Venit in mentem

Ljuvliga varelse, hennes hjärta är så stort. Hennes själ är så vacker. I hennes ögon ryms ett helt universum, en värld som jag vill upptäcka. När hon skrattar fylls mitt hjärta av glädje, när hon gråter fylls mitt hjärta av värme. Bara hon är i närheten fylls mitt hjärta av kärlek. När hon rör vid mig vibrerar varendaste cell i min kropp av liv. I hennes närvaro är jag underbart naken. Jag uppträder utan fasad, fri och autentisk, och hon ser mig. Hennes ord och handlande och varande smeker mitt sinne och jag ryser av välbehag. Vi vibrerar på samma frekvens, våra energier spinner som katter när de förenas och vårt själsliga möte är ett välsignat projekt. När jag tänker på henne tackar jag Skaparen för denna varelse. Att jag får vandra på jorden samtidigt som hon. Att våra vägar har korsats. Att vi får samexistera i denna värld.

Hon väcker i mig en längtan. En längtan att få glidflyga i medvind tillsammans och njuta av varje ögonblick, en längtan att få växa i motvind tillsammans och bära henne på min rygg när hennes vingar är för trötta för att flyga. En längtan att få vila i de där ögonen. En längtan att få hålla om och aldrig släppa taget. En längtan att vistas tätt intill och låta hennes doft fylla mina lungor och bosätta sig i min kropp. All min glädje vill jag dela med henne. All min sorg vill jag dela med henne. All hennes glädje och sorg vill jag ta del av. Glädjas med henne, gråta med henne. En längtan att få dela och ta del av. En längtan att sammanfläta två själar och låta dem andas som en.

Hon väcker i mig en lust. En lust att röra vid henne. En lust att kyssa henne. En lust att låta henne bära mig genom denna okända värld av njutning, låta henne steg för steg få lotsa mig rakt igenom min rädsla och ut på andra sidan. En lust att se henne njuta. En lust att ge och ta emot.

Hon väcker i mig en tro. En tro på äkta kärlek. En tro på genuin förälskelse. En tro på ömsesidighet och viljan att dela allt. En tro på att jag kan bli älskad av någon som jag älskar. En tro på att det finns lock som passar även min kastrull. En tro på framtiden och en tro på livet.

Hon väcker i mig en ömhet. En känsla av att allt som betyder något är att hon har det bra. En önskan att få hålla hennes hand när hon har det svårt, att trösta henne när hon är ledsen. En vilja att skydda henne och ta hand om henne och visa henne hur villkorslös en kärlek kan vara.

Hon väcker i mig alla de känslor som en älskad varelse kan väcka, och mer därtill. Hon väcker i mig en tillit och ett mod, en vilja att kasta mig ut från klippan och landa i hennes famn. Förtroende och förtröstan. En längtan, en lust, en tro. En ömhet. En kärlek.

I trafiken blir vi ständigt påminda om att sänka hastigheten. Detta trots att vi förvarnas om alla gupp, gropar och tvära svängar. I livet är det tvärtom, vi uppmanas ständigt att öka hastigheten. Detta trots att vi inte förvarnas om alla gupp, gropar och tvära svängar. I trafiken får vi hjälp att reglera hastigheten. I livet behöver vi påminna oss själva om att lätta på gaspedalen och vid behov även trampa på bromspedalen.

 

 

En känsla jag hade en vecka efter psykbrytet. Något som går sönder. Ett öppet sår. Blod.
Sprickor i skalet. Potential i sprickorna. Ljus. Utveckling. Fjäril.

