Venit in mentem

 

Dags för två veckors bloggpaus, eftersom jag styr kosan norrut och inte avser att ta med mig datorn. Under tiden får ni två youtube-klipp att roa er med. Två klipp som var och en inrymmer mycket visdom. Några kloka ord att ta i beaktande. Jag har full tillit till att alla som till fullo lyckas implementera dessa visdomsord i sina liv, alla som lever och andas detta synsätt fullt ut varje dag, skapar obegränsad lycka för sig själva och största möjliga lycka för andra. Låt er inspireras!

 

 

 

 

På återseende.
Jag önskar er allt gott!

Med metta
Emma

 

 

Tio av mina otaliga favoritcitat, ett för varje finger:

 

 

"Waking up this morning, I smile. Twenty-four brand new hours are before me. I vow to live fully in each moment and to look at all beings with eyes of compassion." / Thich Nhat Hanh

 

Kommentar: Detta citat hänger i mitt sovrum. Detta är det första jag vill tänka varje morgon när jag vaknar.

 

 

 

“Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon” / Marcel Proust

 

Kommentar: Eftersom den inre världen projiceras på den yttre, eftersom världen färgas av det sinnelag med vilket du ser på den, så är det av största vikt att börja sökandet inuti sig själv. Att lyfta på slöjan av tankar och åsikter om världen och se den så som den verkligen är, här och nu.

 

 

 

“Thousands of candles can be lit from a single candle, and the life of the candle will not be shortened. Happiness never decreases by being shared.” / Siddharta Gautama

 

Kommentar: En vanlig uppfattning är att man krymper då man ger av sig själv till andra, att ens egna resurser sinar om man delar med sig av dem. Jag tror att det är precis tvärtom.

 

 

 

"Errare hummanum est, ignoscere divinum." ("Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt.")

 

Kommentar: Jag tror inte att någon vill vara elak. Jag tror att elaka handlingar uppstår ur lidande i kombination med brist på gynnsamma verktyg. Att fela är mänskligt. Att däremot förlåta och se på den som har felat med förståelse och medkänsla, det är att ta ett steg uppåt.

 

"Livet krymper eller växer i proportion till ens mod." / Anaïs Nin.

 

Kommentar: Om man låter ens rädslor styra en i livet, då blir världen väldigt liten. Om man vågar släppa taget om tryggheten och kasta sig ut i det skrämmande okända, då får livet möjlighet att växa.

 

"Något av doften stannar alltid kvar på handen som ger blommor." - Kinesiskt ordspråk

 

Kommentar: Detta är en naturlag.

 

 

 

"You can't stop the waves, but you can learn to surf." / Jon Kabat-Zinn

 

Kommentar: Yttre omständigheter är ibland omöjliga att påverka. Det enda du kan göra är att lära dig hantera dem på bästa sätt.

 

"The mind is a wonderful servant but a terrible master." / Robin Sharma

 

Kommentar: Här tänker jag mig att "the mind" är intellektet. En fantastisk tjänare för att ta till sig information, analysera och resonera. Däremot är det hjärtat som bör styra, med intellektet som konsult. Alltid.

 

 

"To be at peace is to create peace" / Buddha

 

Kommentar: Återigen, allt börjar inuti dig själv.

 

 

 

"Our prime purpose in this life is to help others. And if you can't help them, at least don't hurt them." / Dalai Lama

 

Kommentar överflödig

 

Tänk om vi varje morgon vaknade med intentionen att ge kärlek till världen. Tänk om vi varje kväll ställde oss frågan ”Har jag gett kärlek till världen idag?”. Till en början kanske vi begränsar oss till de som står oss nära (vilket absolut kan vara gott nog) men sedan kanske vi kan börja expandera vårt fält av kärlek och låta det omfatta även de människor som vi inte känner och de människor som vi rentav har svårt för. Alla människor i hela universum och kanske även alla djur. Hela världen. Jag är övertygad om att kärleken räcker till alla och envar.

 

Alla vill vara lyckliga och alla gör så gott de kan, men med trasiga vingar är det inte lätt att flyga. Med insikt i detta kan vi önska lycka även till de människor som har sårat oss själva och andra. För även de förtjänar att vara lyckliga. Enbart de som lider skapar lidande. Enbart de som själva är sårade kan såra andra. Min fiende kan dessutom vara någon annans bästa vän, så värderingen av personen ligger i min relation till den och inte inbakad som ett fast faktum i personen som värderingen omfattar.

 

Ingen människa kan ensam rädda världen, men alla kan vi göra något. Kanske utveckla oss själva till vår fulla potential, i syfte att orka ge till andra och finna ut hur vi på bästa sätt kan göra det. Kanske ge av materiella ting eller av vår tid, eller bara skänka en kärleksfull tanke. Kanske kan vi träna oss i att se människor, att rikta ett genuint varmt leende mot uteliggaren istället för att blunda och kallt gå förbi. Kanske kan vi odla vår medkänsla istället för vår ilska, för att på så vis bemöta elakheter från andra med kärlek och förståelse istället för att slå tillbaka i tanke, ord eller handling. Kanske kan vi ta någon annan varelse under våra vingar, någon vars egna vingar ej länge bär.

