Att sitta tyst i ett rum för sig själv


Imorgon åker jag till Ödeshög för 10 dygn i tystnad. Upp några timmar före tuppen varje dag och meditera 10 timmar om dagen. Jag och 70 främlingar, var och en i ensamhet med sig själv och sina tankar/känslor/förnimmelser. Inte prata, inte kommunicera med blickar eller gester, inte läsa, inte skriva, inte springa, inte yoga, inte bära utsmyckning (mitt minsta problem) och inte mata vare sig munnen eller sinnet med alltför mycket sinnesnjutning.

Om jag är peppad? Ja.
Om jag är rädd? Ja.

Jag vet att det kommer vara jobbigt. Jag vet att det kommer göra ont i kroppen, att tankar kommer trakassera, att känslor kommer svalla. Jag kommer säkerligen bitvis att uppleva tristess, frustration och ångest. Det sägs att man brukar vilja krypa ur sitt eget skinn dag 2 och 3. Dag 6 brukar kroppen protestera vilt efter alla timmar i lotusställning. Sedan, när man kommer ut "på andra sidan", ska det tydligen vara värt all möda. Jag vilar i den tron, att det såklart är värt mödan. Att detta är det mest meningsfulla sätt jag skulle kunna spendera detta nyår på. Jag får försöka att komma ihåg det dag 2,3 och 6. Det enda jag behöver göra är ju att observera. Lägga märke till tankarna/känslorna/förnimmelserna som kommer och går. Notera hur de uppstår, släppa taget om dem, notera hur de försvinner.

Jag har, så länge jag kan minnas, haft ganska ångestfyllda känslor kopplade till nyårsafton. Alla dessa upptrissade förväntingar och all denna ytlighhet. Alla dessa fulla tonåringar som råkar illa ut, alla dessa fulla vuxna som sårar sina barn, alla dessa fulla människor som skadar sig själva och andra på olika sätt. Alla dessa fyrverkerier som skadar miljön och skrämmer slag på djur och flyktingar med PTSD. Att jag flyr fältet och isolerar mig i Ödeshög under nyårsafton hjälper kanske ingen av dessa människor eller djur, men jag kan ju bara styra mig själv och det känns bra att ta aktivt avstånd från nyårsfirandet i år.

Jag har tänkt en del på att det känns lite synd att jag inte kommer få skriva under vistelsen. Tänk så fint att ha dagboksanteckningar från denna retreat, att kunna titta tillbaka i efterhand och minnas hur jag tänkte och kände. Och tänk om jag får värsta snilleblixtarna där i stillheten, som en följd av att bruset i sinnet förhippningsvis lugnar sig till förmån för klarare tankar. Då kan jag ju inte skriva ner dem! Då kanske jag glömmer bort dem! Ja, kanske är det just detta som är syftet med den regeln. Att kunna släppa taget om alla de tankar som man så gärna vill fästa sig vid. Både negativa tankar och positiva tankar. Let them go. Tillbaka till nuet. Att inte jaga sinnestillstånd eller klarsynthet. Att inte förvänta sig några snilleblixtar och att inte klänga sig fast vid dem om de skulle uppstå naturligt. Att släppa taget om det resultatfixerade görandet, till förmån för varandet. Att inte skriva dagbok och föra sin uppmärksamhet till dåtiden, i syfte att kunna läsa de orden i framtiden. Att bara vara här och nu, i detta ögonblick, anspråkslöst och utan förväntningar. Så enkelt och samtidigt så svårt.

Jag uppdaterar efter hemkomst, när jag känner mig redo för det, med den omfattning och det djup som det just då känns bra och klokt att dela med mig av. Med det sagt avrundar jag detta inlägg med ett citat som passar ganska fint inför en tyst retreat:‎ All bedrövelse har sin rot i människans oförmåga att sitta tyst i ett rum för sig själv" / Blaise Pascal

Jag önskar er ett gott nytt år, vare sig nyårsafton spenderas i ett tyst rum eller i ett fyrverkerisprakande vimmel eller någonstans mittemellan. Allt gott! / Emma



Fler inspirerande bilder































Grotta

Måla tavlor = Fredagsmys. Aftonens tavla:



Den ljusa fläcken i mitten är inte en kamerablixt, den tillhör tavlan och föreställer månen.
Även på natten finns himlakroppar som lyser. Även grottor har en öppning.
Även i mörkret finns det ljus.