2012. Förändringarnas år. Omtumlande.

Detta år har jag:

- Sagt upp mig från jobbet
- Sålt min lägenhet
- Bokat en one way ticket till Thailand
- Skrivit på hyreskontrakt för lägenget i Thailand
- Kommit på att jag är gay
- Gjort slut med min pojkvän
- Kommit ut som gay för familj och flertalet vänner
- Blivit förälskad
- Flyttat till tillfällig lägenhet
- Gått in i väggen och blivit sjukskriven
- Påbörjat en resa uppåt igen

Hej världen! Jag är på väg tillbaka! Jag har aldrig varit så brutalt levande som nu. Aldrig så kreativ som nu. Aldrig så naken som nu. Aldrig så full av allehanda känslor som vibrerar i varendaste cell i min kropp. Aldrig så rädd och samtidigt så trygg. Aldrig kastat mig ut så brutalt för stup och samtidigt känt sådan tillit...

Hej världen! Jag är på väg tillbaka!

"Emma, alla genier har varit här någon gång" säger min vän och kramar min hand.
Jag sitter framåtlutad på en bänk på psykakuten.
"Har du varit här?" frågar jag vännen. Jag tänker att hon är genialisk med sin förmåga till djuplodade tankegångar och estetiska uttryck.
"Nej, men jag är inte lika begåvad som du" säger vännen och skrattar ömt.

Jag skrattar också, för vad fan ska jag annars göra? Jag hade blivit insläpad på psykakuten av tre vänner och vårdgivaren som tog emot frågade vännerna om de var min personal. Det måste man väl skratta åt?

Ett par timmar tidigare låg min kropp och krampade i soffan i min lägenhet. Kroppen låg där men sinnet var någon annanstans. Det sista jag minns är att jag frågade "Är jag här? Sitter jag ihop?". Tre vänner satt hos mig, höll ihop mig och försökte få kontakt med mig. Efter fyrtiofem minuter ringde en av dem ett samtal och sedan satt vi plötsligt i bilen allihop, på väg till psykakuten. Jag hade vaknat till och fått hjälp att packa en väska med kläder. Det kändes som att vi skulle på utflykt och stämningen var bisarrt uppsluppen. Det var främst jag som bidrog till den där uppsluppenheten, troligtvis i något halvlyckat försök att skämta bort allvaret för att slippa ta in det. "Vad mysigt, det känns som att vi ska på en trevlig utflykt" sa jag, vinglade till och fick hjälp att ta på mig jackan. "Sådär vingelmaja" sa en av vännerna kärleksfullt, tog mig under armen och ledde mig till bilen.


"Du är väldigt trött. Snart kommer du äntligen få sova" sa en vän och klappade min trötta kropp. Nu låg jag i hennes knä på den där bänken i väntrummet. Hon syftade på att jag troligtvis skulle bli drogad. Jag såg fram emot det, att bli drogad. Det var en befriande tanke att kroppen skulle tvingas ner i vila, att den inte skulle kunna rycka och gå på högvarv så som den hade gjort varje natt den senaste månaden. Vännen som klappade visste hur den senaste veckan hade varit. Det var i hennes baksäte jag bröt ihop och hyperventilerade i en kräkpåse för en vecka sedan. Det var hon som körde hem mig halv tre på natten. Det var hennes händer som höll i näringsdryckerna när mina egna var för skakiga och okontrollerade. Det var hon som hade hållit mig i handen en hel natt och sagt "Emma, jag visste inte att det var såhär illa" morgonen därpå. Hon visste hur trött jag var.

Ångesten sköljde över mig i vännens knä. Kroppen ryckte och armarna flög. Hon tog ett stadigt grepp om armarna och tryckte dem mot min kropp. Jag pendlade mellan att vara där i kroppen och att vara någon annanstans. Jag hörde en vän säga "Det är många timmar att ligga sådär en hel natt". Jag nickade långsamt. Det är många timmar. "Det är många nätter på en månad" tillade jag. Det är det. Inte konstigt att man börjar undra om man har blivit galen. Inte konstigt att man plötsligt försöker ringa sin psykolog med en miniräknare. Det kan man också skratta åt. Eller så kan man gråta lite för att det är ganska sorgligt ändå.