 

En intention att varje dag försöka göra något gott för världen, utan att se ner på oss själva om vi inte lyckas. En intention att varje dag försöka ge kärlek till världen, utan att döma oss själva om vi ibland tänker tankar som präglas av ilska eller avund. Till en början kan det räcka med att bara observera oss själva. Notera hur den där ilskan ibland bubblar upp inom oss, ibland i mycket subtil form, och ger upphov till spydiga eller nedlåtande kommentarer. Små subtila undertoner som man blir mer och mer känslig för ju mer man skärper sitt sinne. Undertoner som beror på smärta inom oss själva snarare än yttre faktorer eller andra människor. När vi ser dessa undertoner kan vi försöka att inte ge näring till dem och istället odla kärlek och förståelse. Börja i vårt eget hjärta för att skapa en bättre värld för alla. Inte med intentionen att själva framstå som goda människor, eller för att vi vill ha nåt gott tillbaka i detta liv (eller efter döden om vi tror på ett himmelrike eller återfödelse) utan för att vi vill att andra ska vara lyckliga och därmed vill ge dem vår kärlek utan krav på att de ska ge något tillbaka. Virtue is it’s own reward.

 

Med dom orden låter jag Doris säga resten, på det briljanta sätt som hon i denna sång förmår:

 

Med risk för att provocera vill jag redan i förväg be om ursäkt om någon blir upprörd över detta inlägg. Det är inte min avsikt att trampa på ömma tår. All respekt för viljan (och svårigheten i) att skydda sina barn mot världens alla faror. All respekt för alla människors rätt att själva välja vilka val de gör i livet.

Häromdagen fick jag, apropå att jag inte dödar insekter, följande fråga: "Om du fick en fästing, vad skulle du göra med den då?". En intressant fråga som jag redan innan hade funderat på. Rent intuitivt, om jag ska lyssna på mitt hjärta, så skulle jag absolut inte döda fästingen eftersom den utgör ett liv, men detta är inget oproblematiskt dilemma eftersom fästingar kan skada andra. Någon yttrade "Tänk om fästingen ger sig på ett litet barn!", ett utmärkt exempel på komplexiteten i detta dilemma.

Jag har funderat. Och funderat. Och funderat.

Så igår hittade jag en fästing på min skuldra. Hårt hårt hade den bitit sig fast. Jag iakttog försiktighet och drog varsamt ut den med en fästingplockare för hundar, med alla de små armarna och benen och även det lilla huvudet i behåll. Fästingen sprattlade hjälplöst i den lilla plastsnaran som prydde plockarens spets. Jag stod med ett liv i mina händer, med full makt att avgöra dess öde. Svårigheten i att rangordna och värdera olika typer av lidande blev påtaglig. Dags att leka Gud?

Faktum är att vi inte kan skydda barnen mot alla världens faror. Faktum är att vi skadar andra hela tiden.

Låt oss leka med tanken:

• Varje gång du gör valet att köra bil, riskerar du att skada andra människor. Tänk om ett barn springer ut i gatan!
  
  
• Varje gång du dricker alkohol bidrar du till att upprätthålla en marknad som de facto skadar andra människor (i synnerhet barn). Tänk vad många barn som växer upp i dysfunktionella familjer där alkohol hör till huvudproblematiken, utan att vi gör något för att förhindra detta!
  
  
• Varje gång du röker, använder kemikalier (hit hör även parfym, hårspray, smink, schampoo, tvättmedel, diskmedel osv), åker flygplan, åker bil eller kastar metall i sophinken för brännbart avfall så bidrar du till en sämre miljö för andra människor. Tänk om någons barn är allergiskt eller utvecklar en allegri! Tänk om något barn blir allvarligt sjukt! Tänk vilken trasig planet alla framtida barn kommer tvingas växa upp på!

Ja, jag tror ni förstår vart jag vill komma, no need att ta upp fler exempel.

Observera dock att jag med detta INTE vill säga att man inte får köra bil, dricka alkohol, röka, använda kemikalier, åka flygplan eller kasta sopor utan att källsortera. Det är absolut inte det jag vill säga. Alla har rätt att göra sina egna val. Likaså jag, som kör bil nästan dagligen. Det är omöjligt att tänka på precis allt, att pulvrisera varje litet val och låta bli att genomföra det om det föreligger minsta risk att skada någon annan. Så länge intentionen är god så tror jag att vi måste tillåta oss att vara människor, att göra vårt bästa för att sprida kärlek och lycka och undvika att skada andra. Ibland gör alla val som riskerar att skada någon annan, kanske ett barn. Likaså jag, som igår valde att släppa ut fästingen i det fria.

Tänk om fästingen biter sig fast på ett oskyldigt barn och smittar det med TBE eller Borrelia!
Ja, det vore verkligen fruktansvärt. Jag hoppas verkligen att det inte händer. Men tänk om jag skulle tänka så varje gång jag satte mig i bilen, varje gång jag tvättade mina kläder, varje gång jag gick utanför dörren. Tänk om jag råkar skada någon!

