid våra föreställningar och världen blir väldigt liten. Vi kanske begränsar vårt lidande i något avseende, men vi begränsar även vår lycka.
En del människor har en mer öppen inställning till sin världsbild. De låter världsbilden växa och frodas, utan omgivande murar. Andra människor tillåts att vandra in i världsbilden och så nya frön. Ibland vandrar världsbildens ägare in i någon annan människas världsbild och utforskar nya marker. Jag tror att det är jätteviktigt att vi aldrig slutar ifrågasätta vår världsbild, att vi ständigt omprövar dem. Vem är jag att säga att just min världsbild - som den är just i detta ögonblick, skapad av mitt sinne utifrån mina personliga referensramar - är den rätta?
Dessutom behöver man inte sluka allt med hull och hår, bara för att man tar en fika i någon annans trädgård. Att vara öppen är inte nödvändigtvis att vara naiv. Man kan besöka andra människors världsbilder, med ett öppet sinne, bara för att det är spännande och utvecklande att höra vad andra tycker och tänker, hur andra ser på världen. Detta kan vi inte göra om vi stänger in oss, om vi vandrar omkring med ett hårt skal runt våra sinnen och hjärtan. Om vi ska kunna förstå hur någon annan tänker måste vi bosätta oss i den människans sinne och hjärta för en stund. Lyssna och verkligen höra, titta och verkligen se. Vara närvarande, öppna och genuint nyfikna. Utan att döma. Jag behöver inte hålla med om allt du säger för att ge dig min fulla uppmärksamhet, ta in det du säger och på allvar reflektera över det, istället för att direkt stöta bort det bara för att det råkar krocka med just min uppfattning.
Detta gäller även dhamma, för min del. Jag tror att för mycket tillit kan vara farligt. Om jag bara litar blint på vad andra har upplevt och insett, de som har kommit väldigt långt i sin utveckling, då är jag illa ute. Jag måste istället praktisera och ständigt omforma min bild, skapa egna erfarenheter och vid upprepade tillfällen ifrågasätta min nuvarande världsbild. Inte bygga murar kring dhamma. Okej, ett visst mått av tillit är kanske nödvändigt för att ens vilja prova denna väg. Men det är de egna upplevelserna av ett mer klarsynt och rofyllt sinne som ger näring åt strävan, inte en påklistrad världsbild utifrån människors tolkningar av en lära. Därför vill jag inte begränsa mig till någon specifik tradition, jag vill tillämpa kärnan av dhamma i mitt liv och se vad som händer. Fortfarande en relativt subjektiv världsbild, förvisso, eftersom jag bygger den på egna erfarenheter utifrån egna upplevelser, men ändå formbar och ständigt föränderlig. Min tolkning av dhamma är bara min tolkning, inte en universell sanning.
Med vetskapen om att vi inte ser världen så som den verkligen är, kan vi bli ödmjuka och inse att vi inte med hundraprocentig säkerhet kan veta någonting alls. Vetenskap i all ära, även den är begränsad. Inte ens forskning är fri från filtrets eller slöjans påverkan. Resultaten tolkas och inte heller de är rena. Vi gör ständiga försök att strukturera vår omvärld och få den att passa in i en ram som är alltför snäv. Vi försöker förstå oss på sådant som våra mänskliga sinnen och vetenskapliga instrument är för trubbiga för att uppfatta. Ta en sådan sak som uppfattningen att vår kropp är något fast och avgränsat t.ex. Det är så våra sinnen upplever sina kroppar. Ändå finns det människor som efter långa meditationsretreats, då de har fintrimmat sina sinnen och kan uppfatta alltmer subtila företeelser, säger att de plötslit uppfattar kroppen som en vibrerande massa i ständig förändring. Vetenskapen är nu inne på samma bana, 2500 år efter att den första människan genom egna upplevelser upptäckte detta. Troligtvis finns det mycket att utforska, långt bortom detta, som vi idag inte ens kan föreställa oss. Allt sådant som vi idag inte kan förklara.
Tänk om jag kunde resa 1000 år bakåt i tiden. Tänk om jag skulle berätta för de människor som levde då att det i framtiden kommer skapas en virtuell värld vid namn Internet. Troligtvis hade de avfärdat mitt påstående, för det vore inte kompatibelt med deras världsbild. På samma sätt bemöts ofta nytänkande människor idag. De som vågar trotsa normen och ifrågasätta, de som har öppna sinnen och inte är främmande för att allt vi tror oss veta kanske bara är en illusion.
Visst, vi behöver kanske våra ramar och mentala strukturer, våra koncept och etiketter, våra bilder och riktlinjer. I alla fall med de begränsade sinnen vi just nu besitter. Annars kanske vi dukar under när marken börjar skaka. Men vi måste inse att de bara är just detta; etiketter och bilder, filtrerade genom en slöja. Vi får inte tro att de utgör en exakt avbild av verkligheten, så som den absolut är. Vi måste vara medvetna om att våra ramar, strukturer och riktlinjer bara är redskap för att navigera genom livet, precis som att en sjöman använder en karta för att navigera på havet. Skillnaden är att sjömannen vet att kartan inte är en exakt avspegling av verkligheten. Sjömannen vet att kartan bara är en bild, ett försök att rita av verkligheten. Detta är något som de flesta av oss inte förstår när det gäller våra världsbilder. Vi klänger oss fast vid dem och är ovilliga att ändra dem även då de helt uppenbart inte längre är hållbara. Vi förvränger verkligheten för att den ska passa vår världsbild, medan en sjöman i sina sinnens fulla bruk aldrig skulle leta efter sitt fartyg på kartan.
