Fjäril vingad

"Emma, alla genier har varit här någon gång" säger min vän och kramar min hand.
Jag sitter framåtlutad på en bänk på psykakuten.
"Har du varit här?" frågar jag vännen. Jag tänker att hon är genialisk med sin förmåga till djuplodade tankegångar och estetiska uttryck.
"Nej, men jag är inte lika begåvad som du" säger vännen och skrattar ömt.
Jag skrattar också, för vad fan ska jag annars göra? Jag hade blivit insläpad på psykakuten av tre vänner och vårdgivaren som tog emot frågade vännerna om de var min personal. Det måste man väl skratta åt?


Ett par timmar tidigare låg min kropp och krampade i soffan i min lägenhet. Kroppen låg där men sinnet var någon annanstans. Det sista jag minns är att jag frågade "Är jag här? Sitter jag ihop?". Tre vänner satt hos mig, höll ihop mig och försökte få kontakt med mig. Efter fyrtiofem minuter ringde en av dem ett samtal och sedan satt vi plötsligt i bilen allihop, på väg till psykakuten. Jag hade vaknat till och fått hjälp att packa en väska med kläder. Det kändes som att vi skulle på utflykt och stämningen var bisarrt uppsluppen. Det var främst jag som bidrog till den där uppsluppenheten, troligtvis i något halvlyckat försök att skämta bort allvaret för att slippa ta in det. "Vad mysigt, det känns som att vi ska på en trevlig utflykt" sa jag, vinglade till och fick hjälp att ta på mig jackan. "Sådär vingelmaja" sa en av vännerna kärleksfullt, tog mig under armen och ledde mig till bilen.


"Du är väldigt trött. Snart kommer du äntligen få sova" sa en vän och klappade min trötta kropp. Nu låg jag i hennes knä på den där bänken i väntrummet. Hon syftade på att jag troligtvis skulle bli drogad. Jag såg fram emot det, att bli drogad. Det var en befriande tanke att kroppen skulle tvingas ner i vila, att den inte skulle kunna rycka och gå på högvarv så som den hade gjort varje natt den senaste månaden. Vännen som klappade visste hur den senaste veckan hade varit. Det var i hennes baksäte jag bröt ihop och hyperventilerade i en kräkpåse för en vecka sedan. Det var hon som körde hem mig halv tre på natten. Det var hennes händer som höll i näringsdryckerna när mina egna var för skakiga och okontrollerade. Det var hon som hade hållit mig i handen en hel natt och sagt "Emma, jag visste inte att det var såhär illa" morgonen därpå. Hon visste hur trött jag var.


Ångesten sköljde över mig i vännens knä. Kroppen ryckte och armarna flög. Hon tog ett stadigt grepp om armarna och tryckte dem mot min kropp. Jag pendlade mellan att vara där i kroppen och att vara någon annanstans. Jag hörde en vän säga "Det är många timmar att ligga sådär en hel natt". Jag nickade långsamt. Det är många timmar. "Det är många nätter på en månad" tillade jag. Det är det. Inte konstigt att man börjar undra om man har blivit galen. Inte konstigt att man plötsligt försöker ringa sin psykolog med en miniräknare. Det kan man också skratta åt. Eller så kan man gråta lite för att det är ganska sorgligt ändå.


"Tänk att vissa människor kommer hit alldeles ensamma" viskade jag sorgset. Jag hade tre fina vänner hos mig medan ensamma trasiga människor kom och gick på psykakuten. Att ligga ensam på bänken med ångest och spasmer hade känts outhärdligt. Att sitta ensam med krampaktigt tag om stolen hos psykiatern med stora blå ögon, vars blick jag knappt orkade möta eftersom jag var så trött att jag nästan bara orkade blunda, det hade också känts outhärdligt. Och hur skulle det då ha gått med alla frågor jag inte förstod eller mindes svaren på? Psykiatern frågade om tidigare självskadebeteende, om suicidtankar och art och omfattning av mina ångestattacker. Jag sneglade på min vän i stolen bredvid, funderade på vad hon redan visste och vad hon skulle få höra för första gången här inne hos psykiatern med de stora blå ögonen. Det var omöjligt att läsa av henne, hon var lika suddig som allt annat i rummet. Jag svarade så detaljerat jag kunde på psykiaterns frågor och försökte att ibland möta hans blick så att han skulle känna sig trevligt bemött.