Jag väljer att hädanefter försöka leva med förtröstan och göra det bästa av varje ögonblick. Min intention var, i detta fall, att undvika att berröva fästingen på liv. I just det ögonblicket hade jag bara två val: Att döda eller icke döda. Jag valde att icke döda. I just det ögonblicket fanns inga framtida eventuella konsekvenser. Det är såklart viktigt att ta framtida konskvenser i beaktande när man gör val, men ibland får man nöja sig med förtröstan.

Jag kollade upp följande information innan jag beslutade att släppa ut fästingen: TBE är den sjukdom som smittar direkt vid bettet och den kan man vaccinera barnen emot. Risken att smittas av Borrelia är nästintill obefintlig om inte fästingen får sitta kvar i några dagar, så om man kollar igenom sina barn dagligen borde det inte vara någon större fara. Dessutom är smittorisken för båda sjukdomarna extremt liten, även om man blir biten i ett riskområde och inte är vaccinerad och inte hittar fästingen på en gång (vilket för övrigt var fallet för mig). Risken att barnet skulle bli väldigt sjukt i sviterna av en förkylning eller allvarligt skadat under lek är betydligt större, vilket inte innebär att vi låser in våra barn i vadderade steriliserade rum.

Jag hoppas och tror att majoriteten av alla föräldrar där ute gör sitt yttersta för att skydda barnen mot fästingöverförda sjukdomar, precis som de försöker skydda barnen då de vistas nära bilvägar. Samtidigt vet jag att man inte kan ta detta för givet. Det finns barn vars föräldrar lider av alkoholism t.ex. Dessa barn skulle såklart gynnas av att alkohol blev förbjudet. Det finns barn vars föräldrar inte skyddar dem mot fästingar. Dessa barn skulle såklart gynnas av att fästingar inte släpptes på fri fot. Jag hoppas innerligt att "min" lilla fästing inte väljer att ge sig på något av dessa barn.

Slutligen hoppas jag att ingen har tagit illa vid sig av detta inlägg. I sådana fall har jag nog varit otydlig i mitt försök att förmedla vad jag hade för avsikt att förmedla. Jag hoppas att alla föräldrar som läser detta kan vila tryggt i att de gör sitt bästa för att ge sina barn en trygg och lycklig uppväxt. Man kommer aldrig ifrån det faktum att summan av de yttre hoten ibland kommer överväga den egna förmågan att skydda. Ni gör ert bästa och så länge ni har en god intention (era barns bästa i åtanke) så är det gott nog. All kärlek och respekt till er och era barn!

För att i förebyggande syfte ta död på följdfrågor i form av "men om du får en bakterieinfektion och använder penicillin för att bli frisk, då har du ju skadat en massa små bakterier, hur tänker du då?" så ger jag i förskott svar på tal: Jag har funderat på det och kommit fram till att jag inte orkar dra detta så långt ännu. Om jag blev sjuk skulle jag ta penicillin. Och ja, det finns alla möjligheter att jag kommer ändra mig även i fästingfrågan. Kanske om jag själv får barn (eftersom jag besitter ett ego), kanske även utan yttre påverkan. Kanske kommer jag bekänna mig till hedonisk utilitarism och således komma fram till att ett friskt barn genererar en större summa lycka till världen än ett fästing. Den som lever får se. Det enda jag vet i dagsläget är att jag vill sprida lycka och kärlek och undvika att skada, vilket inte alltid är så lätt. Är det så att ändamålen helgar medlen? Jag vet inte. Jag gör mitt bästa och låter livet göra resten.


Med metta
/Emma

 

"Tacksamhet är hjärtats minne" / Jean Baptiste Massieu

"Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present i ett paket men utan att ge bort det" / William Arthur Ward

 

Jag är tacksam över mycket. Ibland svämmar mitt hjärta över av tacksamhet och jag vet knappt vart jag ska ta vägen, vid åminnet av allt jag har att vara tacksam över (apropå att tacksamhet är hjärtats minne). Nu ska jag välja att ge bort presenten som jag har slagit in i hjärtat, genom att dela med mig av vad jag är tacksam över. I alla fall en bråkdel av vad jag är tacksam över, för säkerligen finns det mycket mer som mitt hjärta inte minns i skrivande stund.

 

Jag är tacksam över (utan inbördes ordning):

• Att jag är född i ett relativt fredligt och fritt land med nästintill oändliga möjligheter att göra det man vill med sitt liv
  
  
• Att jag är född i ett land där rätten till sjukvård och utbildning är så mycket mer självklart än i de flesta andra länder i världen
  
  
• Att jag är relativt frisk och välfungerande, både fysiskt och psykiskt
  
  
• Att jag kan se, höra, känna, gå och prata
  
  
• Att jag har fantastiska vänner som accepterar och uppskattar mig precis som jag är
  
  
• Att jag får finnas där för mina vänner
  
  
• Att jag får träffa så många fina människor, såväl nya som gamla bekantskaper, som hjälper mig att utvecklas
  
  
• Att jag ibland kan ge till världen, både på jobbet och privat
  
  
• Att det finns fantastisk musik, vacker natur och intressanta böcker
  
  
• Att jag har bebisar i mitt liv, som jag har fått följa från start
  
  
• Att jag har fått den stora äran att bli fadder åt en underbar liten människa
  
  
• Att jag har en familj som gör sitt bästa och försöker ställa upp, efter bästa förmåga
  
