Venit in mentem

Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli djupt berörd av filmen Matrix. Action och Science fiction har aldrig tillhört mina preferenser bland fimgenres. Förmodligen är det därför jag inte hade sett Matrix förrän igår kväll. Jag är glad att jag väntade 12 år, för år 1999 skulle jag inte ha förstått filmens djup. Då skulle jag bara ha sett specialeffekterna, fight-scenerna och robotarna. Jag skulle inte ha tyckt om det, jag skulle ha tänkt att detta inte var en film för mig. Beträffande handlingen hade jag troligtvis funnit leva-i-en-datavärld-företeelsen föga intressant och enbart relaterat detta till de människor som spenderar sina liv framför en dataskärm. För jag skulle ha tolkat handlingen bokstavligt. Jag skulle inte ha förstått att det kanske egentligen inte handlar om en datavärld. Bildligt talat lever vi ju faktiskt i The Matrix. Igår kväll blev hela filmen en enda stor metafor som berörde mig djupt, på flera plan.

Neos väg mot att vakna och inse sanningen - mot att se hur verkligheten egentligen är beskaffad - liknar många sökares väg mot att se världen så som den egentligen är. Se att vi alla är slavar under normer, betingningar, begär och motvilja. Se att vi lever i en illusion, att världen vi ser är en projektion av oss själva. Vi ser inte världen som den är utan som vi själva är. Vi bär omkring på en slöja av föreställningar, rädslor, antaganden, tankar och värderingar. Vi ifrågasätter dem sällan, vi tar dem för sanningar. Allt vi förnimmer filtreras genom denna slöja, inga intryck är rena. Slöjan är The Matrix. Det vi ser är en återspegling av våra sinnen. "There is no spoon" sade Neo och kunde se hur skeden böjdes.

Allt börjar med en gnagande känsla av att det är någonting som inte stämmer i världen. Så kände Neo också. Hela livet hade han letat efter sanningen. När han fann den var han tvungen att göra ett val; skulle han ta det röda eller det blåa pillret? Skulle han öppna sig för verkligheten eller fortsätta att leva i drömvärlden? Detta val ställs alla sökare inför. Man kommer till ett vägskäl och det krävs mod för att bryta sig loss och välja den okända vägen. Sedan smärtan. Det gör ont att bryta sig ut ur skalet och se med nya ögon. Man kunde se hur Neo plågades. Han frågade "Varför gör det så ont i mina ögon?" och fick svaret "För att du aldrig har använt dem förut". Så genialt. Det är klart att det gör ont att öppna ögonen för hur världen egentligen ser ut, det är klart att det känns ovant eftersom man aldrig har använt ögonen förut. Allt har bara skett i sinnet, snurrat runt i hjärnan som fantasibilder. Att öppna ögonen och faktiskt se, det är något helt annat.

Neo fick erfara att det inte fanns någon återvändo. Han fick frågan "Om det fanns det, skulle du verkligen vilja gå tillbaka till drömvärlden?". När man väl har börjat att se världen med nya ögon, hur ska man då någonsin kunna gå tillbaka till det gamla, med vetskapen om att det inte är på riktigt? En värld av sköna sinnesintryck, jovisst, men det är ju bara just det, bara sinnesintryck. De saknar essens.

Morpheus är vägvisaren. Han påminner mycket om de visa människor som vägleder sökare i vår värld. Hur han uttrycker sig, hur han besvarar frågor och det han utstrålar. Man får en känsla av att han har insikt i så mycket som vi ännu inte kan förstå. Neo är vetgirig och vill ha svar på alla frågor, men det är inte meningen att Morpheus ska ge dem till honom. Morpheus säger "Jag kan bara visa dig dörren. Du måste själv gå igenom den".

Den unga killen på farkosten tänkte tankar som jag har tänkt i hela mitt liv. När jag var barn brukade jag tortera vuxna med följande tankegång: "Hur kan vi vara säkra på att vi uppfattar smaker och färger på samma sätt? Banan för mig kanske smakar som äpple för dig, det kan vi inte veta. Vi har lärt oss att såhär smakar banan och såhär smakar äpple, men jag kan inte känna hur det smakar för just dig. Samma sak med färger. Mitt blå kanske ser ut som ditt röd. Vi har lärt oss att detta är blå och vi är överens om vilka föremål som är blåa, men jag jag inte se den blåa färgen genom dina ögon". En liknande tankegång blottar den unga killen för Neo vid ett tillfälle då de sitter och äter.

Mannen som svek gruppen genom att erbjuda sig att överlämna Morpheus till agenterna, han är ett förkroppsligande av den där önskan som kan dyka upp ibland. Önskan att återgå till drömvärlden och leva ovetandes i den där bubblan. Allt vore ju så enkelt då, kan man tänka. Mannen säljer sin själ till agenterna, skulle man kunna säga. Han är villig att blunda för verkligheten och förlora sin kunskap om den. Han vill tillbaka till drömvärlden och frossa i världsliga njutningar. Bada i behagliga sinnerintryck som inte är verkliga. Han säger "Okunskap är en välsignelse". Så har jag också tänkt ibland. Tänk vad skönt att bara gå omkring där i en rosa bubbla, att inte veta och inte se. Så tänker jag inte längre. Nu är jag enormt tacksam över min tendens att vilja dyka djupare, att vilja leva ett liv med öppna ögon. Att våga ta in världen så som den faktiskt är. Det är inte alltid lätt, men jag vet att denna väg leder till något som är mycket större än världsliga njutningar och artificiella sinnesintryck. Okunskap är inte en välsignelse, det är en förbannelse. Okunskapen tar bort din fria vilja. Du vet inte ens att du har ett val, att du kan välja hur du ska agera. Du går runt med ögonbindel och chansar dig fram i mörkret. Du blir en robot, en marionettdocka, en spelpjäs som bara går så långt som tärningen säger att du ska gå. Okunskapen är roten till lidandet i världen. Okunskapen är ekern som får livets hjul av begär och motvilja att snurra, pådrivet av betingningar. Piska och morot, piska och morot, piska och morot.

När Neo inser att mänskligheten lever i en lögn vill han befria dem. Han vill rädda världen, men det är inte lätt att hjälpa människor som inte själva inser att de lever i en drömvärld. Hur ska han med ord kunna förklara för dem vad han har sett och upplevt? Han kan ju inte bara släppa dem fria, riva upp deras kokonger och exponera dem för verkligheten när de inte är redo för den. Det är lockande att riva lite i andra människors skal, just för att man så gärna vill hjälpa dem. Men ibland kanske skalet behöver få finnas där ett tag till, för att sanningen gör alltför ont just nu. Om ögonen inte är redo att se, då kommer de heller inte att ta in. Då kommer det bara att göra ont. Jag ser fram emot att se nästa film i serien. Kanske får jag svaret där. Hur gör man för att befria människorna? Det skulle jag vilja veta, just för att jag tolkar även detta som en metafor.

Förmodligen får jag inte svaret i nästa film heller, för inget är så enkelt. Jag lutar mig mot den mjuka väggen av förtröstan, övar mig i tålamod och värms av Richard Bachs fantastiska citat: "Det som larven kallar världens ände kallar mästaren en fjäril".

Med metta / Emma