Gud gråter


Okej, kära vänner, bli inte oroliga nu men... här är tavlan jag målade igår:




En kristen (alltså kristet troende, för enligt mig är man inte kristen om man inte är troende) vän blev utfrågad om lidandet på jorden av en kompis till henne. De pratade bland annat om tsunamin, huruvida min vän trodde att det var Guds verk eller ej. Det trodde inte min vän. "Men vad gör Gud när han ser alla krig och katastrofer, när han ser hur alla lider på jorden?". Min vän svarade "Jag tror att Gud gråter".

Jag gillade det svaret, så här är alltså Gud, weaping his/her eyes out. "Ja nog finns det en hel del att gråta över om man är Gud..." för att citera en annan vän.

Jonas Gardell sa en gång något i stil med "Man måste bestämma sig för huruvida Gud är god eller allsmäktig". Hen kan inte vara både och, eller hur?

Människorna sträcker sig desperat mot Gud och ber om befrielse. Gud ser allt detta men kan ingenting göra. Så hen gråter. Människorna måste rädda sig själva.
The way is not in the sky, the way is in the heart.







Några inspirerande bilder




































Hat föder hat


Jag kan inte låta bli att kommentera dagens demonstrationer i centrala Stockholm. Främlingsfientliga "högerextremister" eller "nazister" fick för sig att demonstrera mot det öppna och demokratiska samhället, på självaste Nobeldagen till världens beskådan. Sorgligt och fruktansvärt på alla sätt och vis.

Något som är precis lika sorgligt och fruktansvärt är motdemonstrationerna som urartade i stenkastande och hatiska ord. Som ett brev på posten väcktes därefter hatet mot "kommunisterna" till liv, då motdemonstranterna betecknades som "vänsterextremister". Sedan hatet mot de som hatar "kommunisterna". Ett utmärk exempel på att hat föder hat.
En evig ond spiral.

Att besvara våld med våld eller nedvärderande ord med nedvärderande ord löser inga problem. Det föder bara ännu mer hat. Låt oss inte sjunka till den nivån. Låt inte någon annans hat föda hat i dig. Disarm them with kindness!

Ingen bör uttrycka sig nedvärderande mot någon annan, vare sig det berör grupper som kallas "invandrare", "nazister", "kommunister" eller någon annan beteckning som har uppkommit i syfte att klumpa ihop och särskilja människor.

Låt heller inte hat som är fött av hat föda ännu mer hat. Hata inte demonstranterna för att de hatar, men hata heller inte motdemonstranterna för att de hatar de som hatar. Rise above.

Tankar som passerar i mitt sinne denna dag: Vad har vi för rätt att kalla Sverige för "vårt land"? Landsgränser är ju bara något som vi människor har hittat på. Vad är det som säger att ett land tillhör dem som råkar vara födda inom dess påhittade gränser? Kan man ens äga ett land? Och, om vi ska dra det ett steg till: Kan vi ens påstå att Jorden tillhör människan? Om nu Jorden tillhör någon så tillhör den väl alla levande varelser i samma utsträckning, utan undantag eller graderingssystem? Men egentligen, om vi ska dra det ytterligare ett steg, så kan vi nog inte påstå att Jorden tillhör någon alls. Vi får vandra på Jorden men vi äger den inte. Som en ung indianpojke sa: "Den store anden placerade mig här för att ta väl hand om marken och inte göra någon illa."

Kärlek till alla! Även till de vilsna själar som demonstrerar mot demokratin och de vilsna själar som kastar sten, för kärlek föder kärlek.


Jag leker vidare


Okej, är ni redo för en riktigt flummig tavla? Håll i er, här kommer historien:

En meditatör under ett skyddande och grönskande träd (som är grönare i verkligheten än vad mobilkameran lyckades fånga). Ljus och kärlek strålar ur hjärtat. Kroppen upplöses successivt vid insikten om dess avsaknad av permanens. Snart finns bara kärleken kvar. Obunden och oberoende av fysisk kropp. Därmed gränslös. Hjärtat står i förbindelse med den universella kärleken. Ett ömsesidigt givande försiggår mellan de två. Meditatörens hjärta får hela världens kärlek att brinna starkare och vice versa. Snart uppslukas meditatören av den universella kärleken. De blir ett.



Tre tavlor i mitt fönster:





"A picture is the expression of an impression. If the beautiful were not in us, how would we ever recognize it?" / Ernst Haas




RSS 2.0