Att vara en alien
Som sagt: "Det är lätt att bland allmänheten leva efter den allmänna åsikten; det är lätt att i ensamhet leva efter sina egna åsikter; men den största människan är den som mitt i mängden med gott mod kan behålla samma oberoende som om hon vore ensam” / Ralph Waldo Emerson
I helgen fick jag en ny chans att vara med på retreat med munken från Sri Lanka. Eller, f.d. munken rättare sagt. Numera doktorerar han i mindfulness och skriver sin högst vetenskapliga avhandling i Lund. Hur som helst, efter att ha varit sjuk på ordinarie retreat så erbjöds jag möjligheten att hoppa in på en extrainsatt retreat helgen efter. Oerhört generöst. Sådan är denna värld av dhamma och jag är väldigt tacksam.
I retreaten ingick gående meditation i Vitabergsparken. I slow motion, så sakta vi förmådde, skulle vi gå. Steg för steg, medveten om varje mikrorörelse. Om någon utomstående störde skulle vi ta tillfället i akt och praktisera metta, dvs. bryta vår tystnad och svara vänligt med ett leende, i mindfulness. Förbipasserande lördags- och söndagsflanörer stannade upp och tittade storögt. Eller, egentligen vet jag inte om de tittade storögt för jag hade ju blicken i backen, ca en meter framför mig, men jag föreställer mig att de gjorde det. Jag såg i ögonvrån hur de bromsade in (det kändes som att de gick i 180 för att jag själv gick så sakta) och blev kvar ett ögonblick. Jag kände deras förundran. Jag förstår dem. Ibland stannade jag till, slöt ögonen, tog ett djupt andetag och skickade kärlek till dem.
En gång blev jag störd. Eller egentligen inte störd, snarare begåvad med en möjlighet att öva. En kvinna rusade fram mot mig, stressad som tusan. Hon utbrast "Ursäkta, hur kommer man till Bondegatan?!". Jag hade ingen aning, kände igen namnet och visste att det var någonstans nere i backen men inte mer än så. Jag stannade till, tittade långsamt upp på kvinnan, log milt och svarade mjukt "Jag vet inte. Jag tror att det ligger där nere någonstans, men jag är inte säker". Kvinnan tackade och försvann.
Senare under dagen sa munken till mig: "I observed you in the park today, how you talked mindfully to that woman. Well done, you did a good job". Han hade inte hört vad hon frågade eller vad jag svarade. Han hade bara noterat att jag var mindful och att kvinnan blev lugn. Att hon var mindre stressad efter mitt svar. Ändå hade jag ju inte gett henne det hon ville ha; en vägbeskrivning. Då slog det mig: Ibland kan vi inte ge människor vad de vill ha. Vi kan inte ge dem vad de på ytan förefaller behöva, även om vi vill. Men vi kan ge dem något annat, och kanske är det just detta de egentligen behöver, på djupet. Vad kvinnan i parken mest av allt behövde var inte en vägbeskrivning, om man bryter ner det. Vad hon behövde var att lugna ner sig. Hon var redan försenad, so what? Hon behövde ett bättre sätt att hantera det på. Hon behövde ta det med ro.
Men åter till ämnet: Att vara en alien. Kände jag mig som en alien där i parken? Nja. Jag kände mig småroad av situationen. En gång valde jag medvetet den asfalterade lilla gångvägen som meditationsplats istället för gräsplätten med de skyddande träden intill. Blottad. Jag gick fram och tillbaka tvärs över gångvägen. Stannade till ibland, slöt ögonen och kände hur lungorna fylldes med höstluft. Kände kärlek till naturen omkring mig, fåglarna som kvittrade och människorna som körde de bilar som bullrade nere på gatan. På väg tillbaka till centret, där den sittande meditationen hölls, stannade jag ibland upp och släppte förbi stressade människor. Alldeles stilla stod jag, mitt på trottoaren, och bara väntade. Observerade virrvarret omkring mig, alla undrande blickar, med kärlek. Jag avvek från mängden och sådant kan folk ha svårt att hantera. En ganska ovidkommande avvikelse, att gå långsamt eller stå stilla i en park, men tillräckligt avvikande för att den stora massan ska reagera.
