Venit in mentem

Idag har det såtts ett frö i mig. Ett starta-eget-frö. Jag har hittils under min yrkesverksamma "karriär" arbetat på ett privat vårdföretag. Jag skulle kunna skriva ett helt långt inlägg om den privata vården i allmänhet och detta företag i synnerhet (att jag uppmanades att bortse från min moral och integritet till förmån för produktion och marknadsföring är ett exempel) men jag väljer att fokusera framåt i just detta inlägg. 

I december detta år kommer jag hem från Thailand. Jag åker hem sju månader tidigare än jag först hade tänkt, för kärleken (har de senaste månaderna, till min förvåning, insett att jag är en väldigt romantisk person när jag är uppriktigt förälskad, men det är också något som skulle kunna få ett helt eget inlägg). När jag kommer hem behöver jag ju ett jobb, gärna inom det yrke som jag har lagt flera års utbildning (blodd, svett, tårar och ångestattacker) på. Yrket trivs jag ju egentligen väldigt bra med och jag vet att det passar mig, det var ju företaget som var lite (ursäkta uttrycket) fucked up (intressant förresten att notera hur annorlunda jag formulerar mig i tal och skrift när jag mediterar mindre frekvent och intensivt, det blir spännande att se om det återigen skiftar efter tre månader på en kudde i Thailand).

Då är frågan: Hur ska jag kunna hitta ett jobb jag trivs med i det system vi lever med idag? Helst vill jag inte jobba privat eftersom jag har sett hur det kan gå till; hur människor skor sig, hur anställda går in i väggen, hur patienterna blir siffror och hur kvantitet prioriteras framför kvalitet. Skeva intentioner. Men så som landstingsmottagningarna ser ut med dagens system vill jag helst inte heller jobba. Liten möjlighet att påverka och knappa resurser. Jag vill inte att pengar ska vara en drivkraft (som i den privata vården) men inte heller en begränsning (som i landstingsbunden vård). Jag vill att kvalitativ vård och varm omsorg ska vara drivkraft och att pengar ska vara något som trillar in på kontot som en bonus, för att man (tyvärr) behöver pengar för att leva (nåväl, visst finns det sätt att leva utan pengar, men sådan livsstil är bortom mitt intresse, även om jag inte heller är intresserad av att bli rik).

På den privata mottagningen skötte vi vårdgivare i princip allt administrativt arbete på egen hand. Hanterade ramissflödet, registrerade remisser i journalsystemet, planerade och strukturerade, skickade kallelser, tog personligt ansvar för uteblivna patienter, registrerade besök i rapporteringssystemet, avbokade besök vid egen sjukdom, köpte in material, tog hand om lokalerna osv osv. Ja, allt sådant som sekreterare, receptionister och fastighetsskötare normalt sett gör. Allt sådant som chefen normalt sett tar ansvar för. Många gånger har jag därför tänkt att jag lika gärna skulle kunna vara min egen.

Jag vet att jag är kompetent inom mitt yrke, jag vet att jag gör ett bra jobb. Jag vet att jag erbjuder kvalitativ vård och ett varmt omhändertagande. Jag vet att jag kan hantera administrativa uppgifter effektivt och tror att jag skulle kunna styra en egen liten båt med så rena intentioner som det bara är möjligt i dagens system. Hellre det än att sitta fast på ett stort skepp som är på väg åt fanders och vars kapten inte har något emot att låta folk trilla överbord och drunkna. När jag sa upp mig fick jag ta mycket skit för att jag lämnade skeppet, men jag simmar hellre på egen hand än att klamra mig fast vid ett skepp vars riktning strider emot min moral. Sedan kanske jag kan lyckas blåsa upp en liten gummijolle och styra den åt ett annat håll, så gott som det bara går med de kapitalistiska vindar som blåser på vårdens hav idag.