Med kärlek till er, respekt gentemot era världsbilder och ödmjukhet inför min egen nuvarande världsbild.
/Emma
Där det inte finns rädsla finns heller inget mod
Rädslan. Den driver oss i väldigt mycket, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Rädsla att misslyckas, rädsla att lyckas, rädsla att vara annorlunda, rädsla att inte bli omtyckt, rädsla att förlora, rädsla att vinna, rädsla att bli lämnad, rädsla att vara ensam, rädsla att lida, rädsla att vara lycklig, rädsla att släppa taget, rädsla att lämna okänd mark, rädsla att bli gammal, rädsla att bli sjuk, rädsla att dö. För att bara nämna en bråkdel av alla rädslor som driver oss människor. I våra val, i våra handlingar, i våra ord. Vad vi väljer att blunda för, vad vi väljer att undvika och vilka vägar vi väljer att gå. Rädslans bojor håller oss i ett fast grepp.
Tills vi inser att det inte finns något att vara rädd för. Tills vi inser att vi faktiskt kan bryta oss loss, att vi kan bli fria. Tills vi inser att skuggorna bara försvinner om vi lyser på dem. Om vi tar upp dem till ytan, tittar på dem och ser dem så som de verkligen är. Tomma. En rädsla är bara en känsla. Den kan vara överväldigande men faktum kvarstår: Den är bara en känsla.
När vi är riktigt rädda, som när vi har en fobi, då fungerar inte vårt rationella tänkande. Rent neurobiologiskt är vi konstruerade så att rädsla aktiverar delar i djupa "primitiva" delar av hjärnan och slår ut ytligare "civiliserade" delar av hjärnan. Det är därför det inte hjälper att säga "men du vet väl att det är säkrare än att åka bil?" till någon som har flygfobi. Jo tack, det är större sannolikhet att dö i bilen/bussen på väg till flygplatsen än att dö i en flygkrasch, men likväl känns det som att jorden ska gå under när planet startar. För det går inte att tänka rationellt just då, det ligger i fobins natur.
Betyder detta att vi är maktlösa? Att vi inte kan besegra våra rädslor? Nej, våra hjärnor är ju plastiska. De är föränderliga och formbara, precis som allt annat i vår värld. Det kan vara extremt jobbigt och det fodrar mycket mod, men det går. Vi behöver inte drivas av våra fobier, de behöver inte hindra oss.
Fobier alltså. Det var ett tydligt exempel på rädsla. Så lättidentifierad är den emellertid inte alltid, den där rädslan som driver och hindrar oss. Oftast är den mycket mer subtil. Kanske vet vi inte ens att det är just rädsla som ligger bakom våra val, våra handlingar, våra ord. Ibland kanske vi skulle vara gynnade av att stanna upp och på allvar fråga oss själva "Är det rädsla som driver mig till detta?". Rädsla att förlora något jag tycker om? Rädsla att utsättas för något som jag inte tycker om? Rädsla att misslyckas? Rädsla att inte bli omtyckt?
Det kanske inte är en så främmande tanke, att vi kan vara rädda för att misslyckas, rädda för att bli olyckliga. Men hur är det då med rädslan att lyckas, rädslan att vara lycklig? För den finns ju också där ibland. Bakom den kan förvisso en annan rädsla ligga, nämligen rädslan att förlora lyckan när vi väl har smakat på dess sötma. Kanske. Eller rädsla för vad andra ska tycka, alla olyckliga människor som blir provocerade och hyser missunnsamhet. Vi vill inte sticka ut hakan och säga "åh vad lycklig jag är!". Jante-spöket alltså.
Eller så är vi rädda för att vi helt enkelt är så makalöst maktfulla (i brist på neutral synonym till "mäktig"). Vi besitter en sådan enorm potential, var och en av oss, att vi kan skrämmas av dess storhet. Innerst inne vet vi vilken makt vi har och det skrämmer oss. Med makt kommer ansvar och vi vet inte vad som kan hända om vi släpper denna kraft fri. Vi är rädda att lämna den trygga hamnen till förmån för ovissheten. "Tänk om det är alldeles överväldigande, tänk om jag inte kan hantera det!"
Nelson Mandela formulerade det fantastiskt fint: “Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem ska jag vara? Lysande, fantastisk, talangfull, underbar? Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara? /.../ Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet för att andra människor inte ska känna sig osäkra. Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, utan i alla. Och när vi låter vårt eget ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelsen att göra detsamma. När vi befrias från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra. ”
En rädd människa är inte en fri människa.
