Venit in mentem

”Sammanträffanden är Guds sätt att förbli anonym”

Kalla det vad man vill. Gud/Universum/Världsalltet/Naturen/Moder jord.

Synkroniciteter. Den meningsfulla slumpen. De där händelserna som har väldigt låg sannolikhet och väldigt hög meningsfullhet, som faktiskt inträffar påfallande ofta. Med allehanda formler kan vi räkna ut sannolikheten att något ska inträffa, just här just nu. Vad vi däremot aldrig kan få med i beräkningen är meningsfullheten i att det hände just när vi behövde det som mest. Just när du tänker att du verkligen skulle behöva prata med en viss person, så dyker den upp framför dig på gatan. Det finns ett begränsat antal gator som man kan vandra på och ett begränsat antal sekunder som man har möjlighet att göra detta varje dygn. Det finns ett begränsat antal människor som man kan möta. Således kan man räkna ut sannolikheten att två människor möts på ett visst ställe vid en viss tidpunkt, "av en slump" så att säga (om det nu finns någon slump). Sen finns det en massa omständigheter som man säkert också kan räkna på. Troligtvis vandrar man t.ex. mer högfrekvent på de gator som ligger nära ens bostad. Men att den här personen dyker upp sekunden efter att du har tänkt på den, på ett helt otippat ställe, vid en helt otippad tidpunkt, det kan man inte räkna på. Våra tankar och behov är inte begränsade eller mätbara på samma sätt som gator eller sekunder eller människor.

Förra sommaren läste jag en bok om synkroniciteter (Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist). Där talades det om olika grader av liv eller existens. Längst ner har vi döda ting, t.ex. stenar. Sedan kommer växterna, som har ett liv. Därefter kommer djuren, som har ett medvetande. Efter djuren kommer vi människor, som är medvetna om att vi har ett medvetande (åtminstone ibland). Vi kan bara förstå oss på det som finns under oss i denna hierarki. Växterna kan inte föreställa sig hur det är att ha ett medvetande (givet att de inte har ett, bara att vi människor inte har förstått det) och djuren kan inte föreställa sig hur det är att kunna reflektera kring sitt sätt att reflektera (återigen, givet att de inte kan det). Således kan inte heller vi förstå oss på vad som eventuellt finns ovanför oss, vilket inte betyder att det absolut inte finns något där. Min tolkning är att författaren har en teori om att detta något kanske förser oss med synkroniciteter. Fler har varit inne på samma bana. Filosofen Martinus pratar om att det är meningen att vi ska lära oss något av allt som sker. Inom religionerna pratar man om olika varianter av ödet.

Det finns mycket som vi inte kan förklara. Mycket som vi inte förstår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Vetenskapen har inte kommit så långt som vi gärna vill tro. Att använda brist på vetenskapliga bevis som argument för att bestämt förkasta tron på det "övernaturliga" (i brist på bättre ord) är därmed inte särskilt övertygande enligt mig. Tänk på atomer och hjärnans funktioner och kemiska substanser. Tänk på kvantfysik och elektricitet och Internet. Om någon hade pratat om dessa innan vetenskapen hade kommit dithän, då hade vederbörande kanske hamnat på dårhus. Vad vetenskapen tror sig veta just idag, det är bara ett minimalt stickprov med oändlighetens mått mätt. Imorgon kommer nya rön. Om tusen år kommer vetenskapen troligtvis ha skrapat fram bevis för sådant som vi idag inte ens kan föreställa oss. Om tio tusen årkommer mycket av det vi tror oss veta idag troligtvis att vara förkastat. Därmed kan det vara värdefullt att förhålla sig öppen i sinne och hjärta, så att vi inte blir en av de där människorna som hånskrattar åt de som påstår att jorden är rund när vetenskapen hävdar att den är platt.

Jag har varit en sådan som tror benhårt på vetenskapen, som har tyckt att allt annat vore naivt. Det är inget jag är stolt över idag, just eftersom jag inser hur begränsat det synsättet är. När jag läste boken om synkroniciteter var jag fortfarande ganska fast i min trångsynthet. Så kom jag till kapitlet med den guldgröna skarabén. Författaren berättade om psykologen Carl Jung, som myntade begreppet synkroniciteter. Han hade en patient som mådde mycket dåligt och de hade kört fast i terapin. Så en dag berättade patienten för sin psykolog att hen hade drömt om en guldgrön skarabé. En symbol för pånyttfödelse. Betonas bör då att patienten var mycket skeptisk till allt som ansågs flummigt eller "outside the box". Just när patienten berättade om sin dröm så krockade en guldgrön skarabé med fönsterrutan på mottagningen. En synkronicitet som förändrade patientens världsbild och liv. En pånyttfödelse.

När jag läste om den guldgröna skarabén log jag och tänkte att detta var nog ingen sann historia, men jag uppskattade symboliken. Så la jag ifrån mig boken och gick ut i hallen. Där höll jag på att smälla av! På hallgolvet kröp en livs levande guldgrön skarabé! Jag trodde inte mina ögon. Jag googlade och fann att det var exakt samma art som i boken. Oförklarligt. Det fanns ett bestämt antal guldgröna skarabéer i området och man kan säkert räkna ut sannolikheten att en av dem skulle krypa in i just min hall i just detta ögonblick. Men hur sjutton får man med meningsfullheten i ekvationen? Att jag hade läst historien om den guldgröna skarabén och att jag också precis hade påbörjat en egen pånyttfödelse (även om jag inte var medveten om det just då). Det går inte att räkna ut, det går inte att förklara.

När jag sedan började meditera kom fler synkroniciteter som brev på posten. Jag började se röda trådar och fick upp ögonen för sådant som jag tidigare inte hade sett. Jag fick själv uppleva sådant som jag aldrig skulle ha trott på om någon annan hade berättat det för mig. Sådant som jag skulle ha stämplat som "övernaturligt" och skrattat lite åt i smyg. Detta är saker som jag har valt att bara berätta för ett fåtal personer, som jag vet kan ta emot det, i varierande omfattning och utsträckning. Därför lämnar jag innehållet därhän i detta sammanhang. I Thailand kom ett nytt regn av upplevelser som inte passar in i min tidigare syn på världen, livet och döden. Jag kan inte förneka dem för jag har själv upplevt dem. Det enda jag kan göra är att rulla ut röda mattan och välkomna dem. Inse och acceptera att min världsbild kanske har varit skev. Välja personer, omfattning och utsträckning med nogsam omsorg när jag känner för att dela med mig, eftersom jag inte vet hur jag ska hantera skepticism i detta skede. Det lönar sig nog inte att analysera eller rationalisera. Jag förstår det inte, jag bara vet att jag har upplevt det och jag känner att det är något mycket gott. Det har skrämt mig och det har rört mig, men mest av allt har det öppnat upp mig. Jag måste vårda det väl. Jag måste öppna mitt sinne ännu mer nu, inte begränsa det igen. Jag vandrar i okända marker och har för avsikt att utforska dem, med försiktighet och öppensinnighet. Ett steg i taget, med förtröstan. Universe provides.

Med metta / Emma