"Tänk att vissa människor kommer hit alldeles ensamma" viskade jag sorgset. Jag hade tre fina vänner hos mig medan ensamma trasiga människor kom och gick på psykakuten. Att ligga ensam på bänken med ångest och spasmer hade känts outhärdligt. Att sitta ensam med krampaktigt tag om stolen hos psykiatern med stora blå ögon, vars blick jag knappt orkade möta eftersom jag var så trött att jag nästan bara orkade blunda, det hade också känts outhärdligt. Och hur skulle det då ha gått med alla frågor jag inte förstod eller mindes svaren på? Psykiatern frågade om tidigare självskadebeteende, om suicidtankar och art och omfattning av mina ångestattacker. Jag sneglade på min vän i stolen bredvid, funderade på vad hon redan visste och vad hon skulle få höra för första gången här inne hos psykiatern med de stora blå ögonen. Det var omöjligt att läsa av henne, hon var lika suddig som allt annat i rummet. Jag svarade så detaljerat jag kunde på psykiaterns frågor och försökte att ibland möta hans blick så att han skulle känna sig trevligt bemött.

Ett par timmar senare satt jag i bilen igen. Mådde ohyggligt illa och lutade mig mot vännen som satt bredvid mig i baksätet. Blundade och tillät kroppen att slappna av. Kände pulsen slå, kände den tunga andningen, kände smärtan i skelettet. I väskan hade jag fått två beroendeframkallande insomningstabletter. En av vännerna hade lovat att hjälpa mig i säng, droga mig och stanna hos mig hela natten. En annan vän hade lovat att komma och avlösa dagen efter. Den tredje vännen erbjöd mig att bo hos henne hela kommande helg. Om två dagar skulle läkaren från Vårdcentralen ringa och jag skulle få SSRI-preparat utskrivna. Om de beroendeframkallande sömntabletterna hade fungerat skulle jag be henne att skriva ut mer av dem, hade psykiatern sagt. Efter helgen skulle jag träffa min psykolog igen. Kylskåpet var fullt av näringsdrycker och inatt skulle jag äntligen få sova!


Nu ligger jag i soffan och tänker på fjärilar. Utomhus är det vår. Solen skiner, himlen är blå och människorna jublar. I detta väder kan man ju bara inte stanna inne, nej i detta väder måste man ut och möta det ljuvliga livet! Jag hade tänkt lägga mig på gräsmattan utanför lägenheten men orkar helt enkelt inte. Inatt har jag sovit flera timmar, jag har ätit lite fast föda och jag känner tillit och hopp. Ändå orkar jag inte gå ut och det är helt okej.


Jag tänker på fjärilar, att larven säkert känner sig rädd och vilsen när den är i puppan. Plötsligt är allt mörkt och trångt. Allt som larven hade tillskrivit livet är plötsligt borta. Om larven bara har tålamod kommer den snart att vara en fjäril. Vackrare än någonsin tidigare, friare än någonsin tidigare, "as gold purified throguh these flames" som Superchick sjunger i låten 'Beauty from pain'.


För visst är det väl så, som Sigmund Freud en gång sade: "One day in retrospect, the years of struggle will strike you as the most beautiful". Kanske måste man slå rejält i botten för att någonsin kunna bli genuint lycklig. Att sväva bland moln är att leva i en låtsashimmel medan helvetet pockar några lager ned under ytan. Jag tänker inte komma med några klyschor och floskler, inget pladder om att "fånga dagen" eller "tänka framåt" eller "se det positiva i allt". Jag har tillåtit mig att falla och jag tänker tillåta mig att känna hur jävla ont det gör. Tillåta mig att vara sårbar och skör och inte låtsas att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Smärta är en del av livet. Jag har aldrig förut kraschat såhär hårt som nu och kanske har jag därmed aldrig varit så brutalt levande som nu. En reningsprocess. Skrikande och sparkande skall jag tvingas in i himmelriket, det sanna himmelriket inom mig. Troligtvis inte idag eller inom den närmsta framtiden, men tids nog, tids nog...