Är jag fri från rädsla? Nej, men jag är modig nog att erkänna att jag är rädd (med visst motstånd, det ska jag inte sticka under stol med, för jag vill hellre vara stark och fri). Ta det är med att flyga t.ex. Är det en slump att jag valde det exemplet? Nej. Det går en ilning genom kroppen när jag tänker på att jag ska flyga om tre veckor. Redan nu, tre veckor innan avresa, kan ilningar gå genom min kropp! Trots att jag vet att det är helt onödigt att oroa sig redan nu, för det tjänar ingenting till. Trots att jag har för avsikt att leva i nuet, eftersom detta ögonblick är allt vi med säkerhet har. Trots att jag vet att det inte är farligt att flyga, att rädslan varken är befogad eller gynnsam. Och nej, det hjälper inte att tänka att det säkert kommer gå bra, att jag har flugit förut och att vistelsen kommer vara underbar. För rädslan är inte på något sätt rationell (förutom att människan nog hade haft vingar om det var meningen att hon skulle flyga). Jag vet att flygplanets väggar inte kryper närmare på riktigt. Jag vet det att det är en illusion men rädslan är frikopplad från det logiska tänkandet. Att rationalisera lönar sig inte. Allt jag kan göra är att lyfta fram rädslan, titta på den, acceptera att den finns, notera hur den uppstår och växer och hur den sedan klingar av. För även rädslan är ju förgänglig. Den uppstår och försvinner, som allt annat.
Det är intressant och givande att titta på denna rädsla. Den visar mig hur lång väg jag har kvar att gå, hur mycket jag har kvar att jobba med inom dhamma och i livet. Jag kan prata om att leva i nuet, att acceptera det som sker, att tankar bara är tankar och att känslor bara är känslor. Ändå kan jag vara rädd och bäva inför något i flera veckor. För att jag inte har kommit så långt ännu, till den punkt där man inte längre drivs av rädslor. Där man enbart drivs av kärlek och medkänsla.
Vad jag däremot inte tänker tillåta är att denna rädsla hindrar mig. Jag tänker flyga dit jag vill. Jag kommer våndas men jag tänker inte kapitulera för rädslan. Och denna gång ska jag försöka att inte fly i tankarna, försöka att inte distrahera mig, försöka att inte trycka bort eller förneka rädslan. Detta är första gången jag flyger sedan jag började meditera, sedan jag upptäckte dhamma. Jag har för avsikt att försöka implementera mina nya verktyg i denna situation. Jag vill ta tillfället i akt för att träna. Jag ska försöka se rädslan i vitögat, försöka tänka "okej, jag sitter på ett flygplan och jag förnimmer rädsla" (inte "jag ÄR rädd" för man ÄR inte sin rädsla, man förnimmer den och behöver inte identifiera sig med den) och försöka att bara vara i den. Känna den, uppleva den, utforska den. Se hur den tar sig i uttryck och hur den förändras. Kanske använda den som meditationsobjekt och försöka öva sinnesbalans. Försöka, ett återkommande ord i detta stycke. Jag ska försöka, men jag tänker inte döma mig själv om jag inte lyckas.
Som sagt, påtagliga rädslor är en sak. Flygrädslan är påtaglig och därmed lätt att identifiera. Subtila rädslor är en annan sak. De kan vara svårare att jobba med eftersom vi kanske inte ens är medvetna om att vi har dem, att vi drivs av dem, att de påverkar oss i våra val. Då får vi verkligen slå på strålkastaren och rikta den in i vårt mörker. Belysa skuggorna. Och, som sagt, skuggor försvinner när man lyser på dem.
Kärlek till er alla! Må ni vara modiga nog att möta era rädslor och bli fria.
Med metta / Emma
Everything changes
Everything changes, changes for the good
Even the pain hurts like it should
Everything moves, shadows to light
Heart becomes whole when you give up the fight
Köttfri måndag
Köttfri måndag. Vad vill jag med infogandet av denna länk? Ge dåligt samvete till alla som äter kött? Nej, jag vill inspirera till ett mer rimligt förhållningssätt till köttindustrin. Den är inte moraliskt försvarbar, så är det. Jag dömer inte de människor som väljer att inkludera kött i sin kost, men jag förbannar köttindustrin. Och ja, de som äter kött bidrar till att upprätthålla den.
Jag vill gärna sprida lite medvetenhet kring vad köttindustrin gör med vår värld, så kan alla och envar själva välja vad de vill göra med den informationen. Jag tar det i korta drag, så kan den som vill veta mer förkovra sig i mer detaljerad fakta på exempelvis hemsidan som jag länkade till ovan.
Fyra faktum:
- Köttindustrin bidrar till att upprätthålla den globala svälten.
- Köttindustrin orsakar mer miljöproblem än alla bilar i världen.
- Industridjuren (livs levande varma varelser) föds in i ett liv av lidande.
- Vegetarisk mat är mer hälsosam än kött (ok, inte ett etiskt baserat argument men ett faktum som kanske kan öka motivationen hos några som värnar om sin egen hälsa).
- Är det rimligt att människor i västvärlden ska äta kött till varje måltid när priset som människorna i tredje världen får betala är att inte kunna äta sig mätta?
- Är det rimligt att vi ska blunda för miljöproblemen idag bara för att vi själva kanske hinner dö innan de på allvar skadar våra efterlevande?
- Vem har gett oss människor rätten att förfoga över andra arters liv på detta sätt?
- Vi har alla begåvats med en kropp som kan hjälpa oss att utföra de mest fantastiska saker. Vore det inte ganska otacksamt att inte värna om den?
