Venit in mentem

De senaste dagarna har här förekommit ett ovanligt febrilt skrivande och således även ett ovanligt frekvent besökande av bloggen, samt återkoppling via sms/telefon/mail från vänner som tänkt "oj oj, detta måste vi prata om!". Fantastiskt, det är precis vad jag behöver - stöta och blöta. Och tänka efter själv förstås.

Har nu haft ett långt (!) och givande telefonsamtal med en vän om detta. Det redde ut tankarna en hel del. Jag fick kloka råd och perspektiv, samt blev bekräftad i mina egna tankar och min längtan. Att ta tjänstledigt ett år kan vara ett bra alternativ. Inte nu på en gång såklart, utan när jag har funnit ett givande sätt att spendera detta år. När jag har funnit ett bra ashram, eller en bra plats att studera/praktisera, eller helt enkelt bara bestämt mig för var och hur jag vill börja detta år av introspektion. När året är över finns förhoppningsvis pojkvän, vänner och jobbet kvar. Familjen finns kvar, det vet jag. Om kärleken är äkta så finns den kvar, de vänner som är äkta kommer finnas kvar och om jobbet är rätt för mig kommer det också att finnas kvar. Om jag vill. Det kan jag omöjligt veta nu, men min avsikt kommer nog vara att jobba kvar, på ett eller annat vis. När jag kommer hem igen kan jag se mig omkring, förhoppningsvis med nya insikter om mig själv, och fatta beslut om var/hur jag vill bo och var/hur jag vill tillbringa mina dagar.

Ingen brådska. Nu har jag sått ett litet frö. Nu ska fröet få växa så sakteliga, i öppensinnig jordmån, så får vi se vad det blir för en planta av detta :) Plantan ska ses över av fler av mina trädgårdsmästare (läs: vänner) och samtidigt få gro skyddat i mitt eget sinne medan jag jobbar på och kör mitt race. När tiden är inne kan jag kanske ta steget och ge detta år till mig själv, till min utveckling, till alla de andra varelser som indirekt kommer påverkas positivt av denna utveckling (de som redan finns i mitt liv och de som kommer att finnas i mitt liv, vare sig de är framtida vänner, kollegor, patienter eller egna barn).

Jag har skrivit ett mail till "min" lärare i Thailand. I mars åker jag ju även dit och kan prata om det face to face. Jag har googlat på "ashram indien" och läst på om långtidsservande i Ödeshög (verkar tufft men givande). I februari kommer munken från Sri Lanka till Stockholm och jag ska gå på hans helgretreat. Då kan jag även prata med honom om vilka möjligheter han känner till i Sri Lanka. Bollen är satt i rullning, nu får vi se åt vilken håll den rullar och hur länge den kommer rulla innan det är dags att åka...

Vad jag inte har gjort är att prata med min pojkvän och min familj. De läser inte heller den här bloggen. Jag ska ta det med dem när vi ses face to face. Det är ju trots allt de som skulle påverkas mest av detta (förutom jag själv) så de behöver nog se mig i ansiktet när jag vädrar denna fundering. Nu har jag i alla fall fått sätta ord på lite tankar, strukturerat upp dem i text (vilket alltid rätar ut en hel del frågetecken) samt fått feedback från kloka människor, så det känns bra att ha skrivit om detta.

Där är jag nu. Åsikter och tankar mottages med öppet sinne, sedan får vi se vilka jag väljer att lyssna på och vilka jag tacksamt och kärleksfullt lägger åt sidan ;) Och ni som står mig allra närmst och befinner sig i Stockholm - vi kommer prata face to face om detta, det vet ni. Det ska stötas och blötas och era ord tas i beaktande, även om det såklart är min egen inre röst som får det sista ordet.

Kärlek till er alla! / Emma

...ett annat alternativ skulle kunna vara att hänge mig helt och fullt åt den personliga utveckligen (eller "andliga" utvecklingen, om man så vill). Bosätta mig i Thailand en tid, studera och praktisera hos min lärare där, kanske hjälpa henne med verksamheten eller jobba lite i svenska skolan/förskolan om de har plats för någon med min kompetens, kanske göra några tempelretreats i Suan Mokkh och sova på betong iklädd vita skynken och äta grå sörja (låter lockande) :) Eller resa till Indien och spendera tid på ett ashram. Eller långtidsserva på Lyckebygården i Ödeshög. Bo och leva på gården, serva på och mellan kurserna, leva nästan-nunne-liv, själv sitta tiodagarskurser emellanåt och besöka nära och kära på de lediga dagar som man får ibland mellan kurser.

