Venit in mentem

Idag har det såtts ett frö i mig. Ett starta-eget-frö. Jag har hittils under min yrkesverksamma "karriär" arbetat på ett privat vårdföretag. Jag skulle kunna skriva ett helt långt inlägg om den privata vården i allmänhet och detta företag i synnerhet (att jag uppmanades att bortse från min moral och integritet till förmån för produktion och marknadsföring är ett exempel) men jag väljer att fokusera framåt i just detta inlägg. 

I december detta år kommer jag hem från Thailand. Jag åker hem sju månader tidigare än jag först hade tänkt, för kärleken (har de senaste månaderna, till min förvåning, insett att jag är en väldigt romantisk person när jag är uppriktigt förälskad, men det är också något som skulle kunna få ett helt eget inlägg). När jag kommer hem behöver jag ju ett jobb, gärna inom det yrke som jag har lagt flera års utbildning (blodd, svett, tårar och ångestattacker) på. Yrket trivs jag ju egentligen väldigt bra med och jag vet att det passar mig, det var ju företaget som var lite (ursäkta uttrycket) fucked up (intressant förresten att notera hur annorlunda jag formulerar mig i tal och skrift när jag mediterar mindre frekvent och intensivt, det blir spännande att se om det återigen skiftar efter tre månader på en kudde i Thailand).

Då är frågan: Hur ska jag kunna hitta ett jobb jag trivs med i det system vi lever med idag? Helst vill jag inte jobba privat eftersom jag har sett hur det kan gå till; hur människor skor sig, hur anställda går in i väggen, hur patienterna blir siffror och hur kvantitet prioriteras framför kvalitet. Skeva intentioner. Men så som landstingsmottagningarna ser ut med dagens system vill jag helst inte heller jobba. Liten möjlighet att påverka och knappa resurser. Jag vill inte att pengar ska vara en drivkraft (som i den privata vården) men inte heller en begränsning (som i landstingsbunden vård). Jag vill att kvalitativ vård och varm omsorg ska vara drivkraft och att pengar ska vara något som trillar in på kontot som en bonus, för att man (tyvärr) behöver pengar för att leva (nåväl, visst finns det sätt att leva utan pengar, men sådan livsstil är bortom mitt intresse, även om jag inte heller är intresserad av att bli rik).

På den privata mottagningen skötte vi vårdgivare i princip allt administrativt arbete på egen hand. Hanterade ramissflödet, registrerade remisser i journalsystemet, planerade och strukturerade, skickade kallelser, tog personligt ansvar för uteblivna patienter, registrerade besök i rapporteringssystemet, avbokade besök vid egen sjukdom, köpte in material, tog hand om lokalerna osv osv. Ja, allt sådant som sekreterare, receptionister och fastighetsskötare normalt sett gör. Allt sådant som chefen normalt sett tar ansvar för. Många gånger har jag därför tänkt att jag lika gärna skulle kunna vara min egen.

Jag vet att jag är kompetent inom mitt yrke, jag vet att jag gör ett bra jobb. Jag vet att jag erbjuder kvalitativ vård och ett varmt omhändertagande. Jag vet att jag kan hantera administrativa uppgifter effektivt och tror att jag skulle kunna styra en egen liten båt med så rena intentioner som det bara är möjligt i dagens system. Hellre det än att sitta fast på ett stort skepp som är på väg åt fanders och vars kapten inte har något emot att låta folk trilla överbord och drunkna. När jag sa upp mig fick jag ta mycket skit för att jag lämnade skeppet, men jag simmar hellre på egen hand än att klamra mig fast vid ett skepp vars riktning strider emot min moral. Sedan kanske jag kan lyckas blåsa upp en liten gummijolle och styra den åt ett annat håll, så gott som det bara går med de kapitalistiska vindar som blåser på vårdens hav idag.