Jag säger inte att alla måste bli vegetarianer. Jag är inte bättre än någon annan bara för att jag har valt att avstå från kött. Jag har aldrig njutit av att äta kött - mådde fysiskt och psykiskt illa av tanken på att det var ett dött djur som låg på min tallrik redan när jag var barn - så att jag till slut tog mitt förnuft tillfånga och följde mitt hjärtas rop kan väl knappast upphöjas till skyarna. Snarare kan man ifrågasätta att jag överhuvudtaget tvingades till att "lära mig" äta kött genom att med kraft tysta ner hjärtats rop tills det nästan kändes naturligt svälja delar av (eller hela, om det var räkor) döda varelser. Om man njuter av att äta kött är det säkert svårare att avstå, eftersom människor gillar att njuta. Jag grät när jag förstod att kyckling och kyckling var samma sak, att fisk och fisk var samma sak. Jag kunde ju inte döda en endaste mygga, hur skulle jag då kunna äta tio räkor? Jag kom aldrig riktigt över det, jag bara vande mig vid att inte lyssna på ropen från hjärtat. Slog dövörat till. Så jag ska inte använda mig själv som referens. Jag ska inte säga "Jag är vegetarian så det borde alla vara" för det är inte en uppoffring för mig. Däremot vill jag gärna uppmana alla att äta vegetariskt minst en gång i veckan. I det långa loppet kommer ni då att bidra mindre till den globala svälten, miljöförstörelsen och plågandet av djuren (våra värdefulla medvarelser som såklart också bör omfattas av vår kärlek och medkänsla, precis som människorna) samtidigt som ni gör något gott för er egen hälsa (och ni vet ju att ert välbefinnande även gynnar världens välbefinnande, så att ta hand om sig själv är A och O om man vill göra gott för världen).
Så snälla alla ni fina människor där ute, kika in på Köttfri måndags hemsida och låt er inspireras! Försök att äta vegetariskt någon eller ett par gånger i veckan. För er egen skull, för era barn och barnbarns skull, för djurens skull och för de svältande människornas skull. Och om/när ni väl äter en köttbit, döm inte er själva och ha inte dåligt samvete. Det tjänar ingenting till, varken för er själva eller för världen.
Kärlek till er alla!
Emma
We are one
Under min norrlandsvistelse spenderade jag någon timme vid en utsiktsplats i skogen. Från den kan man se över barrträdens toppar, ut över havet. Jag låg på det mossbeklädda berget och tittade upp mot himlen. Små små regndroppar snuddade ibland vid mitt ansikte. Jag blundade och insöp skogsljuden och skogsdoften, som liksom blandades med havsljuden och havsdoften. Naturens melodier och dofter i en vacker symfoni. Så perfekt. Där och då kände jag en sådan enorm samhörighet med naturen. Vår färgsprakande natur, vår mångfasetterade värld. Vi är alla ett. Jag funderade kring hur allt uppstår och försvinner. Plötsligt insåg jag att allt egentligen förvinner i samma ögonblick som det uppstod. Allt är en enda stor fortlöpande process och allt hänger ihop. Vi är alla ett. Låt oss leva i samklang med naturen, i harmoni med varandra.
Denna underbara låt, i denna vackra tolkning av denna fantastiska sångerska, har jag spelat oräkneliga gånger via spotify. Jag gillar den varma rösten, den språkliga variationen, det härliga soundet och den rakt igenom kloka texten (den sistnämnda upplevs dock bäst i orginalversionen då allt sjungs på engelska, givet att man inte är bevandrad i Niger-Kongo-språkfamiljen). Denna låt vill jag sjunga för alla barn i hela världen. We are more than we are, we are one. Precis, där har vi det igen: Vi är alla ett.
Med metta / Emma
Matrix
Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli djupt berörd av filmen Matrix. Action och Science fiction har aldrig tillhört mina preferenser bland fimgenres. Förmodligen är det därför jag inte hade sett Matrix förrän igår kväll. Jag är glad att jag väntade 12 år, för år 1999 skulle jag inte ha förstått filmens djup. Då skulle jag bara ha sett specialeffekterna, fight-scenerna och robotarna. Jag skulle inte ha tyckt om det, jag skulle ha tänkt att detta inte var en film för mig. Beträffande handlingen hade jag troligtvis funnit leva-i-en-datavärld-företeelsen föga intressant och enbart relaterat detta till de människor som spenderar sina liv framför en dataskärm. För jag skulle ha tolkat handlingen bokstavligt. Jag skulle inte ha förstått att det kanske egentligen inte handlar om en datavärld. Bildligt talat lever vi ju faktiskt i The Matrix. Igår kväll blev hela filmen en enda stor metafor som berörde mig djupt, på flera plan.
Neos väg mot att vakna och inse sanningen - mot att se hur verkligheten egentligen är beskaffad - liknar många sökares väg mot att se världen så som den egentligen är. Se att vi alla är slavar under normer, betingningar, begär och motvilja. Se att vi lever i en illusion, att världen vi ser är en projektion av oss själva. Vi ser inte världen som den är utan som vi själva är. Vi bär omkring på en slöja av föreställningar, rädslor, antaganden, tankar och värderingar. Vi ifrågasätter dem sällan, vi tar dem för sanningar. Allt vi förnimmer filtreras genom denna slöja, inga intryck är rena. Slöjan är The Matrix. Det vi ser är en återspegling av våra sinnen. "There is no spoon" sade Neo och kunde se hur skeden böjdes.