  
• Att mina föräldrar har uppfostrat mig till en självständig människa som strävar efter att se det positiva i alla situationer
  
  
• Att jag har fått möjlighet att gå i skolan, läsa på universitetet, resa och rida
  
  
• Att jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet, ett givande jobb och fina kollegor
  
  
• Att jag har fått lära mig meditera och komma i kontakt med dhamma
  
  
• Att jag har funnit vänner som också är intresserade i dhamma och tycker om att samtala kring det
  
  
• Att jag ska åka till Thailand i september och Ödeshög i december-januari för att meditera och fördjupa mig inom dhamma
  
  
• Att jag fick vakna denna morgon med en helt ny dag att omfamna
  
  
• Att jag har en lägenhet nära naturen
  
  
• Att jag kan läsa och skriva
  
  
• Att min barndom har berikats av världens finaste farmor och farfar
  
  
• Att jag har tillgång till en sommarstuga
  
  
• Att jag har varmvatten i duschen och dricksvatten i kranen
  
  
• Att jag gick igenom en tuff livsperiod för ett par år sedan, eftersom den gav mig perspektiv på tillvaron och förändrade mitt liv till det bättre
  
  
• Att jag lever, andas och mår bra
  
  
• Att jag älskar livet och vill leva det till fullo

 

Vad är du tacksam över?

 

Hemkommen efter en helt underbar långhelg med en fin vän. Två båtresor ut till en ö, för att sedan färdas mot ett naturreservat och slå upp ett tält i skogen. Helt ensamma med utsikt över vattnet och första parkett då solen gick ned i horisonten. Det var ljuvligt att få somna i tältet till ljudet av vågor som slog mot stenarna och syrsor som spelade omkring oss, för att sedan vakna till ljudet av regndroppar mot tältduken och åsynen av morgonsolens strålar som lyste genom trädkronorna som omgav oss. Att få vakna i naturen och bara vara med den. Att inte ha några planer utan bara kunna göra det som faller en in i varje stund. Att slå av mobiltelefonen och därmed varken vara anträffbar eller ha särskilt bra koll på klockan. Tiden stod stilla på vår ö. Vi grillade grönsaker, kokade te i spritkök, mediterade på en stock i vattenbrynet, promenerade i naturreservatet, badade i det svalkande insjövattnet, läste högt för varandra och varvade fantastiska djupa samtal med att bara vara tysta och njuta av den rofyllda stillheten.

 

Hon är så klok denna vän. Jag beundrar hennes tålamod och hennes klarsynthet. Hon lyssnar med ett öppet hjärta, utan att döma, och försöker alltid förstå. Därför vågar jag vara mer öppen och ocensurerad än vid många andra tillfällen (med undantag för sådant som berör andra och som jag inte med säkerhet vet att de själva gärna delar med sig av) för jag känner att hon kan ta emot det jag säger. Hon sammanfattar och yttrar kloka tankar som fyller mig med inspiration, som får mig att verkligen tänka till. Jag har en filosof inom mig som gärna vrider och vänder på saker, som tänker högt och ibland har svårt att klä sina funderingar i de rätta orden. Så många val att ta ställning till, där en god intention inte alltid räcker eftersom jag (än så länge) inte är vis nog att veta hur jag på bästa sätt kan nyttja mina resurser för att gynna världen i största möjliga omfattning och utsträckning. I lördags lärde jag mig innebörden av ordet ”förtröstan” (vilket inte betyder att jag fullt ut förstår det, bara att jag har nosat på dess andemening och sått ett frö). Man måste inte tänka ut svar på alla frågor och funderingar kring vilka val i livet som genererar mest kärlek och lycka för flest varelser. Man kan ha förtröstan i att svaren kommer av sig själva, när man är redo för dem. Om jag bara fortsätter praktisera, med ett öppet sinne och ett öppet hjärta och en mer tålmodig nyfikenhet, så kommer svaren att dimpa ner i mitt sinnes gapande brevlåda. När jag förstår världen inom mig kanske jag kommer förstå mer av världen utom mig. Först då blir jag vis nog att veta vilken väg jag ska gå, vilken väg som gynnar flest.

 

En annan pollett som trillade ner i helgen: Kärlek är inte fysisk, vilket innebär att den inte begränsas av materia. Således har kärleken inga gränser. Den är gränslös. Man behöver inte välja, man kan ge sin kärlek till allt och alla. Så länge den inte är bunden så kommer den att räcka gott och väl. Ju mer kärlek man ger, desto mer kärlek genererar man. Således behöver det ena aldrig utesluta det andra. Jag kan ge kärlek till enormt många varelser genom att låta den sprida sig likt ringar på vattnet. Källan sinar aldrig, den bara växer.

