Venit in mentem

Rädslan. Den driver oss i väldigt mycket, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Rädsla att misslyckas, rädsla att lyckas, rädsla att vara annorlunda, rädsla att inte bli omtyckt, rädsla att förlora, rädsla att vinna, rädsla att bli lämnad, rädsla att vara ensam, rädsla att lida, rädsla att vara lycklig, rädsla att släppa taget, rädsla att lämna okänd mark, rädsla att bli gammal, rädsla att bli sjuk, rädsla att dö. För att bara nämna en bråkdel av alla rädslor som driver oss människor. I våra val, i våra handlingar, i våra ord. Vad vi väljer att blunda för, vad vi väljer att undvika och vilka vägar vi väljer att gå. Rädslans bojor håller oss i ett fast grepp.

Tills vi inser att det inte finns något att vara rädd för. Tills vi inser att vi faktiskt kan bryta oss loss, att vi kan bli fria. Tills vi inser att skuggorna bara försvinner om vi lyser på dem. Om vi tar upp dem till ytan, tittar på dem och ser dem så som de verkligen är. Tomma. En rädsla är bara en känsla. Den kan vara överväldigande men faktum kvarstår: Den är bara en känsla.

När vi är riktigt rädda, som när vi har en fobi, då fungerar inte vårt rationella tänkande. Rent neurobiologiskt är vi konstruerade så att rädsla aktiverar delar i djupa "primitiva" delar av hjärnan och slår ut ytligare "civiliserade" delar av hjärnan. Det är därför det inte hjälper att säga "men du vet väl att det är säkrare än att åka bil?" till någon som har flygfobi. Jo tack, det är större sannolikhet att dö i bilen/bussen på väg till flygplatsen än att dö i en flygkrasch, men likväl känns det som att jorden ska gå under när planet startar. För det går inte att tänka rationellt just då, det ligger i fobins natur.

Betyder detta att vi är maktlösa? Att vi inte kan besegra våra rädslor? Nej, våra hjärnor är ju plastiska. De är föränderliga och formbara, precis som allt annat i vår värld. Det kan vara extremt jobbigt och det fodrar mycket mod, men det går. Vi behöver inte drivas av våra fobier, de behöver inte hindra oss.

Fobier alltså. Det var ett tydligt exempel på rädsla. Så lättidentifierad är den emellertid inte alltid, den där rädslan som driver och hindrar oss. Oftast är den mycket mer subtil. Kanske vet vi inte ens att det är just rädsla som ligger bakom våra val, våra handlingar, våra ord. Ibland kanske vi skulle vara gynnade av att stanna upp och på allvar fråga oss själva "Är det rädsla som driver mig till detta?". Rädsla att förlora något jag tycker om? Rädsla att utsättas för något som jag inte tycker om? Rädsla att misslyckas? Rädsla att inte bli omtyckt?

Det kanske inte är en så främmande tanke, att vi kan vara rädda för att misslyckas, rädda för att bli olyckliga. Men hur är det då med rädslan att lyckas, rädslan att vara lycklig? För den finns ju också där ibland. Bakom den kan förvisso en annan rädsla ligga, nämligen rädslan att förlora lyckan när vi väl har smakat på dess sötma. Kanske. Eller rädsla för vad andra ska tycka, alla olyckliga människor som blir provocerade och hyser missunnsamhet. Vi vill inte sticka ut hakan och säga "åh vad lycklig jag är!". Jante-spöket alltså.

Eller så är vi rädda för att vi helt enkelt är så makalöst maktfulla (i brist på neutral synonym till "mäktig"). Vi besitter en sådan enorm potential, var och en av oss, att vi kan skrämmas av dess storhet. Innerst inne vet vi vilken makt vi har och det skrämmer oss. Med makt kommer ansvar och vi vet inte vad som kan hända om vi släpper denna kraft fri. Vi är rädda att lämna den trygga hamnen till förmån för ovissheten. "Tänk om det är alldeles överväldigande, tänk om jag inte kan hantera det!"