Allt börjar med en gnagande känsla av att det är någonting som inte stämmer i världen. Så kände Neo också. Hela livet hade han letat efter sanningen. När han fann den var han tvungen att göra ett val; skulle han ta det röda eller det blåa pillret? Skulle han öppna sig för verkligheten eller fortsätta att leva i drömvärlden? Detta val ställs alla sökare inför. Man kommer till ett vägskäl och det krävs mod för att bryta sig loss och välja den okända vägen. Sedan smärtan. Det gör ont att bryta sig ut ur skalet och se med nya ögon. Man kunde se hur Neo plågades. Han frågade "Varför gör det så ont i mina ögon?" och fick svaret "För att du aldrig har använt dem förut". Så genialt. Det är klart att det gör ont att öppna ögonen för hur världen egentligen ser ut, det är klart att det känns ovant eftersom man aldrig har använt ögonen förut. Allt har bara skett i sinnet, snurrat runt i hjärnan som fantasibilder. Att öppna ögonen och faktiskt se, det är något helt annat.
Neo fick erfara att det inte fanns någon återvändo. Han fick frågan "Om det fanns det, skulle du verkligen vilja gå tillbaka till drömvärlden?". När man väl har börjat att se världen med nya ögon, hur ska man då någonsin kunna gå tillbaka till det gamla, med vetskapen om att det inte är på riktigt? En värld av sköna sinnesintryck, jovisst, men det är ju bara just det, bara sinnesintryck. De saknar essens.
Morpheus är vägvisaren. Han påminner mycket om de visa människor som vägleder sökare i vår värld. Hur han uttrycker sig, hur han besvarar frågor och det han utstrålar. Man får en känsla av att han har insikt i så mycket som vi ännu inte kan förstå. Neo är vetgirig och vill ha svar på alla frågor, men det är inte meningen att Morpheus ska ge dem till honom. Morpheus säger "Jag kan bara visa dig dörren. Du måste själv gå igenom den".
Den unga killen på farkosten tänkte tankar som jag har tänkt i hela mitt liv. När jag var barn brukade jag tortera vuxna med följande tankegång: "Hur kan vi vara säkra på att vi uppfattar smaker och färger på samma sätt? Banan för mig kanske smakar som äpple för dig, det kan vi inte veta. Vi har lärt oss att såhär smakar banan och såhär smakar äpple, men jag kan inte känna hur det smakar för just dig. Samma sak med färger. Mitt blå kanske ser ut som ditt röd. Vi har lärt oss att detta är blå och vi är överens om vilka föremål som är blåa, men jag jag inte se den blåa färgen genom dina ögon". En liknande tankegång blottar den unga killen för Neo vid ett tillfälle då de sitter och äter.
Mannen som svek gruppen genom att erbjuda sig att överlämna Morpheus till agenterna, han är ett förkroppsligande av den där önskan som kan dyka upp ibland. Önskan att återgå till drömvärlden och leva ovetandes i den där bubblan. Allt vore ju så enkelt då, kan man tänka. Mannen säljer sin själ till agenterna, skulle man kunna säga. Han är villig att blunda för verkligheten och förlora sin kunskap om den. Han vill tillbaka till drömvärlden och frossa i världsliga njutningar. Bada i behagliga sinnerintryck som inte är verkliga. Han säger "Okunskap är en välsignelse". Så har jag också tänkt ibland. Tänk vad skönt att bara gå omkring där i en rosa bubbla, att inte veta och inte se. Så tänker jag inte längre. Nu är jag enormt tacksam över min tendens att vilja dyka djupare, att vilja leva ett liv med öppna ögon. Att våga ta in världen så som den faktiskt är. Det är inte alltid lätt, men jag vet att denna väg leder till något som är mycket större än världsliga njutningar och artificiella sinnesintryck. Okunskap är inte en välsignelse, det är en förbannelse. Okunskapen tar bort din fria vilja. Du vet inte ens att du har ett val, att du kan välja hur du ska agera. Du går runt med ögonbindel och chansar dig fram i mörkret. Du blir en robot, en marionettdocka, en spelpjäs som bara går så långt som tärningen säger att du ska gå. Okunskapen är roten till lidandet i världen. Okunskapen är ekern som får livets hjul av begär och motvilja att snurra, pådrivet av betingningar. Piska och morot, piska och morot, piska och morot.
När Neo inser att mänskligheten lever i en lögn vill han befria dem. Han vill rädda världen, men det är inte lätt att hjälpa människor som inte själva inser att de lever i en drömvärld. Hur ska han med ord kunna förklara för dem vad han har sett och upplevt? Han kan ju inte bara släppa dem fria, riva upp deras kokonger och exponera dem för verkligheten när de inte är redo för den. Det är lockande att riva lite i andra människors skal, just för att man så gärna vill hjälpa dem. Men ibland kanske skalet behöver få finnas där ett tag till, för att sanningen gör alltför ont just nu. Om ögonen inte är redo att se, då kommer de heller inte att ta in. Då kommer det bara att göra ont. Jag ser fram emot att se nästa film i serien. Kanske får jag svaret där. Hur gör man för att befria människorna? Det skulle jag vilja veta, just för att jag tolkar även detta som en metafor.