På lördagskvällen firade jag en av mina närmsta vänner som fyllde 25. Jag bröt tystnaden tillfälligt, i samråd med en av lärarna på centret, och styrde stegen mot en av Stockholms populära restauranger. Där var det livat. Fullt av folk, hög musik, många intryck. Det dracks vin och öl, åts kyckling och revbensspjäll, pratades om stort och smått. Folk var uppklädda och vackra. Jag drack vatten, åt vegetarisk wok, bar flumbyxor och var osminkad. Jag drack långsamt, åt långsamt, pratade långsamt. Lyssnade mestadels, var närvarande i vad de andra sa och svarade fåordigt från hjärtat. Ingen värdering lagd i vare sig det ena eller det andra, bara ett konstaterande av att jag upplevde en stark kontrast. Inte nödvändigtvis en negativt betingad kontrast, bara en kontrast helt enkelt. In the seen there is only the seen, så att säga. Min fina underbara vän lät mig veta att det var helt okej att anlända till hennes middag i flumkläder, precis så som jag är. Jag behövde inte dricka vin, inte festa hela natten, inte spela några spel. Jag fick vara jag och hon var tacksam över att jag kom dit. Det värmde långt in i hjärtat.
Jag var där för min väns skull. Jag ville verkligen vara där, det kändes så oerhört rätt och viktigt. Min intention kändes ren och det var en fantastisk övning. Dock blev kvällen ganska tidig för min del, dels för att jag inte var helt frisk ännu och dels för att jag behövde sova, plus att jag inte är den där partypersonen som vill festa hela natten. Jag mår ganska dåligt i krogmiljö bland fulla människor. Det är stimmigt och obehagligt. Jag kan göra det som en gåva till någon annan, men jag vet att jag ger bättre gåvor om jag umgås i en lugn miljö på tu man hand. Huvudsaken för mig var att min vän hade en bra kväll, då skulle ju även jag automatiskt ha en bra kväll. Jag var en alien, det kan jag inte förneka, men jag hade inte kunnat tänka mig att göra på något annat sätt. Jag måste ju vara mig själv, så som jag är. Jag är tacksam över att jag är accepterad av mina närmsta vänner, precis så som jag är. Jag får vara jag. Vad alla andra tycker är mindre viktigt. Vad alla andra tänker, vilka fördomar de har och vilka blickar de ger mig, det är inget jag kan ta hänsyn till. Så länge jag inte medvetet skadar eller sårar någon.
Självklart är det inte lätt att bli betraktad som en alien, det ska jag inte påstå. Jag är bara en simpel människa och jag ska inte sticka under stol med att det sociala trycket känns även mot mitt bröst. Jag låter det inte påverka mitt agerande, men jag känner det. De blickar och kommentarer som inte är sagda med kärlek, de berör mig på något plan men de får mig inte att vilja vika ner mig. Tvärtom, det får mig att bli ännu säkrare på min sak. Aldrig att jag tänker gå i den fällan. Jag är hellre en alien i mitt eget universum än en marionettdocka i någon annans spel. Jag vet att jag aldrig skulle skada eller såra någon medvetet och det räcker för mig. Det är gott nog.
Så när jag går där i parken så sakta jag bara kan, när jag tackar nej till ett glas vin på mammas 50-årsfest bland fulla släktingar som kallar mig präktig, när jag säger "jag vill jättegärna umgås med dig men helst inte på krogen, jag dricker hellre en kopp te med dig i en lugn miljö" till någon bekant och får höra att jag är tråkig, när jag nämner att jag kommer spendera nyårsafton på ett elva dagar långt tyst retreat, när jag går in på en fin restaurang i flumbyxor och gympaskor, då stärks jag av att jag åtminstone går efter vad som känns viktigast i livet för mig. Med kärlek ger jag sedan andra friheten att gå efter vad som är viktigast för dem. Inget är rätt eller fel, vi har bara olika preferenser i livet.
