Må du vila i frid
En tavla till min älskade farfar
För mig var du en ljusgestalt
i nattens tid upprunnen,
vid morgonen försvunnen.
Jag minns dig som en stjärna,
en saga, en sång.
/ Gustaf Fröding
Ilska
Idag har jag avreagerat mig. Snabbt gick det och såhär blev tavlan:
För att ilska också får finnas
Pride
Gaylikor. Kärlek.
Ut ur garderoben
Den här tavlan råkade jag måla precis innan jag kom ut för några vänner. Jag hade samlat ett gäng nära och kära för att äta middag och umgås. Vi målade tavlor tillsammans och alla var rörande hängivna. Jag satt och funderade parallellt på vad som skulle vara ett bra tillfälle att "break the news". Jag ville ju inte plinga i glaset och göra någon grej av det, men inte heller bara nämna det i förbifarten. Det är ju faktiskt en stor grej, det är det. Plötsligt tittade jag på min tavla och en tår rann längs min kind. Jag sa "oj, jag tror att jag har målat mig själv". Det blev tyst, blickarna vändes mot mig och jag berättade.
Här är tavlan:
Tyvärr har den kommit bort bland alla flyttkartonger.
Förhoppningsvis ligger den i en av alla lådor som står staplade i ett förråd.
Kärlekstavla
Häromveckan gjorde jag något jag aldrig har gjort förut, jag målade en tavla specfikt till en annan person. Med min älskade i sinne och hjärta målade jag en tavla. I bakgrunden lät varm musik sig höras. Jag gav den till henne och hon blev rörd och glad. Det var vackert.
Kärlek och värme. Närvaro. Harmoni.
Ljus och kraft. Passion. Och det expanderar!
Vingar
Idag var en vän här på middag. Hon hade ett önskemål om att prova måla en tavla. Sagt och gjort, jag plockade fram målarsakerna och vi målade. Jag målade en fjäder, en bit av en vinge. Bit för bit ska jag återerövra mina vingar efter att ha fallit. Fjäder för fjäder. I bakgrunden av tavlan samsas kärlek och passion, ljus och hopp, och smärta...
Fjädern är lite trasig men den kommer bli hel igen...
Såhär blev det på tavelväggen i min tillfälliga lägenhet:
Sprickor
En känsla jag hade en vecka efter psykbrytet. Något som går sönder. Ett öppet sår. Blod.
Sprickor i skalet. Potential i sprickorna. Ljus. Utveckling. Fjäril.
Picasso mfl
"Painting is just another way of keeping a diary" / Pablo Picasso
"Art washes away from the soul the dust of everyday life" / Pablo Picasso
"I paint obects as I think them, not as I see them" / Pablo Picasso
"Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up"
/ Pablo Picasso
"Art begins with resistence - at the point where restistence is overcome. No human masterpiece has ever been created without great labor" / Andre Gide
"A picture is the expression of an impression" / Ernst Haas
Citatinspirerad tavla
"Darkness cannot drive out darkness; only light can do that.
Hate cannot drive out hate; only love can do that."
/ Martin Luther King Jr
Ödeshög 2011-2012
Grotta
Måla tavlor = Fredagsmys. Aftonens tavla:
Den ljusa fläcken i mitten är inte en kamerablixt, den tillhör tavlan och föreställer månen.
Även på natten finns himlakroppar som lyser. Även grottor har en öppning.
Även i mörkret finns det ljus.
Gud gråter
Okej, kära vänner, bli inte oroliga nu men... här är tavlan jag målade igår:
En kristen (alltså kristet troende, för enligt mig är man inte kristen om man inte är troende) vän blev utfrågad om lidandet på jorden av en kompis till henne. De pratade bland annat om tsunamin, huruvida min vän trodde att det var Guds verk eller ej. Det trodde inte min vän. "Men vad gör Gud när han ser alla krig och katastrofer, när han ser hur alla lider på jorden?". Min vän svarade "Jag tror att Gud gråter".
Jag gillade det svaret, så här är alltså Gud, weaping his/her eyes out. "Ja nog finns det en hel del att gråta över om man är Gud..." för att citera en annan vän.