 

Med metta till er alla
Emma

In these days of nameless faces
There no one truth but only pieces
My life is all I have to give

Klockan är 02.20 på natten och jag vaknar av den tryckande värmen i sovrummet. Jag ligger vaken och överväldigas av skrivlust. Något rann mig i sinnet (Venit in mentem, som man säger på latin). Det händer mig ibland, eller ganska ofta faktiskt. Jag bara måste skriva, sätta ord på tankar, för att strukturera upp dem för mig själv (när de är invecklade) eller för att delge dem till någon annan (när de är kärleksfulla). Ibland blir det bara några ord på en lapp eller ett sms, det kan vara gott nog. Just den här gången klev jag upp, slog på datorn och bestämde mig för att skriva ett blogginlägg. Jag får motvilligt inse att jag kanske behöver en blogg ändå. Ett forum där jag ohämmat kan få uttrycka mig, efter att först ha tänkt igenom vad jag egentligen vill få sagt. Ganska ofta när jag får frågor och förväntas svara på en gång känner jag nämligen en önskan att stanna tiden så att jag ska kunna fundera innan jag svarar. Så fungerar det ju emellertid inte, så alltför ofta ger jag svar som är oerhört förenklade, eller så säger jag det som faller mig in i stunden och kommer i efterhand på att jag kanske borde ha formulerat mig annorlunda. Att jag kanske censurerade mig lite av rädsla för att mottagaren inte skulle kunna hantera hela sanningen, eller att jag kanske rentav var mer ärlig än vad mottagaren kunde hantera. Eller så kan jag känna ett uns av obehag för att något som jag håller väldigt kärt har blivit behandlat som banalt, flummigt (i ordets negativa bemärkelse) eller något som man kan göra sig lustig över. Där, i situationen, där jag faktiskt har en möjlighet att påverka det hela, där går allt så snabbt att jag inte hinner uppfatta känslan inom mig och agera på den med klarsynthet. Först i efterhand kan jag känna att jag hade velat ha en andra chans att få yttra mig. Kanske är det då man ska ha en blogg. För att i efterhand få strukturera upp sina tankar, åtminstone för sig själv och kanske även för andra. Jag tycker om att skriva för andra, att få öppna upp mitt hjärta och sprida lite ljus och kärlek. Eller bara plantera en tanke hos någon annan, som sedan kan få gro i den mån tanken är välkommen och välgörande. Allt går ju så mycket långsammare när man skriver. Då hinner jag tänka. Även om målet i längden är att jag ska kunna vara tillräckligt klok och närvarande i varje ögonblick för att där och då kunna agera på det sätt som gynnar flest, utan att känna att jag gör avkall på det som bultar i mitt inre.

 

Nu kanske ett exempel vore på sin plats. Vad är det egentligen jag håller så kärt, som jag så sällan lyckas förmedla på ett önskvärt sätt?

 

Dhamma (i folkmun kallat ”buddhism”). Något jag upptäckte för ganska exakt ett år sedan. En lära som satte ord på mycket av det jag hade känt i mitt hjärta i hela mitt liv. Allomfattande kärlek (metta), medveten närvaro, osjälviskt givande, ett öppet hjärta, alla varelsers lika rätt att få finnas och vara lyckliga, ett etiskt liv, ett rationellt förhållningssätt till den verklighet vi lever i, en mening med livet. En lära som har skänkt mig så mycket lycka, mening och förståelse. En lära som myntades för 2500 år sedan av en människa vid namn Siddharta Gautama (i folkmun kallad ”Buddha”) och som sedan har fortsatt att utvecklas och nu även nått oss i västvärlden under namnet ”mindfulness”. Det är inte många som vet att mindfulness i själva verket är taget från buddhismen. Det utgör själva kärnan i buddhismen, kan man säga. Man har plockat det ur buddhismen och stoppat in det i ramar som vi västerlänningar känner oss bekväma med, för att de råkar gälla just här just nu (de medicinska, psykologiska, vetenskapliga ramarna). Man har anpassat läran efter åhörarna, precis som Buddha gjorde då han delgav läran till de människor som levde i Indien på hans tid, genom att tala i termer av en process som sträcker sig över flera liv (vilket var de ramar som var vedertagna där och då), så som jag väljer att tolka det. För precis, buddhismen handlar mycket om den egna tolkningen. Sakers och företeelsers tomhet på inneboende existens. Det är mitt sinne som målar min verklighet. Det är min tolkning - min palett - som räknas. Därmed är buddhismen oerhört rationell (i motsats till den flumstämpel som den ofta får), eftersom du ombeds att aldrig svälja vad någon säger till dig utan att först väga orden mot ditt eget sunda förnuft. Buddha sa aldrig åt någon vad de skulle göra, han bad dem ödmjukt att prova att implementera hans förslag i deras liv, för att sedan med ett öppet hjärta se vad som skulle hända. I dessa spår fortsätter hans lära att vandra. Du tar till dig det som känns bra i ditt liv, det som går i samklang med ditt förnuft, och lämnar resten därhän. Buddha talade ofta i metaforer eller genom bilder och fabler. Du ombeds inte att tolka dem bokstavligt och blint svälja dem. Du ombeds att försöka utröna vad kärnan i dem är, för att sedan plantera denna kärna i ditt sinne och observera vad som händer.

 

Det är inte lätt för mig att skriva om dhamma. Dels för att jag blottar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat (och därmed även mig själv) och dels för att det är svårt att i ord förklara vad dhamma består av och vad det betyder för mig. Men jag vill gärna göra ett försök, med hopp om att där finns några öppna hjärtan som är villiga att ta emot.