Jag värderar mina relationer väldigt högt. Relationen till mig själv, relationen till mina nära och kära, relationen till universum (i bemärkelsen "globalt perspektiv", alla varelser inkluderade). Det gör säkert de allra flesta (åtminstone relationen till de nära och kära) men ganska ofta tror jag att det sociala trycket får för stor plats, på bekostnad av det utrymme som tillhör viskrösten i det egna hjärtat. Att duga, att passa in, att smälta in. Att inte vara en alien. Att inte vara ensam.
Jag bestämmer själv hur jag vill vara, hur jag vill leva mitt liv. Så länge jag har goda intentioner och försöker göra gott, då är det ett klokt sätt att leva. Om detta gör mig till en alien i andras ögon - so be it. Om några inte kan acceptera det - let them go. Vill de komma tillbaka - välkomna dem med öppna armar och öppet hjärta. Om någon himlar med ögonen över mitt sätt att tänka, ger mig konstiga blickar eller vädrar fördomar bakom min rygg - må de vara lyckliga med sina val så fortsätter jag att göra mina. Med den attityten kan man vara autentisk och då, först då, blir relationerna med dem som älskar och accepterar mig (inklusive jag själv) alldeles äkta och nära. För att jag är jag, inte en karaktär eller en spelpjäs. Och jag älskar mina nära och kära precis som de är, även om de också tycker att jag är en alien ibland. Eller ganska så ofta. What to do, jag är ju alien (aren't we all, till syvende och sist?) ;)
Avslutningsvis ett citat av Robin Sharma: ”Om du följer den stora massan kommer du högst sannolikt att hamna vid utgången. Om du vill leva ett rikare och mer givande liv måste du gå din egen väg. Sluta ge efter för det sociala trycket på bekostnad av det som gör dig unik”.
Jag vill inte hamna vid utgången. Då åker jag hellre tefat.
Kärlek till er alla, aliens och icke-aliens, accepterande och icke-accepterande.
Må ni alla vara lyckliga med era val i livet. För man har alltid ett val. Alltid.
Med metta / Emma
Kvällstankar från en feberdimmig soffa
Jag brukar försöka tänka "Vad är det jag ska lära mig av detta?". När något inte blir som jag hade tänkt mig, när något gör ont, när något går snett, när jag ställs inför utmaningar. Jag tror inte att något gott kommer ur självömkan. Att tycka synd om sig själv gör ingenting bättre. Självklart ska man ta hand om sig själv och visa sig själv samma kärlek och förståelse som man visar andra då de har de svårt, men jag tror inte på självömkan. Medlidande med sig själv. Att lida för att man lider. Lidande i dubbel upplaga, till vilken nytta? För vem?
I torsdags skulle jag ha lyssnat på en fantastisk föreläsare från Sri Lanka. I helgen skulle jag ha varit på retreat med densamme, något jag bokade i somras och har sett fram emot sedan dess. Istället har jag legat som ett skakande kolli i soffan med öroninflammation och halsfluss. Sådan är situationen, rakt upp och ned.
Så vad är det ska jag lära mig av detta? Förmodligen massor. Några förslag:
1. Uppskatta känslan i kroppen när man är frisk. Känslan som man just då inte lägger märke till, för att den utgör något slags förgivettaget referensvärde. Ett referensvärde som är lika med noll och därmed inte känns nämnvärt om man inte medvetet lägger märke till det.
2. Lyssna på kroppen. Den har varit småsjuk hela hösten och jag har för det mesta bara kört på. För att det inte har varit så illa. Känt mig duktig om jag har tagit en rekreativ lördag i soffan, när jag egentligen kanske hade behövt en rekreativ vecka.
3. Världen går inte under för att man missar en jobbdag, även om denna jobbdag innefattade viktiga patientmöten. De blir ändå inte högkvalitativa om vårdgivaren är sjuk och de går att ta igen. Även om väntan kan vara plågsam för de berörda människorna så går världen inte under.