Men jag vill inte fly eller fatta förhastade beslut. Jag vill ha tålamod och känna att jag har något meningsfullt att resa till. Åka TILL något, inte FRÅN något. Jag trivs ju med mitt liv rätt bra som det är nu, även om det finns en längtan där inne i hjärtat. Den inre rösten viskar och kanske borde jag lyssna på den.

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt jobb och känner stor kärlek till mina patienter, men faktum kvarstår; jag sätter plåster på sår. Jag drar inte upp människors problem med rötterna. Eftersom dhamma är det enda som verkligen har hjälpt mig på djupet, växer inom mig en längtan att sprida dhamma till andra. Att tjäna andra i dhamma. Om jag nu vet att detta är den väg som verkligen gör mig lycklig, borde jag då inte vandra helhjärtat på den?

Bo kvar här.....

.....eller.....


...flytta till en förort?







Eller, apropå att vara en fri fågel:


Vara en sån här fågel.....




.....eller.....


...en sån här fågel?





Blommor kan ju växa i asfalt också, eller hur?





:)

Ett inlägg som jag skriver mest för att sortera posten. Den post som mina tankar utgör.

Igår trillade det ner ett brev i min mentala brevlåda under kvällsmeditationen på Erstagatan (där jag mediterar i grupp varje torsdag, med Vipassanagruppen, www.sangha.nu om någon är sugen på att gå dit, rekommenderas!). Hur som helst, brevet handlade om att förenkla livet.

Jag och min pojkvän har funderat på att flytta ihop. Svårigheten ligger i att vi har våra liv i helt olika ändar av stan. Jag bor dessutom på behörigt avstånd från staden i min ände, så att flytta in hos mig är inget alternativ för honom då han inte finner de dagliga pendlingsavstånden rimliga i längden. Han i sin tur bor på 18 kvadrat i stadsmiljö med utsikt över E4an, så att flytta in hos honom är inget alternativ för mig då jag trivs i mitt skogsbryn och behöver ganska mycket "eget space". Att bosätta oss mitt i smeten är inget alternativ för någon, då jag skulle dö lite inombords om jag tvingades bo i stan och hans studentekonomi skulle raseras totalt även om vi hittade en liten tvåa. Jag skulle kanske kunna betala en hel sådan månadskostnad själv, med nöd och näppe, om jag började jobba heltid, men han vill inte känna sig som en parasit (hans ord, inte mina) och jag känner att det finns viktigare saker i livet än att jobba 8-17 måndag-fredag 47 veckor om året. Jag vill fortsätta att älska mitt jobb och brinna för mina patienters välmående, men inte nödvändigtvis 1880 timmar per år. Jag vill ha tid att meditera, åka på retreats, bara vara, gå i skogen, läsa givande böcker, kreera och umgås med de nära och kära.

Vi har funderat på att kompromissa och bosätta oss på ett ställe någonstans i mitten men ändå i utkanten, på ett ställe som skulle vara lite lagom opraktiskt för oss båda. Jag tummar lite på nära-naturen-önskemålet och han tummar lite på nära-skolan-önskemålet. Saken är bara den att vi inte vet vad han gör om ett år. Kanske hamnar han rentav i en helt annan stad. Vad som händer då återstår att se. Jag är inte främmande för att lämna huvudstaden om jag hittar en sysselsättning som jag trivs med. Jag är ingen storstadsmänniska och om jag någon gång skaffar barn så vill jag nog helst inte att de ska växa upp i Stockholm. Tror jag just nu i alla fall. Fram till den dagen, då den mer stabila framtiden eventuellt infinner sig, är det nog bättre att utgå från nuet. Här och nu är jag nöjd med att bo själv. Jag uppskattar ju verkligen ensamtid, det är en lyxvara för mig. Att vara särbo funkar rätt bra trots avstånden (säger jag som om vi hade värsta distansförhållandet, när vi i själva verket bor i samma landsting) och det är ju ingen brådska med att flytta ihop. Så vi har bestämt oss för att hålla huvudet kallt. Luta oss tillbaka, leva våra liv, fatta de större besluten utifrån vår egen personliga och yrkesmässiga utveckling och göra vårt bästa för att träffas så mycket som möjligt inom de ramarna. Detta innebär att jag, om jag skulle vilja, skulle kunna åka till Indien och bo på ashram i ett år. Jag säger inte att jag vill det, eller att jag inte vill det, bara att jag kan. Jag är en fri fågel. Det innebär även att han, om han skulle vilja, kan ta ett jobb eller en kurs i USA i ett år. Jag säger inte att han vill det, eller att han inte vill det, bara att han kan. Han är en fri fågel. Eller så blir vi båda kvar i Stockholm ett tag framöver och umgås någon kväll och helgdag i veckan. Time will tell. Vi älskar varandra och har båda för avsikt att vara tillsammans länge. Om vi är "menade" att vara tillsammans för resten av livet kommer våra vägar säkerligen att flätas samman framöver, av egen kraft eller för att vi båda sakta strävar dithän.