Fördelar med att starta eget:
- Jag får själv bestämma koncept och proiriteringar
- Jag kan segla efter egna intentioner
- Jag får frihet

Nackdelar med att starta eget:
- Let's face it, jag måste faktiskt sätta mig in i ersättningsnivåer och annat som ger mig magknip när det faktiskt är människor i behov av vård som utgör de där siffrorna
- Med frihet kommer ansvar, stort ansvar
- Osäker inkomst

Fördelarna är till synes främst moraliska och livsbejakande. Nackdelarna är till synes främst praktiska. Jag föredrar moral och livsbejakande framför praktikaliteter. Jag har heller inget behov av att tjäna en massa pengar och det får aldrig bli drivkraften om jag startar eget. Dock har jag faktiskt något emot att behöva ge mig in i aktivt konkurrerande med andra vårdföretag och kliniker/mottagningar, som det ju faktiskt innebär att bli en del av det vårdval som råder idag. Jag kommer behöva tänka på ekonomi och "marknadsföring" (i brist på bättre passande ord, det är ju trots allt vård och människor vi talar om, inte produkter och objekt). Det suger att vården är en del av marknaden men så är nu fallet och det behöver jag hantera och anpassa mig till. Jag kan inte blunda och låtsas att det inte spelar någon roll, då seglar jag med förbundna ögon och kommer snart att gå på grund. Punka i gummijollen och från havets botten gör jag ju ingen nytta för någon. Så det är ett faktum jag behöver ta i beaktande och betänka.

Idag träffade jag en härligt flummig och skön tant som har startat ett eget litet vårdföretag där hon ensam tar emot patienter på en liten pytteklinik i stan. Hon har halvtaskigt rykte i "branschen" eftersom hon tidigare har hamnat i politiskt blåsväder och ibland har ansetts vara lite tokig. Faktum är att jag också är lite "tokig" (eller som en kollega och vän, som haft denna kvinna som handledare, valde att uttrycka det: "hon är en skön kontrast till de anala kvinnorna på XX"). Faktum är att jag också har varit i politiskt blåsväder. På mitt förra jobb, för att jag sa vad jag tyckte om vissa prioriteringar och val som chefen gjorde. Jag uttryckte exempelvis att jag hellre äter gröt än finmiddag på jobbets julfirande om det är på grund av dessa lyxvanor som vi behöver ta jobb av uppdragsgivare vars verksamheter vi egentligen inte kan stå för eftersom dess organisation gör det omöjligt för oss att erbjuda kvalitativ vård. Om jag har ett eget företag kan jag välja uppdragsgivare med omsorg och äta gröt om det behövs.

Men åter till den flummiga tanten. Hon har erbjudit sig att hjälpa mig att smyga igång en egen verksamhet när jag kommer hem från Thailand. Detta skulle innebära att jag får använda hennes lokaler och material tills jag har fått egen autorisation av landstinget. Inte som anställd hos henne utan som samarbetspartner. Sedan när jag har fått min egen auktorisation (vilket kan ta ett år eller mer) kan jag driva min egen firma, hyra lokal av henne och successivt skaffa eget material. Det kan bära eller brista och det kommer innebära hårt arbete. Kanske är det faktiskt värt att chansa, då får jag gå min egen väg...

Nu har jag sått ett frö. Jag ska låta detta frö få gro på meditationskudden i Thailand. Sedan får vi se vad det blir för en planta, om det blir någon... Jag ska hålla mailkontakt med den flummiga tanten medan jag är borta, så ska vi fortsätta bolla tankar och se hur mina funderingar utvecklar sig.

Varför skulle det inte gå? Varför skulle jag inte kunna styra min egen båt? Jag har ju goda resurser innanför pannbenet och tror att det på sikt är lönsamt att driva verksamheter från hjärtat. Och hjärta har jag. Det jag saknar är väl tron på att jag kan ro båten i hamn. Som ung kvinna har man ju knappast överösts med ord som "våga ta för dig", "stick ut hakan" och "gå din egen väg". Man ska ju gärna följa strömmen och vara till lags och vara nöjd. Men faktum är att jag aldrig har nöjt mig med att följa strömmen, faktum är att jag innerst inne vet att jag är stark nog att simma motströms.