Fördelar med att starta eget:
- Jag får själv bestämma koncept och proiriteringar
- Jag kan segla efter egna intentioner
- Jag får frihet

Nackdelar med att starta eget:
- Let's face it, jag måste faktiskt sätta mig in i ersättningsnivåer och annat som ger mig magknip när det faktiskt är människor i behov av vård som utgör de där siffrorna
- Med frihet kommer ansvar, stort ansvar
- Osäker inkomst

Fördelarna är till synes främst moraliska och livsbejakande. Nackdelarna är till synes främst praktiska. Jag föredrar moral och livsbejakande framför praktikaliteter. Jag har heller inget behov av att tjäna en massa pengar och det får aldrig bli drivkraften om jag startar eget. Dock har jag faktiskt något emot att behöva ge mig in i aktivt konkurrerande med andra vårdföretag och kliniker/mottagningar, som det ju faktiskt innebär att bli en del av det vårdval som råder idag. Jag kommer behöva tänka på ekonomi och "marknadsföring" (i brist på bättre passande ord, det är ju trots allt vård och människor vi talar om, inte produkter och objekt). Det suger att vården är en del av marknaden men så är nu fallet och det behöver jag hantera och anpassa mig till. Jag kan inte blunda och låtsas att det inte spelar någon roll, då seglar jag med förbundna ögon och kommer snart att gå på grund. Punka i gummijollen och från havets botten gör jag ju ingen nytta för någon. Så det är ett faktum jag behöver ta i beaktande och betänka.

Idag träffade jag en härligt flummig och skön tant som har startat ett eget litet vårdföretag där hon ensam tar emot patienter på en liten pytteklinik i stan. Hon har halvtaskigt rykte i "branschen" eftersom hon tidigare har hamnat i politiskt blåsväder och ibland har ansetts vara lite tokig. Faktum är att jag också är lite "tokig" (eller som en kollega och vän, som haft denna kvinna som handledare, valde att uttrycka det: "hon är en skön kontrast till de anala kvinnorna på XX"). Faktum är att jag också har varit i politiskt blåsväder. På mitt förra jobb, för att jag sa vad jag tyckte om vissa prioriteringar och val som chefen gjorde. Jag uttryckte exempelvis att jag hellre äter gröt än finmiddag på jobbets julfirande om det är på grund av dessa lyxvanor som vi behöver ta jobb av uppdragsgivare vars verksamheter vi egentligen inte kan stå för eftersom dess organisation gör det omöjligt för oss att erbjuda kvalitativ vård. Om jag har ett eget företag kan jag välja uppdragsgivare med omsorg och äta gröt om det behövs.

Men åter till den flummiga tanten. Hon har erbjudit sig att hjälpa mig att smyga igång en egen verksamhet när jag kommer hem från Thailand. Detta skulle innebära att jag får använda hennes lokaler och material tills jag har fått egen autorisation av landstinget. Inte som anställd hos henne utan som samarbetspartner. Sedan när jag har fått min egen auktorisation (vilket kan ta ett år eller mer) kan jag driva min egen firma, hyra lokal av henne och successivt skaffa eget material. Det kan bära eller brista och det kommer innebära hårt arbete. Kanske är det faktiskt värt att chansa, då får jag gå min egen väg...

Nu har jag sått ett frö. Jag ska låta detta frö få gro på meditationskudden i Thailand. Sedan får vi se vad det blir för en planta, om det blir någon... Jag ska hålla mailkontakt med den flummiga tanten medan jag är borta, så ska vi fortsätta bolla tankar och se hur mina funderingar utvecklar sig.

Varför skulle det inte gå? Varför skulle jag inte kunna styra min egen båt? Jag har ju goda resurser innanför pannbenet och tror att det på sikt är lönsamt att driva verksamheter från hjärtat. Och hjärta har jag. Det jag saknar är väl tron på att jag kan ro båten i hamn. Som ung kvinna har man ju knappast överösts med ord som "våga ta för dig", "stick ut hakan" och "gå din egen väg". Man ska ju gärna följa strömmen och vara till lags och vara nöjd. Men faktum är att jag aldrig har nöjt mig med att följa strömmen, faktum är att jag innerst inne vet att jag är stark nog att simma motströms.

