Venit in mentem

"Vårt liv kan vi dela, med vem kan vi dela vår död?
Vi rycker och river i det slitna tyget.
Slänger det. Tar upp det. Sliter det i trasor med ett sista ryck!
Då kan den helande himlen i mörkret gripa sin nål..."
/ Joseph Brodsky

Varför vi så rädda för att tala om döden? Let’s face it, vi ska alla dö och vi vet inte när. Denna dag kan vara den sista. Ändå låtsas vi att vi är odödliga, att vi har oändligt med tid. Vi ägnar oss åt förströelser som ”slår ihjäl lite tid” (vilket brutalt uttryck, att slå ihjäl värdefull tid). Vi blundar för sanningen att vi en dag kommer att dö, vi griper vid livet så hårt att våra knogar vitnar.

Jag tror att det är viktigt att tala om döden. Att våga tänka på den. Den är ett faktum så den kan lika gärna tillåtas att vara en naturlig del av våra liv, tycker jag. Inte så att vi utmanar ödet med onödiga risker - självbevarelsedriften är en klok uppfinning - men att vi vågar samtala om döden och tar hjälp av den för att blåsa liv i varje ögonblick. Låt oss dansa med döden istället för att kämpa mot den. Det vore ju att kämpa i motvind, så vi kan lika gärna bjuda upp till dans.

För människor som tror på någon religion är det kanske lättare att prata om döden. Då innebär den inte nödvändigtvis enbart ett slut, utan kanske en början på något nytt. Kanske tror man att man kommer till himmelriket, att man återförenas med Skaparen eller världsalltet, att sinnet upphör att samexistera med den fysiska kroppen och ändrar skepnad, eller kanske att man har någon slags själ som återföds. Kanske är det den ateistiska tanken att allt blir för evigt svart, att kroppen förmultnar och att man aldrig kommer finnas mer – kanske är det den som skrämmer oss.

En vanlig missuppfattning är att buddhismen säger att det finns en själ som återföds. Innan jag började utforska dhamma trodde jag också att det var så man tänkte inom denna filosofi, men jag har fått lära mig att så inte är fallet. Det är inom hinduismen man tror på själavandring. Inom buddhismen talar man om anatman (att människan inte har någon själ). Man tror att jaget är en illusion som vi själva har skapat, så vari skulle själen bestå? Man talar om kropp och sinne, inte kropp och själ. Om en eldslåga vandrar från en gren till en annan kan jag inte påstå att det är samma låga som brinner på den andra grenen. Det är en process av ”livsenergi” som ständigt ändrar form. Jag tänker mig att allt är ett stort kretslopp av ständig förädring, en cirkel eller ett hjul om man så vill. Allt uppstår och försvinner, likaså det vi kallar ”jag”. Jaget är inte konstant, så på sätt och vis dör och återföds vi hela tiden (reinkarnation). Min kropp och mitt sinne är inte desamma nu som för en minut sedan.

Lagen om orsak och verkan (karma) säger att handlingsimpulser (sankharas) betingar oss och påverkar vår framtids beskaffenhet. Vi kan tänka oss sinnet som en trädgård. Om jag får ett begär (eller känner aversion) och agerar på impulsen att tillfredsställa detta begär (eller fly ifrån/stöta bort det som väcker aversion), då sår jag ett frö. Detta frö gror i mitt sinne och när de rätta omständigheterna infinner sig kommer jag att skörda. Det är en naturlag. Om jag förstärker mina tendenser genom att agera på dessa handlingsimpulser kommer jag att öka min benägenhet att så nya frön av liknande sort. Kärlek föder kärlek, hat föder hat, rädsla föder rädsla. Ett kretslopp av orsak och verkan, som går att applicera på såväl små som stora företeelser. När jag slutar att så nya ogynnsamma frön och har skördat alla gamla, då är jag fri från dessa sankharas, fri från bojorna som får mig att agera på ogynnsamma sätt. Detta är det sinnestillstånd som man inom buddhismen kallar för nibbana (eller Nirvana), så som jag har förstått det jag har hört och läst. Då är jag fri från kretsloppet. Då agerar jag enbart utifrån kärlek och medkänsla, utan påverkan från gamla betingningar, eftersom universums (och människornas) ursprungliga tillstånd är kärlek. Istället för att drivas av rädslor och betingningar - då vi bara låter strömmarna kasta oss hit och dit - så styrs vi av vår egen självvalda riktning och simmar dit vi vill, orädda och fria. Och vad har detta med döden att göra? Allt. Det har med livet att göra och livet går hand i hand med döden.

