Kvällspoesi


Citat och poesi, det är själens medicin. För mig är det så i alla fall. Inspiration och skönhet, vackert packeterat, redo att förtäras. Tillåt mig nu att servera två underbara dikter. Den första (Ja visst gör det ont) känner nog alla till. En dikt som har vuxit för mig, år för år. Första gången jag läste den var jag bara ett barn. Då tolkade jag den bokstavligt och tänkte att det nog gjorde ont för blomknopparna när de skulle brista. Sedan, i tonåren, förstod jag att den hade en annan dimension, att den utgjorde en metafor. Nu har den fått en ännu djupare innebörd. Den är beskaffad på så vis att den är nästintill omöjlig att med ord analysera. Den andra dikten (Morgon) är av ett annat slag. Det är en väns favoritdikt. Hon visade den för mig och den berörde mig verkligen. Jag gillar att den är tung och samtidigt lättsam, vacker och hoppfull i det samtidigt mörka.

Ja visst gör det ont
Karin Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.



Morgon
Bertil Malmberg


Jag håller dig så gränslöst kär som ingen
och det är bara du som gör
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.

Ty du skall veta att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.

Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.

Det ljusnar sakta och det ler och knoppas
och livet sätter nya blad
och det är du som gör att jag kan hoppas
och det är du som gör att jag är glad.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0