 

”Är du buddhist?” är en fråga jag ofta har fått på senaste tiden. Oftast är frågan ställd med genuin vacker nyfikenhet och öppenhet. Någon har hört att jag mediterar och har kanske även uppmärksammat ord som av bara farten flyger ur min mun (som att allt är förgängligt eller att jag vill älska utan egots bundenhet). Då blir jag glad och vill gärna försöka svara på ett så sanningsenligt sätt som möjligt, utan att för den sakens skull börja föreläsa om buddhismen. Jag vill inte pracka på någon annan detta synsätt och jag vill inte skylta med att jag praktiserar buddhism. Jag försöker att aldrig ge mer än vad jag tror att den andra är öppen för just nu (vilket ibland leder till att jag underskattar någons öppenhet, alternativt överskattar den). Däremot vill jag gärna svara på frågor och berätta mer om någon är intresserad.

 

Ibland är frågan istället ställd med skepticism och då snarare formulerad ”Du är väl inte buddhist?”. Ibland är den ställd ”Jag har hört att du är buddhist, stämmer det?”. Då blir jag lite orolig. Jag är inte jätteförtjust i att andra tolkar min så kallade ”tro” (som egentligen inte är någon tro, i alla fall inte i den kristna bemärkelsen, men det kan vi återkomma till senare) och berättar om den för en tredje part. Då blir allt så förvrängt och risken för missförstånd blir extra stor. Jag vill helst berätta om den själv. Precis som att jag helst själv vill bilda mig en uppfattning om andra "trosuppfattningar" genom att fråga dem som bekänner sig till dem, istället för att förbli okunnig och döma. Jag tycker att det är jätteintressant att lyssna när andra berättar hur de ser på livet, döden och världen. Det är enormt utvecklande om man bara öppnar sitt sinne för det. Ingen kan hävda att deras egen livsåskådning (religiös eller ej) är den objektivt enda riktiga. Inte heller jag. Vår värld är alltför mångfasetterad för att sådan regiditet ska vara befogad. Det finns mycket som vi människor inte förstår oss på, som vetenskapen inte kan besvara med system av ettor och nollor.

 

Men åter till huvudämnet. "Är du buddhist?”. Det är inte frågan i sig som är problemet. Svårigheten ligger i att jag inte vet hur jag ska svara. Jag blir jätteglad när jag får frågor och vill gärna att folk ska fråga när de undrar över något. Saken är den att detta än så länge är relativt nytt för mig (ett förhållningssätt som jag har för avsikt att behålla även då det inte längre är lika nytt). Jag har inte ännu för mig själv utrönt begreppen och fått klarhet i vart jag står. Jag ändrar mig från vecka till vecka, omvärderar och omtolkar, allteftersom min förståelse fördjupas. Om du frågar mig hur jag ställer mig till någon del av buddhismen denna vecka, så kan jag inte garantera att du får samma svar nästa vecka. Det ligger i verklighetens natur, eftersom allt är förgängligt och så även jag och de ögon med vilka jag ser på världen. Inga företeelser är rigida, inte heller mina tankar kring olika delar av buddhismen, och det är naturligt och viktigt att de förändras. Ingenting är svart eller vitt. Det finns inga dikotomier.

 

Sedan var det detta med etiketten - ”Buddhist”. Personer som praktiserar dhamma (alltså implementerar den buddhistiska läran i sina liv) kallar sig inte för buddhister. Inte heller kallar de filosofin för buddhism. De kallar filosofin för dhamma och säger att de själva praktiserar den, för buddhismen är en väldigt praktisk filosofi. Fokus ligger på praktiken, inte på teorin. Buddhism och buddhist är begrepp som ”icke-buddhister” har myntat. Det är suktande att avfärda detta som en principsak och tycka att det väl inte ska spela någon roll, de är ju bara etiketter. Det är sant, de är bara etiketter. Om vi ska bli riktigt djupa så är allt bara etiketter, allt som våra sinnen har skapat i ett försök att strukturera och kategorisera världen. Saken är den att en etikett ofta talar om för oss vad något är och vad något inte är. ”Jag är buddhist, du är inte buddhist”. Svart eller vitt. Det intressanta är egentligen inte vad jag är (eller tror mig vara), det intressanta är vad jag gör. Hur jag beter mig. De val jag gör i varje ögonblick.