Det passar mig rätt bra att vara en fri fågel just nu. Allt är så ovisst och jag är mitt uppe i mitt sökande. Vissa dagar tänker jag "Åh, jag vill skaffa barn och flytta ut på landet, jag är redo för det nu". Andra dagar tänker jag "Barn är underbara men jag är inte redo än på länge". Vissa dagar tänker jag "Jag älskar mitt jobb, trivs i mitt hem och har nog hittat rätt i livet". Andra dagar tänker jag "Hm, man kanske skulle flytta österut och bosätta sig i ett dhammatempel?". På något vis har jag väl gått mer och mer på någon slags medelväg. Jag älskar fortfarande mitt jobb men har gått ner i arbetstid för att få mer tid till retreats, personlig utveckling och skapande. Jag har vågat mig in i ett förhållande och skämtar med honom (med en ganska tydlig underton av allvar) om att göra minikopior av honom, samtidigt som jag värnar om både min och hans frihet. Vi reser iväg åt varsitt håll ibland och kommer sedan tillbaka till en trygg famn. Här och nu förefaller jag dras mot någon slags balans. Jag är även inne i en period av testande. Jag provar mig fram. Hur jag vill lägga upp jobbet (sluta tidigare varje dag, ta mer semester eller ha en ledig dag i veckan), om jag vill fortsätta rida eller ej (rider åt en vän som är tillfälligt skadad, utan krav på långsiktiga eller regelbundna åtaganden), vilken andlig väg jag anser vara mest universell (skuttar runt bland lite olika "traditioner" som alla påstår sig vara den renaste formen av dhamma, i ett försök att finna någon slags kärna). Jag duttar lite här och duttar lite där. Och övar tålamod. Och övar förtröstan. Jag har sått ett frö och trädet kommer oundvikligen att växa.

Så till brevet som damp ner igår kväll. Angående att förenkla livet. Det fanns ändå något lockande med det där kompromissboendet. Att bo mer tillgängligt och sälja bilen. Att sänka boendekostnaderna eftersom vi skulle vara två. Detta kan jag ju göra ändå, på egen hand. Jag bor förvisso redan relativt billigt och så himla besvärligt är det inte att ta sig hem till mig. Jag har förhållandevis få ägodelar och kör inte så många eller långa sträckor med bilen. Men ändå, om jag ska titta här och nu och på allvar fråga mig själv "Vad vill du just nu?", då svarar jag "Jag vill förenkla mitt liv ännu mer. Ha färre ägodelar, färre måsten och mer tid. Passa på nu medan det fortfarande är ganska lätt att vara en fri fågel. Hänge mig åt min egen personliga utveckling". När jag kom hem från Ödeshög gjorde jag en rensning i skåp, lådor, förråd och garderob. Jag trodde inte att jag ägde så mycket, ändå lyckades jag fylla flera stora kassar till Stadsmissionen. Bra saker som de säkerligen kan sälja (kläder, smycken, plattång, iPod, prydnader, tavlor mm) men absolut inte saker som jag behöver. De kan göra stor nytta någon annanstans, men mig tynger de bara. Så kände jag, och jag rensade. Kanske blir nästa steg att sälja min lilla skruttbil och enbart åka kommunalt. Bättre för miljön, bättre för den egna ekonomin (eftersom jag ändå köper åkremsor när jag åker till eller igenom stan), en stor ägodel mindre och färre måsten (besiktiga, tanka, serva, byta olja, fylla på spolarvätska, laga och byta ut trasiga delar osv). Då blir det förvisso osmidigare att ta sig runt. Tiden hemifrån till jobbet skulle fyrdubblas enkel väg om jag åkte kommunalt. Att åka och handla skulle bli ett betydligt större projekt om jag inte hade bil. Men om jag flyttade till en mer tillgänglig plats skulle det fungera utmärkt. Jag har ju åkt kommunalt varje dag under hela gymnasie- och universitetstiden. Nemas problemas. Dessutom är det trevligt att kunna sitta och filosofera på väg till jobbet. Kanske rentav läsa en bok eller meditera. Sådant som man inte gärna gör när man kör bil. Det finns ju mellanting, man måste inte bo mitt i smeten.