Med metta / Emma

 

Igår var första gången jag möttes av en öppet negativ reaktion pga att jag agerade ut homosexuell kärlek. Jag och Kärleken möts alltid av blickar när vi rör oss ute bland folk. Människor hajar till, vilket är naturligt när något bryter mot normen. Vi är aldrig osynliga, vi smälte bara in när vi gick på Pride (så då passade vi på att hångla, medan vi fick möjlighet att vara lika anonyma som alla andra nyförälskade par). Reaktionerna har dock aldrig förut varit öppet negativa. Barn har tittat ogenerat och storögt (och ickedömande) och viskat till sina föräldrar (som barn gör när de ser något som inte tillhör det vanliga), människor har dröjt kvar med blicken (med någon slags såg-jag-rätt?-känsla), läkare har frågat om vi är systrar och en äldre man har kommit fram och öppet stöttat vår kärlek (det sista var rörande).

Igår var dock första gången jag mötte en negativ reaktion. Kärleken har mött flera under sitt liv, hon har ju varit ute betydligt längre än jag. Vi satt på tunnelbanan och höll om varandra kärleksfullt. Vi såg uppenbart förälskade ut men betedde oss anständigt. Den unge mannen mittemot visade mycket tydligt sin avsmak. Han blängde på min hand som låg på kärlekens ben, rynkade på näsan, blundade och ryste till. Sedan viskade han något till vännen som satt bredvid, som genast tittade på min hand på Kärlekens ben. De tittade på varandra och sedan på oss igen. Den unge mannen som hade uppmärksammat min hand tittade på oss med avsmak. Han mötte min blick, tittade tydligt bort som om han letade efter någon annan plats att flytta till. Så höll det på, om och om igen. Avsmaken i blicken, blundandet, näsrynkandet, rysningarna och viskningarna till kompisen bredvid. Jag rörde försiktigt handen på Kärlekens ben, fram och tillbaka. Den unge mannen följde handens rörelser med blicken och såg äcklad ut. Han loggade in på facebook i mobilen och gjorde en statusuppdatering (såg ej vad han skrev och det är förstås bara min tolkning att han kan ha skrivit om oss). Han tittade på mig och skakade på huvudet, fortfarande med avsmak i blicken. Sedan vände han på huvudet och tittade ut genom fönstret, blundade och böjde huvudet nedåt.

 

Hur jag reagerade? I situationen väcktes i mig en lust att provocera. Barnsligt kan man tycka, men jag tänkte "fan heller att du ska få bestämma vem jag ska älska, jag har lika stor rätt som andra att visa min kärlek öppet" och då väcktes en vägran att anpassa mig. Så jag gjorde precis tvärtom. Varje gång mannen mötte min blick log jag och nickade, klappade Kärlekens lår lite till och några gånger pussade jag henne på munnen när han tittade upp. Det kändes som att en tyst kamp pågick mellan oss. Vi utbytte blickar och talade mycket tydligt kroppsspråk. Jag kär, han äcklad.

I efterhand blev jag arg. Det är klart att det även gör ont att det finns människor som känner avsmak inför min kärlek, som dömer mig utifrån vem jag älskar utan att ens känna mig. Att det finns människor som tycker att jag syndar, som vill neka mig mänskliga rättigheter och till och med människor som vill se mig död. Inte mig personligen men "såna som jag". Men jag blir nog ändå mer arg än ledsen. "Tyck vad ni vill era trångsynta stackare, jag tänker bete mig precis som jag hade gjort om hon var en man". För ja, jag har haft pojkvänner och agerat ut kärleken på precis samma sätt ute i samhället. Det är en påtaglig skillnad. Med pojkvänner har jag smält in och vi har varit anonyma. Med min kvinnliga Kärlek är jag plötsligt ständigt i blickfånget och det känns som att vi borde förklara oss. Men det borde vi såklart inte, vi har samma rätt som andra att vara nykära och vistas bland folk. Och jag tänker fortsätta pussas, hålla handen och hålla om på ett flickvänsaktigt vis. För hon är min flickvän och jag älskar henne. And I aint afraid to show it!