Förmodligen får jag inte svaret i nästa film heller, för inget är så enkelt. Jag lutar mig mot den mjuka väggen av förtröstan, övar mig i tålamod och värms av Richard Bachs fantastiska citat: "Det som larven kallar världens ände kallar mästaren en fjäril".
Med metta / Emma
Tankar om döden
"Vårt liv kan vi dela, med vem kan vi dela vår död?
Vi rycker och river i det slitna tyget.
Slänger det. Tar upp det. Sliter det i trasor med ett sista ryck!
Då kan den helande himlen i mörkret gripa sin nål..."
/ Joseph Brodsky
Varför vi så rädda för att tala om döden? Let’s face it, vi ska alla dö och vi vet inte när. Denna dag kan vara den sista. Ändå låtsas vi att vi är odödliga, att vi har oändligt med tid. Vi ägnar oss åt förströelser som ”slår ihjäl lite tid” (vilket brutalt uttryck, att slå ihjäl värdefull tid). Vi blundar för sanningen att vi en dag kommer att dö, vi griper vid livet så hårt att våra knogar vitnar.
Jag tror att det är viktigt att tala om döden. Att våga tänka på den. Den är ett faktum så den kan lika gärna tillåtas att vara en naturlig del av våra liv, tycker jag. Inte så att vi utmanar ödet med onödiga risker - självbevarelsedriften är en klok uppfinning - men att vi vågar samtala om döden och tar hjälp av den för att blåsa liv i varje ögonblick. Låt oss dansa med döden istället för att kämpa mot den. Det vore ju att kämpa i motvind, så vi kan lika gärna bjuda upp till dans.
För människor som tror på någon religion är det kanske lättare att prata om döden. Då innebär den inte nödvändigtvis enbart ett slut, utan kanske en början på något nytt. Kanske tror man att man kommer till himmelriket, att man återförenas med Skaparen eller världsalltet, att sinnet upphör att samexistera med den fysiska kroppen och ändrar skepnad, eller kanske att man har någon slags själ som återföds. Kanske är det den ateistiska tanken att allt blir för evigt svart, att kroppen förmultnar och att man aldrig kommer finnas mer – kanske är det den som skrämmer oss.
En vanlig missuppfattning är att buddhismen säger att det finns en själ som återföds. Innan jag började utforska dhamma trodde jag också att det var så man tänkte inom denna filosofi, men jag har fått lära mig att så inte är fallet. Det är inom hinduismen man tror på själavandring. Inom buddhismen talar man om anatman (att människan inte har någon själ). Man tror att jaget är en illusion som vi själva har skapat, så vari skulle själen bestå? Man talar om kropp och sinne, inte kropp och själ. Om en eldslåga vandrar från en gren till en annan kan jag inte påstå att det är samma låga som brinner på den andra grenen. Det är en process av ”livsenergi” som ständigt ändrar form. Jag tänker mig att allt är ett stort kretslopp av ständig förädring, en cirkel eller ett hjul om man så vill. Allt uppstår och försvinner, likaså det vi kallar ”jag”. Jaget är inte konstant, så på sätt och vis dör och återföds vi hela tiden (reinkarnation). Min kropp och mitt sinne är inte desamma nu som för en minut sedan.
Lagen om orsak och verkan (karma) säger att handlingsimpulser (sankharas) betingar oss och påverkar vår framtids beskaffenhet. Vi kan tänka oss sinnet som en trädgård. Om jag får ett begär (eller känner aversion) och agerar på impulsen att tillfredsställa detta begär (eller fly ifrån/stöta bort det som väcker aversion), då sår jag ett frö. Detta frö gror i mitt sinne och när de rätta omständigheterna infinner sig kommer jag att skörda. Det är en naturlag. Om jag förstärker mina tendenser genom att agera på dessa handlingsimpulser kommer jag att öka min benägenhet att så nya frön av liknande sort. Kärlek föder kärlek, hat föder hat, rädsla föder rädsla. Ett kretslopp av orsak och verkan, som går att applicera på såväl små som stora företeelser. När jag slutar att så nya ogynnsamma frön och har skördat alla gamla, då är jag fri från dessa sankharas, fri från bojorna som får mig att agera på ogynnsamma sätt. Detta är det sinnestillstånd som man inom buddhismen kallar för nibbana (eller Nirvana), så som jag har förstått det jag har hört och läst. Då är jag fri från kretsloppet. Då agerar jag enbart utifrån kärlek och medkänsla, utan påverkan från gamla betingningar, eftersom universums (och människornas) ursprungliga tillstånd är kärlek. Istället för att drivas av rädslor och betingningar - då vi bara låter strömmarna kasta oss hit och dit - så styrs vi av vår egen självvalda riktning och simmar dit vi vill, orädda och fria. Och vad har detta med döden att göra? Allt. Det har med livet att göra och livet går hand i hand med döden.