Nelson Mandela formulerade det fantastiskt fint: “Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem ska jag vara? Lysande, fantastisk, talangfull, underbar? Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara? /.../ Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet för att andra människor inte ska känna sig osäkra. Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, utan i alla. Och när vi låter vårt eget ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelsen att göra detsamma. När vi befrias från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra. ”

 

En rädd människa är inte en fri människa.

Är jag fri från rädsla? Nej, men jag är modig nog att erkänna att jag är rädd (med visst motstånd, det ska jag inte sticka under stol med, för jag vill hellre vara stark och fri). Ta det är med att flyga t.ex. Är det en slump att jag valde det exemplet? Nej. Det går en ilning genom kroppen när jag tänker på att jag ska flyga om tre veckor. Redan nu, tre veckor innan avresa, kan ilningar gå genom min kropp! Trots att jag vet att det är helt onödigt att oroa sig redan nu, för det tjänar ingenting till. Trots att jag har för avsikt att leva i nuet, eftersom detta ögonblick är allt vi med säkerhet har. Trots att jag vet att det inte är farligt att flyga, att rädslan varken är befogad eller gynnsam. Och nej, det hjälper inte att tänka att det säkert kommer gå bra, att jag har flugit förut och att vistelsen kommer vara underbar. För rädslan är inte på något sätt rationell (förutom att människan nog hade haft vingar om det var meningen att hon skulle flyga). Jag vet att flygplanets väggar inte kryper närmare på riktigt. Jag vet det att det är en illusion men rädslan är frikopplad från det logiska tänkandet. Att rationalisera lönar sig inte. Allt jag kan göra är att lyfta fram rädslan, titta på den, acceptera att den finns, notera hur den uppstår och växer och hur den sedan klingar av. För även rädslan är ju förgänglig. Den uppstår och försvinner, som allt annat.

Det är intressant och givande att titta på denna rädsla. Den visar mig hur lång väg jag har kvar att gå, hur mycket jag har kvar att jobba med inom dhamma och i livet. Jag kan prata om att leva i nuet, att acceptera det som sker, att tankar bara är tankar och att känslor bara är känslor. Ändå kan jag vara rädd och bäva inför något i flera veckor. För att jag inte har kommit så långt ännu, till den punkt där man inte längre drivs av rädslor. Där man enbart drivs av kärlek och medkänsla.

Vad jag däremot inte tänker tillåta är att denna rädsla hindrar mig. Jag tänker flyga dit jag vill. Jag kommer våndas men jag tänker inte kapitulera för rädslan. Och denna gång ska jag försöka att inte fly i tankarna, försöka att inte distrahera mig, försöka att inte trycka bort eller förneka rädslan. Detta är första gången jag flyger sedan jag började meditera, sedan jag upptäckte dhamma. Jag har för avsikt att försöka implementera mina nya verktyg i denna situation. Jag vill ta tillfället i akt för att träna. Jag ska försöka se rädslan i vitögat, försöka tänka "okej, jag sitter på ett flygplan och jag förnimmer rädsla" (inte "jag ÄR rädd" för man ÄR inte sin rädsla, man förnimmer den och behöver inte identifiera sig med den) och försöka att bara vara i den. Känna den, uppleva den, utforska den. Se hur den tar sig i uttryck och hur den förändras. Kanske använda den som meditationsobjekt och försöka öva sinnesbalans. Försöka, ett återkommande ord i detta stycke. Jag ska försöka, men jag tänker inte döma mig själv om jag inte lyckas.

Som sagt, påtagliga rädslor är en sak. Flygrädslan är påtaglig och därmed lätt att identifiera. Subtila rädslor är en annan sak. De kan vara svårare att jobba med eftersom vi kanske inte ens är medvetna om att vi har dem, att vi drivs av dem, att de påverkar oss i våra val. Då får vi verkligen slå på strålkastaren och rikta den in i vårt mörker. Belysa skuggorna. Och, som sagt, skuggor försvinner när man lyser på dem.

Kärlek till er alla! Må ni vara modiga nog att möta era rädslor och bli fria.
Med metta / Emma