4. Perspektiv. Många många människor i världen är väldigt sjuka hela tiden. Många av dessa har inte ens tillgång till vård. De kan inte, som jag, åka till närakuten och få antibiotika utskrivet. Och även om de kunde det så skulle de inte kunna betala för medicinen. Detta kan låta klyschigt i sammanhanget men det skiter jag i. Jag är så oerhört trött på att folk ska ropa "klyscha!" när man yttrar kärleksfulla, viktiga och visa ord. Javisst, nu blev jag minsann bestämd här. Så är det.
5. Inse hur lång väg jag har kvar, även om jag tycker mig ha kommit en bra bit på vägen. Komma ner på jorden. Kärleksfullt observera allt som sker i mig när kroppen plötsligt inte fungerar som den brukar.
6. Se hur skört allt är. Min starka friska kropp som brukar orka så mycket. Plötsligt orkar den ingenting. Allt är förgängligt, även den starka friska kroppen. Det är bara att acceptera, det är ingen idé att kämpa emot. Det vore att kämpa i motvind.
7. Försöka att inte se fram emot saker på ett sätt som genererar besvikelse om de inte blir av. Leva i nuet och uppskatta det som är här, det man med säkerhet har, istället för att placera sin lycka i en framtida eventuell händelse.
Givetvis önskar jag att jag hade varit frisk i torsdags, frisk igår och frisk hela helgen. Om jag fick välja mellan inspirerande retreat och feberdimmig soffa så hade jag givetvis valt inspirerande retreat. Inte för att det lönar sig att önska, det blir ju som det blir, men jag är ju bara en simpel människa med högst mänskliga tendenser. Så jag önskar, tyst i hemlighet. Fäller en liten tår för att det gör så ont i örat, försöker koppla bort feberkänslan istället för att välkomna den, kommer på mig själv med att motarbeta det som är. Återfår perspektivet och fäller en liten tår för alla som alltid eller väldigt ofta är sjuka. Fäller en liten tår i tacksamhet över att jag nästan alltid är frisk, förutom just denna höst då min kropp har jobbat hårt med att bygga upp en immunitet mot alla barnbaciller. Fäller en liten tår i tacksamhet över att jag får jobba med dessa härliga barn och känner att det egentligen är värt varenda bacill. Så plötsligt är jag tillbaka på banan igen. Perspektiv, medkänsla och tacksamhet.
Jag försöker göra det bästa av situationen, efter bästa förmåga. En feberdimmig soffa kan ju också vara inspirerande. Inte på det där uppenbara sättet som en retreathelg men på ett annat sätt. Kanske orkar man inte läsa och ta in en massa inspirerande litteratur, vilket jag försökte med till en början. Kanske orkar man inte heller fundera på livets alla stora frågor. Vad man däremot kan göra är att ta tillfället i akt, nu när man ändå tvingas till att stanna upp och ställa in alla planer. Fråga sig vad det är man ska lära sig av detta. Sedan kan man försöka att faktiskt lära sig det, i alla fall något av det. Troligtvis lyckas man inte lära sig allt denna gång, men det behöver man inte oroa sig över för det kommer garanterat fler chanser. För sådant är livet, det är bara att acceptera.
Balans
Joan Halifax, hennes glöd är så vacker. Hur hon brinner för det hon pratar om. Hur hon blir uppriktigt berörd, sätter ihop handflatorna, sluter ögonen, samlar sig och fortsätter prata. Hennes tal innehåller mycket av värde, både vad gäller ord och känsla. Mitt fokus var lite svajigt här i feberdimman så jag orkade inte riktigt ta in alla ord. Känslan gick däremot rakt in i hjärtat. Beträffande orden var det en sak som stod ut för mig personligen, som jag verkligen tog in och som etsade sig fast. Det hon sa om att ha en mjuk framsida och en stark baksida.
Min personliga tolkning: Om man har en hård framsida så stöter man bort sådant som man inte vill ta in. Det blir som en vägg eller en mur. Det känns tydligt för den som står på andra sidan muren. Om man istället har en mjuk framsida så är man öppen och tar in. Man tar emot. Om man har en svag baksida så ramlar man bakåt av minsta vindpust. Allt det man tar in får en att välta, till föga nytta. Om man istället har en stark baksida så kan man stå där rak i ryggen och ta emot, stadig som en klippa när vindarna blåser.