Jag vill bo in the ghetto. Jag jobbar ju in the ghetto och känner mig bekväm där. Dessutom får jag då bidra till mångfald och integration. Plus att det automatiskt blir billigt och nära till jobbet. Jag vill inte bo i samma ort som jag jobbar. Jag vill inte möta mina patienter i mataffären varje söndag. Men kanske någon annanstans längs den tunnelbanelinjen. Då blir det smidigt att åka till jobbet och smidigt att åka till Erstagatan på torsdagarna. Smidigt att åka till söder där jag och pojkvännen brukar fika på vardagskvällarna. Smidigare för oss båda att åka till varandras bostäder på helgerna. Och säkerligen finns det skogsbryn även längsmed tunnelbanelinjen in the ghetto.

Fördelar med att flytta till en förort in the ghetto:

+ Jag kan sälja bilen (vilket är miljövänligt och ekonomiskt) och samtidigt ta mig till de ställen jag behöver/vill åka till på ett smidigt sätt.

+ Jag kan bosätta mig nära ett skogsbryn och samtidigt ha gångavstånd till en mataffär.

+ Jag sänker boendekostnaderna (kan absolut tänka mig en sunkig etta/liten tvåa in the ghetto) och får mer pengar över till annat, trots att jag går ner i arbetstid. Kanske kan jag rentav gå ner ytterligare lite grann i arbetstid framöver och fortfarande kunna äta mig mätt varje dag.

+ Jag sänker min boendestandard och således även min referenspunkt.

+ Jag bidrar till mångfald och integration.

+ Jag lever mer som jag lär.

+ Jag trivs in the ghetto.

Nackdelar med att flytta till en förort in the ghetto:

- Om jag säljer bilen blir det krånligare när jag ska hälsa på de vänner som inte bor supertillgängligt.

- Mamma kommer skrika på mig om att det är farligt att bo in the ghetto.

- Mamma kommer kanske inte våga hälsa på mig in the ghetto.

- Även om jag bor vid ett skogsbryn kan det omöjligt bli samma landet-känsla som där jag bor nu.

- Där jag bor nu är det alltid tyst och dött. Så skönt. In the ghetto är det mer livat.

- Det är en process i sig att sälja lägenhet, gå på visningar och flytta.

- Jag tror mer på att förändra sitt förhållningssätt till saker och ting, snarare än att ändra de yttre omständigheterna (vilket jag ju gör om jag flyttar).

- Jag trivs i skogen.

Jag får nog fundera lite på detta. Låta det sjunka in. Ha tålamod och låta det vara en process. Lyssna på vad mina nära och kära tycker, utan att lyssna för mycket. Det är ju ändå jag som ska bestämma hur jag ska leva mitt liv.

Att göra förändringar kan vara läskigt. Att stanna kvar kan också vara läskigt. Ibland stannar man kvar av bekvämlighet, när man kanske borde förändra. Ibland flyr man av rädsla, när man kanske borde stanna kvar. Svårt att veta vad som är vad. En sak är i alla fall säker och det är att man måste våga för att vinna, oavsett åt vilket håll det är - förändra eller stanna.