Ett par timmar senare satt jag i bilen igen. Mådde ohyggligt illa och lutade mig mot vännen som satt bredvid mig i baksätet. Blundade och tillät kroppen att slappna av. Kände pulsen slå, kände den tunga andningen, kände smärtan i skelettet. I väskan hade jag fått två beroendeframkallande insomningstabletter. En av vännerna hade lovat att hjälpa mig i säng, droga mig och stanna hos mig hela natten. En annan vän hade lovat att komma och avlösa dagen efter. Den tredje vännen erbjöd mig att bo hos henne hela kommande helg. Om två dagar skulle läkaren från Vårdcentralen ringa och jag skulle få SSRI-preparat utskrivna. Om de beroendeframkallande sömntabletterna hade fungerat skulle jag be henne att skriva ut mer av dem, hade psykiatern sagt. Efter helgen skulle jag träffa min psykolog igen. Kylskåpet var fullt av näringsdrycker och inatt skulle jag äntligen få sova!


Nu ligger jag i soffan och tänker på fjärilar. Utomhus är det vår. Solen skiner, himlen är blå och människorna jublar. I detta väder kan man ju bara inte stanna inne, nej i detta väder måste man ut och möta det ljuvliga livet! Jag hade tänkt lägga mig på gräsmattan utanför lägenheten men orkar helt enkelt inte. Inatt har jag sovit flera timmar, jag har ätit lite fast föda och jag känner tillit och hopp. Ändå orkar jag inte gå ut och det är helt okej.


Jag tänker på fjärilar, att larven säkert känner sig rädd och vilsen när den är i puppan. Plötsligt är allt mörkt och trångt. Allt som larven hade tillskrivit livet är plötsligt borta. Om larven bara har tålamod kommer den snart att vara en fjäril. Vackrare än någonsin tidigare, friare än någonsin tidigare, "as gold purified throguh these flames" som Superchick sjunger i låten 'Beauty from pain'.


För visst är det väl så, som Sigmund Freud en gång sade: "One day in retrospect, the years of struggle will strike you as the most beautiful". Kanske måste man slå rejält i botten för att någonsin kunna bli genuint lycklig. Att sväva bland moln är att leva i en låtsashimmel medan helvetet pockar några lager ned under ytan. Jag tänker inte komma med några klyschor och floskler, inget pladder om att "fånga dagen" eller "tänka framåt" eller "se det positiva i allt". Jag har tillåtit mig att falla och jag tänker tillåta mig att känna hur jävla ont det gör. Tillåta mig att vara sårbar och skör och inte låtsas att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Smärta är en del av livet. Jag har aldrig förut kraschat såhär hårt som nu och kanske har jag därmed aldrig varit så brutalt levande som nu. En reningsprocess. Skrikande och sparkande skall jag tvingas in i himmelriket, det sanna himmelriket inom mig. Troligtvis inte idag eller inom den närmsta framtiden, men tids nog, tids nog...








Kommentarer
Postat av: Padma

Jag vet inte vad jag vill skriva egentligen, mer än att jag blir berörd och imponerad av din öppenhet i alla inlägg du har skrivit fram till hit. Jag relaterar till så himla mycket av det du går igenom, särskilt psykiatridelen. Intelligent och känslig är en fantastisk kombination som leder en framåt till viktiga insikter, men också ofta till att man hyperventilerar på psykakuten, då ens livsinsikter sällan matchar samhället och livet man lever i övrigt. Men jag tror, ser och märker att du är på väg i en fantastisk riktning. Styrkekramar och mycket kärlek!

2012-05-30 @ 17:45:32
Postat av: Emma

Tack Padma för vacker kommentar, kloka tankar, varmt deltagande, kärlek och hopp!

2012-06-13 @ 09:31:40
URL: http://medmetta.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0