Att vara öppen framtill och ta emot. Att ändå stå upprätt och inte falla bakåt. Balans.
Watching, seeing, knowing
Jag fick en kommentar som kanske har fått mig att tänka om. Vi får se.
Kommentaren var fantastisk och löd:
Jag håller med om att blogg är ett svårt forum att nå ut i. Men jag tror på radikal honesty; enda sättet att sluta känna sig ensam och tro att man är den enda som går runt med viss typ av tankegångar är att få ta del av andra människors som öppet vågar skriva/tala om sina. Jag har lärt mig enormt mycket av att läsa bloggar och självbiografiska böcker. Och ibland har det varit just den litteraturen som har hjälpt mig när allt har varit som svartast. Och nej, det är inte så att jag har kontaktat författarna och tackat dem och att de har fått cred för vad de har gjort. Snarare tvärtom; deras böcker kan ha blivit hårt kritiserade för att de är just det som andra inte vågar vara; nakna och brutalt ärliga.
Jag respekterar att du vill ta en bloggpaus, men vill kärleksfullt uppmana dig att inte hålla inne för mycket med det du tror på. Man kan inte påverka andra att tänka som en själv och det får aldrig vara syftet. Men att stå för vem man är och vad man tycker är definitivt ett sätt att sprida kärlek i världen på. <3 <3 <3
På senaste tiden har jag funderat mycket på lidandet i världen. I stort och smått. Det är så påtagligt, det finns ju överallt. Jag ser det i (nästan) alla, (nästan) hela tiden. Varje dag. På jobbet, hos kollegor, hos vänner, i familjen, bland människorna på gatorna här hemma och såklart ute i den stora världen. Alla dessa ofria varelser.
Mycket av min tid har gått åt till att fundera på vad jag ska göra med allt detta lidande. Ända sedan jag var liten. Ofta har jag hört att jag ska "sluta bry mitt söta lilla huvud" och njuta av att jag har det bra. Även om jag såklart också lider i någon mån. Inte i samma utsträckning som många andra, men livet innebär lidande för oss alla.
Detta innebär inte att vi bara ska lägga oss ner och dö. Absolut inte. Livet har mycket vackert att erbjuda, inte minst i de små formaten. Leendet från ett barn, att hålla någon i handen, att se solen gå upp och belysa vår planet ännu en dag. Fina ord från en vän, en värmande kram, att höra barnskratt eller skogsljud eller bara låta sig uppslukas av tystnad. Att få dela med sig, att få ta emot, att få finnas till och verkligen leva. Att vara fri.
Jag respekterar att du vill ta en bloggpaus, men vill kärleksfullt uppmana dig att inte hålla inne för mycket med det du tror på. Man kan inte påverka andra att tänka som en själv och det får aldrig vara syftet. Men att stå för vem man är och vad man tycker är definitivt ett sätt att sprida kärlek i världen på. <3 <3 <3
På senaste tiden har jag funderat mycket på lidandet i världen. I stort och smått. Det är så påtagligt, det finns ju överallt. Jag ser det i (nästan) alla, (nästan) hela tiden. Varje dag. På jobbet, hos kollegor, hos vänner, i familjen, bland människorna på gatorna här hemma och såklart ute i den stora världen. Alla dessa ofria varelser.
Mycket av min tid har gått åt till att fundera på vad jag ska göra med allt detta lidande. Ända sedan jag var liten. Ofta har jag hört att jag ska "sluta bry mitt söta lilla huvud" och njuta av att jag har det bra. Även om jag såklart också lider i någon mån. Inte i samma utsträckning som många andra, men livet innebär lidande för oss alla.