Med metta / Emma

"Painting is just another way of keeping a diary" / Pablo Picasso

"Art washes away from the soul the dust of everyday life" / Pablo Picasso

"I paint obects as I think them, not as I see them" / Pablo Picasso

"Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up"
/ Pablo Picasso

"Art begins with resistence - at the point where restistence is overcome. No human masterpiece has ever been created without great labor" / Andre Gide

"A picture is the expression of an impression" / Ernst Haas

Hur ska jag någonsin kunna beskriva denna upplevelse, dessa tio dagar, med ord? Det går inte. Sista dagen genomsyrades hela kroppen av en önskan om att alla människor på hela jorden skulle genomföra en tio dagar lång Vipassana-kurs i tystnad. Då kanske vi skulle få fred på jorden. Kanske. Frid och medkänsla i var och en måste väl resultera i fred på jorden?

Det är tufft, det är det. Inte fullt så tufft som jag hade föreställt mig (jag hade räknat med det värsta) men tufft. Det är ingen idé att låtsas att det är en dans på rosor. Smärtan i kroppen, känslorna som kommer upp, att sitta stilla och meditera från 4.30 till 21.00 varje dag, att inte få äta ordentlig mat efter klockan 12 på dagen. Det är klart att det är tufft. Om man är inställd på att detta är en behaglig och avkopplande upplevelse, då riskerar man att bli besviken och åka hem efter en dag, så det är lika bra att vara ärlig. Det är tufft men det är värt det, så åk dit! Åk med öppet sinne, med fast beslutsamhet att stanna alla de tio dagarna, med fast beslutsamhet att hålla alla regler och meditera precis så som du blir tillsagd. Då kommer du att få fantastiska resultat.

Jag vill inte gå in på de specifika resultaten. De är säkert väldigt olika från person till person och inget gott kan komma ur att jämföra sinsemellan. Detta är en resa som var och en måste göra med sig själv, i sig själv. Om jag skriver om mina upplevelser finns en risk att någon som läser detta och åker dit kommer börja leta efter just dessa upplevelser. Då är det inte Vipassana. Då är det inte att vara med det som ÄR, då är det att vara med något som man VILL eller TROR ska vara. Så jag lämnar upplevelserna därhän. De är ju ändå förgängliga och detta är en livslång process.

När du mediterar tio timmar om dagen och är tyst i tio dagar, då måste du se egot i vitögat. Du måste möta alla dina tankar, känslor, förnimmelser. Du kan inte distrahera dig, du kan inte förneka dem. Du måste möta dem, möta smärtan, se alla mönster. Du måste lära dig att inte identifiera dig med smärtan, tankarna eller känslorna. Du måste observera dem objektivt, behålla sinnesjämvikten och acceptera det som är. Inte så några nya frön, inte reagera med begär eller motvilja. Du måste möta dina gamla betingningar och släcka ut dem. Då blir du fri, på sikt. "The best way out is through" för att citera Robert Frost.

Med de inre omständigheterna lämnade därhän, kommer nu några rader om de yttre: En välorganiserad och seriös kurs med ultimata yttre omständigheter för Vipassanameditation. Osekteristiskt, odogmatiskt och öppet. Alla som hjälper till på kursen gör det frivilligt, av medkänsla, för att dhamma har hjälpt dem och nu vill de ge andra samma möjlighet som de själva fick. Således är kursen gratis och endast de som själva har upplevt de goda resultaten av en kurs och känner en ren önskan om att bidra till verksamheten kan lämna en frivillig donation av valfri storlek. Mycket bra kvällsföredrag som tillåter teorin att gå hand i hand med praktiken. Föredragen återger dhamma i sin renaste form, utan inblandning av religion eller riter/ritualer. Därför kan vem som helst gå en kurs utan att behöva lämna eller inträda i någon religion. Alla har nytta av dhamma. Kristna, muslimer, judar, hinduer, buddhister, ateister, agnostiker, you name it! Det handlar inte om religion, det handlar inte om buddhism eller mysticism. Det handlar om naturlagen. Orsak och verkan. Tar du bort orsaken försvinner verkan. Att praktisera etik, öva sig i uppmärksamhet och närvaro, utveckla sinnesjämvikt och medkänsla - det kan vem som helst göra, oavsett religion/icke-religion. Vipassana är konsten att leva. Det handlar heller inte om teori eller filosofi, det handlar inte om vad som händer efter döden. Det handlar om praktik, här och nu, i detta liv. Att läsa om denna väg befriar inte någon, var och en måste själv praktisera. På ett av föredragen sa läraren att många elever åker hem och säger "Föredragen var fantastiska!" och att han då tänker "Vadå föredragen var fantastiska? Dhamma är fantastiskt!".