Jonas Gardell sa en gång något i stil med "Man måste bestämma sig för huruvida Gud är god eller allsmäktig". Hen kan inte vara både och, eller hur?
Människorna sträcker sig desperat mot Gud och ber om befrielse. Gud ser allt detta men kan ingenting göra. Så hen gråter. Människorna måste rädda sig själva.
The way is not in the sky, the way is in the heart.
Jag gillade det svaret, så här är alltså Gud, weaping his/her eyes out. "Ja nog finns det en hel del att gråta över om man är Gud..." för att citera en annan vän.
Jonas Gardell sa en gång något i stil med "Man måste bestämma sig för huruvida Gud är god eller allsmäktig". Hen kan inte vara både och, eller hur?
Människorna sträcker sig desperat mot Gud och ber om befrielse. Gud ser allt detta men kan ingenting göra. Så hen gråter. Människorna måste rädda sig själva.
The way is not in the sky, the way is in the heart.
Jag leker vidare
Okej, är ni redo för en riktigt flummig tavla? Håll i er, här kommer historien:
En meditatör under ett skyddande och grönskande träd (som är grönare i verkligheten än vad mobilkameran lyckades fånga). Ljus och kärlek strålar ur hjärtat. Kroppen upplöses successivt vid insikten om dess avsaknad av permanens. Snart finns bara kärleken kvar. Obunden och oberoende av fysisk kropp. Därmed gränslös. Hjärtat står i förbindelse med den universella kärleken. Ett ömsesidigt givande försiggår mellan de två. Meditatörens hjärta får hela världens kärlek att brinna starkare och vice versa. Snart uppslukas meditatören av den universella kärleken. De blir ett.
Tre tavlor i mitt fönster:
"A picture is the expression of an impression. If the beautiful were not in us, how would we ever recognize it?" / Ernst Haas
Lotusblommor
Denna gång gick jag verkligen loss med färgerna. Plötsligt var det som rena rama geggamojan, typ "fyra nyanser av brunt", så som det blir om man blandar alla färger.
Aha, lera! Gyttja.
Jag piffade till lerpölen med rosa fläckar. Då plötsligt såg jag det: Lotusblommor som växer i en lerpöl! En av mina favoritmetaforer är den om mänskligheten som växer likt lotusblommor i lerigt vatten. Vår sikt är skymd, men alla har vi potential att växa och blomstra ovan ytan. Jag gjorde om de rosa fläckarna till blommor och täckte dem med dimma.
Sedan förstärkte jag den stora lotusblomman i mitten, så att den fick växa upp ovanför ytan. Det har varit en lång väg för den att växa hela vägen upp i solljuset, för att sedan blomstra och skingra dimman. Nu kan den visa vägen för andra, precis som mänskliga vägledare. De små lotusblommorna är knoppar som håller på att brista, fortfarande fast i leran och täckta av dimman. Det kommer att göra ont i dem, för visst gör det ont när knoppar brister, men en dag kommer de också att blomma ut. Nå solljuset, skingra dimman och blomstra.
Även i de smutsigaste av dammar kan de vackraste av blommor växa.
Min första tavla
Min första tavla föreställer lupiner i en dimmig storm. Intill lupinerna finns en sjö med vass, precis som i byn där min morfar bodde med sin fru när jag var liten. Denna tavla handlade mycket om att släppa kontrollen och inte försöka måla verklighetstroget, utan bara låta färgerna göra jobbet och se vad det blir. Det var inte helt lätt och jag lärde mig mycket om mig själv. Tavlan symboliserar därför vikten av att släppa taget och bara färdas med vinden ibland.
Efter att tavlan hade stått här hemma några dagar sögs mycket av den vita färgen (som utgjorde dimman och vattenskummet) in i duken och försvann. Då såg tavlan ut såhär:
Så idag när jag hade målat min andra tavla passade jag på att fylla på med vit färg på den första. Gissar att lite av det vita kommer sjunka undan snart igen, till förmån för färgerna under. Resultatet blev följande:
Let go.