Detta innebär inte att vi bara ska lägga oss ner och dö. Absolut inte. Livet har mycket vackert att erbjuda, inte minst i de små formaten. Leendet från ett barn, att hålla någon i handen, att se solen gå upp och belysa vår planet ännu en dag. Fina ord från en vän, en värmande kram, att höra barnskratt eller skogsljud eller bara låta sig uppslukas av tystnad. Att få dela med sig, att få ta emot, att få finnas till och verkligen leva. Att vara fri.
Svaret på frågan om vad jag ska göra med allt lidande är enkelt och samtidigt svårt. Jag ska observera det med sinnesjämvikt och medkänsla. Inte medlidande, det tjänar ingen på. Medkänsla däremot, det är värme och kärlek. Jag ska inte blunda men inte heller låta mig överväldigas. Jag ska iaktta. Och utveckla visdom, så att jag lär mig att urskilja de situationer och omständigheter som jag kan förändra. Så att jag vet vilka verktyg jag ska ta till för att förändra. Så att jag ser när jag inte kan förändra, när det är bättre att bara luta sig tillbaka och låta saker ske. Acceptera att jag inte alltid kan göra något. Tillåta att människor ramlar och slår sig ibland.
Watching, seeing, knowing. I den ordningen sker det.
Först titta, en förutsättning för att se.
Sedan se, en förutsättning för att veta.
Sedan - först då - kan jag veta.
Tills dess är det tålamod som gäller. Tålamod och att fortsätta praktisera.
"Do your practice and all is coming" som man säger inom yogatraditionen.
Jag funderar på att åka till Ghana i sommar. Jag vet inte varför, men den senaste tiden har jag varit alldeles uppfylld av en stark önskan om att åka just dit. Det är något som drar mig, något som lockar. På några veckors sommarsemester kan man inte rädda världen, inte ens rädda några enstaka barn i Ghana. Ändå känner jag i hjärtat att jag skulle kunna göra en god insats på något barnhem i Ghana, om så bara i några veckor. Visa några barn vad kärlek är, ge dem närhet och viska kloka ord i deras öron. Tala om för dem att de är underbara precis som de är. Barn som inte har någon mamma eller pappa som säger att de är fina, som stryker dem över håret och visar dem att de har ett värde. Barn som visserligen får mat och vatten på barnhemmet, men som ändå går miste om det allra viktigaste i livet. Villkorslös kärlek och ömhet. Att ha blivit sedd en endaste gång, av en endaste människa, och kärleksfullt bekräftad i den man är, det kan sätta betydande spår som sprider sig likt ringar på vattnet inuti och utanför ett litet barn. Kalla mig naiv den som vill, jag vet att jag inte är naiv i detta avseende. Att blunda och säga "äsch, min lilla insats gör ändå ingen stor skillnad för många människor och får ändå ingen långsiktig verkan" är att ge upp. Att använda sådana argument för att fortsätta pilla sig i naveln framför TV:n är att ge upp. Vad är det för fel med att skapa lycka i just denna stund, för just denna människa, även om det inte räddar hela världen för all framtid? Ge något till någon varje dag och njut av att ge, vare sig det är till dina barn eller till någon annans barn, till dina vänner eller till en total främling. Ibland kan man inte befria människor eller rädda dem från mörkret, men man kan säga "jag ser dig" och visa att man menar det. Man kan stå där stadigt med sin villkorslösa kärlek och visa att man bryr sig.
Vi får se hur det blir med Ghana. I vanlig ordning handlar det om tid och pengar. Eller, egentligen handlar det om prioriteringar. Jag litar på att universum (eller mitt eget hjärta, om man så vill) kommer visa mig hur jag ska prioritera framöver, om jag bara lutar mig tillbaka och låter det ske. Just nu är det två drömmar som blomstrar i mitt hjärta; Thailand i mars och Ghana i sommar. Kanske blir det både och. Jag kämpar för det så får vi se varthän det bär. Tillsvidare skickar jag metta till allt levande, odlar min medkänsla och försöker att alltid se på mina medvarelser med kärlek och förståelse. Det är vad jag kan göra just nu. Tiden får utvisa var jag sedan ska befinna mig och vad jag ska göra (eller inte göra). Huvudsaken är att hjärtat är rent.