 

Jag väljer att (i möjligaste mån) fördjupa min förståelse för dhamma och jag försöker att (i möjligaste mån) leva ett etiskt liv. Betyder det att jag är en buddhist? Jag vet inte. Det är ett sätt att kategorisera som jag inte är bekväm med. Jag vill inte sätta en stämpel på mig själv och säga att jag är buddhist. Jag vill säga att jag praktiserar dhamma genom att utöva buddhistisk meditation, fördjupa min förståelse för den buddhistiska filosofin och försöka att leva ett etiskt liv (ja, jag väljer att använda ordet ”buddhistisk”, i brist på bättre ord). Men så kan man ju inte svara varje gång någon frågar ”Är du buddhist?”. Det är inte den typ av svar de flesta vill ha. Det är dessutom inte socialt accepterat (eller önskvärt från min sida) att jag ska sitta och föreläsa så. Om det inte är en situation där det faktiskt är önskvärt, då jag kanske blir ombedd att förklara mer och då den som lyssnar är genuint intresserad. Då kan jag svara så, med ett öppet sinne för vidare frågor. Annars brukar jag svara ”Nja” eller ”Det kan man säga” eller ”Typ” eller nåt annat luddigt. Jag har även provat att ställa motfrågan ”Vad betyder buddhist för dig?” för att helt enkelt bara se om det jag gör stämmer överens med den personens egen tolkning av etiketten ”buddhist”. För i sådana fall har jag inga problem med att svara ja, för enkelhetens skull. Dock har jag märkt att svaret påfallande ofta blir något i stil med ”Att man tror på buddhismen”. När jag frågar vad det innebär att tro på buddhismen blir svaret ofta ”Att man har Buddha som sin Gud och att man tror på karma och återfödelse”. Då väljer jag att svara nej på frågan, för i sådana fall är jag inte buddhist. Detta betyder inte att jag inte tror på karma eller återfödelse (eller för den sakens skull att jag verkligen tror på det, om man vill tolka begreppen bokstavligt istället för att se dem som lagen om orsak och verkan, d.v.s. att handlingar har konsekvenser i och utanför sinnet, respektive en process av ständig förnyelse, d.v.s. att allt inuti och utanför en själv ständigt förändras, men detta kan vi fördjupa oss i någon annan gång om tillfälle ges), det betyder bara att jag inte ser buddhismen som en religion med en massa fenomen som man tror eller inte tror på. Vi i västvärlden är förtjusta i att klä buddhismen i dessa termer, eftersom vi är uppvuxna i ett (mer eller mindre) kristet samhälle (ingen värdering lagt i det, bara ett konstaterande av att kristendomen är en religion och att kristna kallar sig för troende, vilket inte är fallet för de som ”är buddhister”). Så, för att återknyta till det jag skrev några stycken upp om att buddhismen inte är min ”tro”; Jag ser inte buddhismen som en religion som man tror (eller inte tror) på, jag ser buddhismen som en filosofi som man kan välja att försöka implementera (eller välja att inte försöka implementera) i sitt liv. Missförståndet att Buddha är en Gud (som nog även detta kommer från det kristna synsättet) ska jag nog inte ge mig på att reda ut i detta inlägg. Kort sagt var Buddha en människa och det var han som, efter en tid av kontemplation, fick insikt i det som kallas dhamma, som han sedan förde vidare för att hjälpa andra att må bra.

 

Missförstå mig nu inte. Jag blir jätteglad när jag får frågor och vill gärna försöka besvara dem. Jag älskar att diskutera och är alltid ”in the mood” för det. Däremot är sannolikheten stor att jag inte kommer kunna sätta rätt ord på mina tankar och upplevelser (klä dem i de rätta etiketterna, så att säga). Dessutom har jag hittills bara tagit ett mini-steg på denna resväg, vilket innebär att jag egentligen inte kan berätta vad dhamma innebär (eftersom jag har fullt upp med att själv försöka förstå det). Jag kan egentligen inte berätta vad man menar med karma och reinkarnation, vem Buddha var, hur man mediterar, vad som händer när man blir upplyst, hur man kan älska utan bundenhet, hur saker och företeelser kan vara tomma på inneboende existens, hur allt och alla i världen kan hänga samman och vara ett. Jag sitter inte inne på några svar för jag har ännu inte full insikt i dhamma och har inte kommit så långt i min praktik (jag är inte upplyst, om man vill sätta den etiketten på det). Det enda jag kan göra är att (inför de som frågar och vill ha svar) försöka föra vidare vad jag har läst och hört (med en enorm portion reservation för att jag inte har förstått det fullt ut), berätta om egna erfarenheter och hur jag brukar göra när jag mediterar (med reservation för att jag inte kan förmedla det fullt ut i ord) och försöka förklara hur jag just nu ser på olika ingredienser i det som kallas buddhism (med reservation för att jag kanske kommer se på det med andra ögon imorgon).

 