Jag vet inte vad som händer efter döden. Jag är inte främmande för att livsenergin ändrar form och ger upphov till nya lågor, men egentligen känns det ganska oviktigt vad man tror. Allt handlar ju ändå om detta ögonblick, att leva här och nu. För detta ögonblick är allt vi vet att vi har. Oavsett vad som händer sedan så har vi ju inget att förlora på att leva ett gott och etiskt liv. Huvudfokus bör ligga där, enligt mig. Ändå ser jag ett stort värde i att tala om döden. Den finns där och den skrämmer oss, så låt oss lyfta upp den till ytan. Låt oss utgå ifrån det ateistiska synsättet - för att jag tror att dess definitiva bild av döden kan vara mer skrämmande än de bilder som bjuds av religioner och "alternativa livsfilosofier" (i brist på bättre ord för exempelvis buddhism och Martinus filosofi) även om dessa ibland innefattar Helvetet och "lägre återfödelse" - när vi nu frågar oss: Vad är det som känns så läskigt med att inte finnas till? Om detta är vad vi tror kommer hända så har vi ju upplevt det förut, innan vi föddes. Kanske är det alltså inte egentligen icke-existerandet som skrämmer oss, kanske är det ovissheten. Att vi faktiskt inte vet. Oavsett vilket - det är intressant att döden skrämmer oss och att denna rädsla driver oss i så mycket, utan att vi ens är medvetna om det. Barn frågar ofta om döden, drivna av nyfikenhet. De vuxna tystar ner eller slätar över, drivna av rädsla.

Är jag rädd för döden? Ja, det är jag nog, innerst inne. Är jag rädd för att tala om döden? Nej, det är jag inte. Jag tycker om att tala om döden. Jag har dessutom begåvats med ett fåtal vänner som också finner det givande. De säger inte ”Nej fy vad hemskt, säg inte så” när jag nämner att jag kan dö idag, för de vet att den faktiska döden inte kommer närmare bara för att man talar om den. De förstår att ”Åh vad jag är lycklig nu, om jag dör nu så känns det helt okej” betyder att jag är lycklig och tillfreds, inte att jag vill dö. De säger inte ”Usch, måste vi prata om såna deppiga saker?” när döden kommer på tal, för de vet att samtal om döden inte behöver vara deppiga. De vågar sig ned i djupa vrår och tillsammans skapar vi något oerhört betydelsefullt. Vi dansar med döden och då är den inte längre så skrämmande. Jag är väldigt tacksam över dessa djupdykande samtal, de får mig att orka med och uppskatta de stunder då jag guppar på ytan. För jag är ingen deppig person som ser världen i svart, det är inte därför jag vill tala om döden. Jag tycker om att se alla nyanser i vår färgsprakande värld. Även de svarta, eftersom de ändå finns där. Jag vill se hela paletten, jag vill att den ska innefatta alla färger. Precis som att min kärlek ska omfatta alla varelser, även de som har många mörka vrår.

När jag anmälde mig till donationsregistret fick jag höra ett förskräckt ”Vad läskigt, det är ju som att skriva under på sin egen död, du som är så ung!”. Föga rationellt. Ett uttalande grundat i rädsla. Jag kommer dö någon gång och jag vet inte när, så det är väl lika bra att skriva på så snart som möjligt. Jag dör inte snabbare bara för att jag skriver på ett papper.