Jag vet inte vad som händer efter döden. Jag är inte främmande för att livsenergin ändrar form och ger upphov till nya lågor, men egentligen känns det ganska oviktigt vad man tror. Allt handlar ju ändå om detta ögonblick, att leva här och nu. För detta ögonblick är allt vi vet att vi har. Oavsett vad som händer sedan så har vi ju inget att förlora på att leva ett gott och etiskt liv. Huvudfokus bör ligga där, enligt mig. Ändå ser jag ett stort värde i att tala om döden. Den finns där och den skrämmer oss, så låt oss lyfta upp den till ytan. Låt oss utgå ifrån det ateistiska synsättet - för att jag tror att dess definitiva bild av döden kan vara mer skrämmande än de bilder som bjuds av religioner och "alternativa livsfilosofier" (i brist på bättre ord för exempelvis buddhism och Martinus filosofi) även om dessa ibland innefattar Helvetet och "lägre återfödelse" - när vi nu frågar oss: Vad är det som känns så läskigt med att inte finnas till? Om detta är vad vi tror kommer hända så har vi ju upplevt det förut, innan vi föddes. Kanske är det alltså inte egentligen icke-existerandet som skrämmer oss, kanske är det ovissheten. Att vi faktiskt inte vet. Oavsett vilket - det är intressant att döden skrämmer oss och att denna rädsla driver oss i så mycket, utan att vi ens är medvetna om det. Barn frågar ofta om döden, drivna av nyfikenhet. De vuxna tystar ner eller slätar över, drivna av rädsla.
Är jag rädd för döden? Ja, det är jag nog, innerst inne. Är jag rädd för att tala om döden? Nej, det är jag inte. Jag tycker om att tala om döden. Jag har dessutom begåvats med ett fåtal vänner som också finner det givande. De säger inte ”Nej fy vad hemskt, säg inte så” när jag nämner att jag kan dö idag, för de vet att den faktiska döden inte kommer närmare bara för att man talar om den. De förstår att ”Åh vad jag är lycklig nu, om jag dör nu så känns det helt okej” betyder att jag är lycklig och tillfreds, inte att jag vill dö. De säger inte ”Usch, måste vi prata om såna deppiga saker?” när döden kommer på tal, för de vet att samtal om döden inte behöver vara deppiga. De vågar sig ned i djupa vrår och tillsammans skapar vi något oerhört betydelsefullt. Vi dansar med döden och då är den inte längre så skrämmande. Jag är väldigt tacksam över dessa djupdykande samtal, de får mig att orka med och uppskatta de stunder då jag guppar på ytan. För jag är ingen deppig person som ser världen i svart, det är inte därför jag vill tala om döden. Jag tycker om att se alla nyanser i vår färgsprakande värld. Även de svarta, eftersom de ändå finns där. Jag vill se hela paletten, jag vill att den ska innefatta alla färger. Precis som att min kärlek ska omfatta alla varelser, även de som har många mörka vrår.
När jag anmälde mig till donationsregistret fick jag höra ett förskräckt ”Vad läskigt, det är ju som att skriva under på sin egen död, du som är så ung!”. Föga rationellt. Ett uttalande grundat i rädsla. Jag kommer dö någon gång och jag vet inte när, så det är väl lika bra att skriva på så snart som möjligt. Jag dör inte snabbare bara för att jag skriver på ett papper.
Jag vill inte säga ”om jag dör”, jag vill säga ”när jag dör”. Jag vill inte säga ”när jag blir gammal”, jag vill säga ”om jag blir gammal”. En pessimistisk syn på livet, kanske man kan tycka. Jag tycker snarare att den är realistisk, eftersom den grundar sig i ett accepterande av något som jag inte kan förhindra (att jag kommer att dö och att det kan ske idag) istället för att grunda sig i rädsla och förnekelse. Jag älskar livet och vill göra det bästa möjliga av den tid jag får leva, men jag vill inte förneka det faktum att jag en dag kommer att dö. Jag hoppas att jag får leva länge men jag vill inte ta det för givet.
Det är hälsosamt att vilja leva. Många vill dessutom leva för någon annans skull, tex för att kunna ta hand om sina barn och guida dem genom livet. Det är jättefint tycker jag, det är ju en av alla värdefulla meningar som ett liv kan ha. Många blir extra rädda för döden efter att de har fått barn, vilket jag tror är helt naturligt. Det är sunt att vara extra försiktig. Men faktum kvarstår: Man kommer inte närmare den faktiska döden bara för att man talar om den eller tänker på den. Jag tror att det kan vara nyttigt att tänka på döden en stund varje dag. ”När jag dör, hur vill jag att mina barn ska minnas mig?”. ”När jag dör, vilka spår vill jag ha lämnat i världen?”. ”Om jag dör idag, hur kommer mina barn att minnas mig och vilka spår kommer jag att ha lämnat i världen?”.