Jag vill gärna få frågor, jag vill försöka svara, jag vill diskutera, jag vill berätta. Så länge det sker med ömsesidig respekt, öppensinnighet, ärlighet och gärna ett visst mått av seriositet. Självklart får man skämta men det skär lite i hjärtat på mig när det i alltför hög utsträckning blir förlöjligat eller avfärdat som flum. Det skär lite i hjärtat för att jag ännu inte har kommit så långt, för att jag precis har börjat nosa på detta och fortfarande är ganska skör i det. Dhamma har gett mitt liv en mening (att bygga upp mig själv i syfte att hjälpa andra), en rimlig förklaring till sådant som alltid har tyngt mig (allt lidande i världen) och legitimitet för det som jag alltid har känt i hjärtat att det är sant (att alla levande varelser är värda att älskas villkorslöst och att de förtjänar att få finnas och vara lyckliga). Jag är inte helt bekväm med epitetet ”den flummiga”. Jag ser mig själv (och har alltid sett mig själv) som en tämligen rationell och intellektuell person med vetenskapliga preferenser. Jag kan inte för mitt liv tro att jag skulle ta till mig något så starkt som jag har tagit till mig dhamma om det inte var ett rimligt sätt att se på världen även med den vetenskap som finns att tillgå i dagens samhälle (en vetenskap som har kommit ganska långt men som fortfarande har lämnat mycket osagt, sådant som just nu är lika svårt att förstå som det en gång var att ta till sig att jorden är rund, innan det blev vedertaget tack vare att vetenskapen till slut nådde dithän). Kort sagt, jag har inte svalt en religion med hull och hår. Jag har, under timmar och åter timmar av läsning och lyssnande och kontemplation, sökt en förklaring på sådant som jag själv har upplevt och funderat över. Jag har jämfört dessa filosofiska teorier med mitt eget förnuft, till en början med mycket stor skepticism, för att successivt luckra upp gamla inrotade föreställningar om hur verkligheten absolut måste vara beskaffad. Det hela började med en kurs i meditation, med helt andra avsikter än att bekanta mig med dhamma (en lång historia som inte ryms inom ramarna för detta inlägg), som hade enorm inverkan på mitt sinne eftersom jag i praktiken fick uppleva sådant som jag med det dåvarande sinnelaget aldrig skulle ha accepterat i teorin (eftersom jag var så fast i det evidensbaserade tankesättet). Nu har skepticismen övergått till en blandning av tillit till dhamma och gammal hederlig källkritiskhet. Jag finner buddhismen rationell och varm. I mångt och mycket handlar det om att objektivt observera det som sker (i sinnet och i världen), utan att döma, med kärleksfull vänlighet i hjärtat. Det faller mig i smaken. Jag vet ännu inte var det kommer sluta men jag vet att det hittills har tagit mitt liv till en helt ny nivå. Jag är lyckligare än jag någonsin har varit tidigare och jag är övertygad om att denna väg för mycket gott med sig även för andra. Det är delvis därför denna vandring känns mödan väl värd. För gudarna (om de finns) ska veta att det inte är lätt. Det vore kanske enklare att bara ge upp, men det är inte ett alternativ.

 

Jag har äntligen fått verktyg för att låta min medkänsla blomstra ut i sin fulla kraft utan att övergå i kontraproduktivt medlidande. Jag har äntligen insett (på djupet, inte bara rent intellektuellt) att lidandet i världen inte blir mindre om jag också lider. Summa summarum blir ju lidandet större. Jag har äntligen börjat i rätt ände när det gäller målet att ge kärlek och lycka till andra. När jag mår bra och är medveten i nuet kan jag kanalisera min energi och mitt engagemang för att vara närvarande i det jag gör, istället för att mitt engagemang ska spreta åt alla håll samtidigt. Jag har lärt mig att jag kan utföra goda handlingar och hjälpa andra utan att förlora mig själv. I det goda jag gör kan jag tillåta mig att njuta av det jag skapar här och nu, istället för att ha dåligt samvete över att jag inte kan skapa välmående överallt på jorden. Jag har insett att min förmåga att hjälpa andra står i direkt relation till hur balanserad jag är. Min favoritliknelse: För att kunna hjälpa de som drunknar måste man själv kunna simma, annars drar man bara ned de andra med sig själv.

 

Jag praktiserar dhamma för att lära mig simma, i syfte att alltid kunna räcka ut en hand och dra upp andra. Jag vill lära mig att älska utan egots bundenhet, villkorslöst och förutsättningslöst. Jag vill ge kärlek och sprida lycka i alla riktningar, även till de varelser som har skapat lidande för mig och för andra. För alla vill vara lyckliga och alla gör sitt bästa för att må bra, med de medel som de själva tror ska fungera, utifrån vad de har lärt sig (eller inte lärt sig). De som skadar andra mår själva dåligt och behöver medkänsla. Bättre att avväpna med kärlek än att slå tillbaka med hat. Sedan kanske inte kärleken är välkommen alla gånger. Det har jag upplevt om och om igen. Man kan ju inte ändra på någon som inte vill (läs: förmår) ändra sig själv, men man kan skapa de bästa tänkbara förutsättningarna. Kärlek och förståelse. Med kärlek i hjärtat och förståelse i sinnet är det svårt att bli arg. Jag påstår inte att jag är där än, inte på långa vägar, men jag tror mig ha hittat en väg som leder dit. Flummig, nej. Öppensinnad, ja.

 

Vi får se om det blir några fler inlägg. Om jag känner skrivlust och tror att det kan vara givande att agera på den så kommer jag troligtvis att göra det. Vem vet, kanske kommer det upp nåt youtube-klipp eller annat som jag finner inspirerande och vill dela med mig av. Oavsett vilket så önskar jag all lycka till er som läser detta. Hoppas det sådde några gynnsamma frön i era sinnen och att det kändes bra för er att tugga denna långa text. Nu har solen gått upp och jag ska ta ställning till huruvida jag ska återgå till sängen eller stiga upp för dagen. Troligtvis väljer jag att meditera och sedan äta frukost. Jag önskar er en fin och givande dag. Ta hand om er själva och varandra!

 

Med metta till er alla

 

Emma