Jag vill inte säga ”om jag dör”, jag vill säga ”när jag dör”. Jag vill inte säga ”när jag blir gammal”, jag vill säga ”om jag blir gammal”. En pessimistisk syn på livet, kanske man kan tycka. Jag tycker snarare att den är realistisk, eftersom den grundar sig i ett accepterande av något som jag inte kan förhindra (att jag kommer att dö och att det kan ske idag) istället för att grunda sig i rädsla och förnekelse. Jag älskar livet och vill göra det bästa möjliga av den tid jag får leva, men jag vill inte förneka det faktum att jag en dag kommer att dö. Jag hoppas att jag får leva länge men jag vill inte ta det för givet.

Det är hälsosamt att vilja leva. Många vill dessutom leva för någon annans skull, tex för att kunna ta hand om sina barn och guida dem genom livet. Det är jättefint tycker jag, det är ju en av alla värdefulla meningar som ett liv kan ha. Många blir extra rädda för döden efter att de har fått barn, vilket jag tror är helt naturligt. Det är sunt att vara extra försiktig. Men faktum kvarstår: Man kommer inte närmare den faktiska döden bara för att man talar om den eller tänker på den. Jag tror att det kan vara nyttigt att tänka på döden en stund varje dag. ”När jag dör, hur vill jag att mina barn ska minnas mig?”. ”När jag dör, vilka spår vill jag ha lämnat i världen?”. ”Om jag dör idag, hur kommer mina barn att minnas mig och vilka spår kommer jag att ha lämnat i världen?”.

Det är inte bara vår egen död som skrämmer oss. Tanken på att andra ska dö kan kännas ännu mer skrämmande. I Sverige är det vanligt att de som förlorar en nära anhörig även förlorar vänner på kuppen. Varför? För att vännerna är rädda, tror jag. Återigen denna rädsla. Hur ska man bete sig? Tänk om man råkar trampa på ömma tår! Tänk såhär då: Vad händer om vi tassar på tå, likt katten kring het gröt, av rädsla för att trampa på de där tårna? Vad händer om vi drar oss undan? För vems skull drar vi oss undan? Troligtvis för vår egen skull, för att vi själva är rädda för döden. Kanske kan vi istället hjälpa den som sörjer genom att vara den där personen som faktiskt vågar beröra ämnet - självklart med lyhördhet för vad den andra orkar med - den som vågar slå på strålkastaren och rikta den ner i den sörjandes mörker. Den som vågar belysa alla tankar kring döden, alla frågor och känslor. All ovisshet. Kanske kan vi även hjälpa dem som själva står där på tröskeln och skälver. De som själva snart ska dö. Många är ensamma i livets slutskede, i alla fall de som blir gamla. Kanske kan vi tala med dem om döden, eller om livet.

Nyligen när jag hälsade på min sjuka och förvirrade farfar sa han ”Jag funderade just på meningen med livet”. På frågan ”Vad kom du fram till?” svarade han ”Att det är ett helvete”. Han frågade varför farmor alltid är borta. Jag svarade att hon är död. Farfar sa: ”Ja, men hon kommer väl hem ikväll?”. Tystnad. Vad svarar man på det? Kanske behöver man inte alltid ha ett svar. Kanske räcker det med att våga samtala om döden, både den egna döden och andras död. Att inte försätta en människa i ensamhet bara för att vi är rädda, oavsett om det är den människan själv som ska dö eller om den har förlorat någon.

"Även om Muren inte viker till slut, inte ens för vår enträgnaste vädjan,
skall ingen behöva möta Muren ensam. Inte en endaste människa."
/Astrid Seeberger

Jag tror att det är viktigt, för att inte säga livsnödvändigt, att tala om döden. Jag vill inte tvinga någon till att tala om den, det är inte min avsik. Vad jag däremot vill är att belysa denna kollektiva rädsla och uppmuntra fler att göra detsamma. Vi undviker att tala om döden för att vi är rädda, för att elefanten i rummet blir så påtaglig när vi talar om den. Det känns som att den kryper närmare när vi tittar på den och vi vill skjuta den ifrån oss, men det är bara en illusion. Det är som Miyagi säger i Karate Kid: ”Fear is just a feeling [...] Fear can never kill you”.

Jag önskar er alla ett långt och lyckligt liv.
Med metta / Emma