Det är inte bara vår egen död som skrämmer oss. Tanken på att andra ska dö kan kännas ännu mer skrämmande. I Sverige är det vanligt att de som förlorar en nära anhörig även förlorar vänner på kuppen. Varför? För att vännerna är rädda, tror jag. Återigen denna rädsla. Hur ska man bete sig? Tänk om man råkar trampa på ömma tår! Tänk såhär då: Vad händer om vi tassar på tå, likt katten kring het gröt, av rädsla för att trampa på de där tårna? Vad händer om vi drar oss undan? För vems skull drar vi oss undan? Troligtvis för vår egen skull, för att vi själva är rädda för döden. Kanske kan vi istället hjälpa den som sörjer genom att vara den där personen som faktiskt vågar beröra ämnet - självklart med lyhördhet för vad den andra orkar med - den som vågar slå på strålkastaren och rikta den ner i den sörjandes mörker. Den som vågar belysa alla tankar kring döden, alla frågor och känslor. All ovisshet. Kanske kan vi även hjälpa dem som själva står där på tröskeln och skälver. De som själva snart ska dö. Många är ensamma i livets slutskede, i alla fall de som blir gamla. Kanske kan vi tala med dem om döden, eller om livet.
Nyligen när jag hälsade på min sjuka och förvirrade farfar sa han ”Jag funderade just på meningen med livet”. På frågan ”Vad kom du fram till?” svarade han ”Att det är ett helvete”. Han frågade varför farmor alltid är borta. Jag svarade att hon är död. Farfar sa: ”Ja, men hon kommer väl hem ikväll?”. Tystnad. Vad svarar man på det? Kanske behöver man inte alltid ha ett svar. Kanske räcker det med att våga samtala om döden, både den egna döden och andras död. Att inte försätta en människa i ensamhet bara för att vi är rädda, oavsett om det är den människan själv som ska dö eller om den har förlorat någon.
"Även om Muren inte viker till slut, inte ens för vår enträgnaste vädjan,
skall ingen behöva möta Muren ensam. Inte en endaste människa."
/Astrid Seeberger
Jag tror att det är viktigt, för att inte säga livsnödvändigt, att tala om döden. Jag vill inte tvinga någon till att tala om den, det är inte min avsik. Vad jag däremot vill är att belysa denna kollektiva rädsla och uppmuntra fler att göra detsamma. Vi undviker att tala om döden för att vi är rädda, för att elefanten i rummet blir så påtaglig när vi talar om den. Det känns som att den kryper närmare när vi tittar på den och vi vill skjuta den ifrån oss, men det är bara en illusion. Det är som Miyagi säger i Karate Kid: ”Fear is just a feeling [...] Fear can never kill you”.
Jag önskar er alla ett långt och lyckligt liv.
Med metta / Emma
Om godhet.
”Det finns en godhet som är större än all välvillig godmodighet, nämligen viljan att med oförskräckt och orubblig medkänsla stiga ända ner i djupet av vårt mörker” / Claudio Magris
Tänkvärt.
Astrid Seeberger uttrycker det på följande vis: ”Om man vill lära sig att handskas med sprickorna och fällorna och dråpslagen i våra liv, måste man våga se hela verkligheten och att den är ond och grym och kärlekslös ibland. [...] Och människor förstår man först om man bosätter sig i deras värld en stund, hur den än ser ut”.
Verkligheten är inte alltid rosenskimrande. Att se på världen med kärleksfulla ögon handlar inte om att intala sig att allt är vackert och gulligt. Det finns ondska, grymhet, kyla, smärta, mörker. Äkta godhet kräver ett visst mått av mod. Detta kan med fördel kombineras med klarsynthet och visdom, men viktigast är nog modet. Att våga se, att dyka in i alla mörka vrår och lyfta fram dem i ljuset. Att inte förneka sitt eget mörker, att inte skygga för andras mörker. Visst kan vi ligga och guppa på ytan, vara sådär trivsamt godmodiga och leva i en rosa bubbla. Låta bli att dyka ner på djupet för att slippa mörkret och kylan. Men de sanna hjältarna är de som - med kärlek i hjärtat och rena intentioner i sinnet - ser sin egen rädsla i vitögat och säger ”jag tänker inte låta dig hindra mig”. De riktigt goda hjältarna vet att skuggor bara kan försvinna om man belyser dem, vare sig skuggorna tillhör dem själva eller någon annan eller kanske mänskligheten.
En timme för Afrika
Vet ni vad, vi är inte maktlösa. Vi kanske gärna vill blunda och tro att vi är det, men då har vi fel. Snälla alla ni fina människor där ute, skänk en timlön till människorna på Afrikas horn. Sprid detta på de forum ni har tillgång till, kanske en blogg eller facebook eller via mail. Fortsätt att prata om lidandet i världen, låt ingen tysta ner er för att de inte orkar höra. Vi får inte blunda! Vi har ett ansvar gentemot våra medmänniskor!
Här kan du skänka ett bidrag: http://www.lakareutangranser.se/timme
Med metta/ Emma
Inte vackrast i världen
Jag blev tipsad om en sångare med vackra texter. Emil Jensen. Efter första textraden i låten "Inte vackrast i världen" hade han gripit tag i mig. Fantastisk låt! Här är en länk till den på Spotify om någon vill lyssna: Emil Jensen – Inte Vackrast I Världen
gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.
Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner.
Gömmer och hjälper människor ni inte känner.
Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.
Ni som skrattar er till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta.
Ni som vågar vara snea och defekta.
Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.
Åh, hur ni lyckas inspirera.
Får mig att vilja orka mera,
utan att jag känner mig sämre
eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exhaltera.
Får mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster.
Det lyser igenom när man ser er.
Så ni är vackrast i världen.
Världen är vackrast i er.
Och jag ser det i era ögon.
Där ser jag vad ni ser.