Med metta / Emma

 

Igår var första gången jag möttes av en öppet negativ reaktion pga att jag agerade ut homosexuell kärlek. Jag och Kärleken möts alltid av blickar när vi rör oss ute bland folk. Människor hajar till, vilket är naturligt när något bryter mot normen. Vi är aldrig osynliga, vi smälte bara in när vi gick på Pride (så då passade vi på att hångla, medan vi fick möjlighet att vara lika anonyma som alla andra nyförälskade par). Reaktionerna har dock aldrig förut varit öppet negativa. Barn har tittat ogenerat och storögt (och ickedömande) och viskat till sina föräldrar (som barn gör när de ser något som inte tillhör det vanliga), människor har dröjt kvar med blicken (med någon slags såg-jag-rätt?-känsla), läkare har frågat om vi är systrar och en äldre man har kommit fram och öppet stöttat vår kärlek (det sista var rörande).

Igår var dock första gången jag mötte en negativ reaktion. Kärleken har mött flera under sitt liv, hon har ju varit ute betydligt längre än jag. Vi satt på tunnelbanan och höll om varandra kärleksfullt. Vi såg uppenbart förälskade ut men betedde oss anständigt. Den unge mannen mittemot visade mycket tydligt sin avsmak. Han blängde på min hand som låg på kärlekens ben, rynkade på näsan, blundade och ryste till. Sedan viskade han något till vännen som satt bredvid, som genast tittade på min hand på Kärlekens ben. De tittade på varandra och sedan på oss igen. Den unge mannen som hade uppmärksammat min hand tittade på oss med avsmak. Han mötte min blick, tittade tydligt bort som om han letade efter någon annan plats att flytta till. Så höll det på, om och om igen. Avsmaken i blicken, blundandet, näsrynkandet, rysningarna och viskningarna till kompisen bredvid. Jag rörde försiktigt handen på Kärlekens ben, fram och tillbaka. Den unge mannen följde handens rörelser med blicken och såg äcklad ut. Han loggade in på facebook i mobilen och gjorde en statusuppdatering (såg ej vad han skrev och det är förstås bara min tolkning att han kan ha skrivit om oss). Han tittade på mig och skakade på huvudet, fortfarande med avsmak i blicken. Sedan vände han på huvudet och tittade ut genom fönstret, blundade och böjde huvudet nedåt.

 

Hur jag reagerade? I situationen väcktes i mig en lust att provocera. Barnsligt kan man tycka, men jag tänkte "fan heller att du ska få bestämma vem jag ska älska, jag har lika stor rätt som andra att visa min kärlek öppet" och då väcktes en vägran att anpassa mig. Så jag gjorde precis tvärtom. Varje gång mannen mötte min blick log jag och nickade, klappade Kärlekens lår lite till och några gånger pussade jag henne på munnen när han tittade upp. Det kändes som att en tyst kamp pågick mellan oss. Vi utbytte blickar och talade mycket tydligt kroppsspråk. Jag kär, han äcklad.

I efterhand blev jag arg. Det är klart att det även gör ont att det finns människor som känner avsmak inför min kärlek, som dömer mig utifrån vem jag älskar utan att ens känna mig. Att det finns människor som tycker att jag syndar, som vill neka mig mänskliga rättigheter och till och med människor som vill se mig död. Inte mig personligen men "såna som jag". Men jag blir nog ändå mer arg än ledsen. "Tyck vad ni vill era trångsynta stackare, jag tänker bete mig precis som jag hade gjort om hon var en man". För ja, jag har haft pojkvänner och agerat ut kärleken på precis samma sätt ute i samhället. Det är en påtaglig skillnad. Med pojkvänner har jag smält in och vi har varit anonyma. Med min kvinnliga Kärlek är jag plötsligt ständigt i blickfånget och det känns som att vi borde förklara oss. Men det borde vi såklart inte, vi har samma rätt som andra att vara nykära och vistas bland folk. Och jag tänker fortsätta pussas, hålla handen och hålla om på ett flickvänsaktigt vis. För hon är min flickvän och jag älskar henne. And I aint afraid to show it!

 

Just nu är jag förbannad bortom ord, efter att ha sett filmen 'En blomma i Afrikas öken'. En film baserad på en bok som i sin tur är baserad på en sann historia, bland annat om hur flickor könsstympas för att det som är mellan deras ben anses orent.


Över 2 miljoner flickor i åldrarna 4-11 år könsstympas varje år världen över. Utan bedövning skärs delar av könsorganet bort, ofta med en glasbit eller ett gammalt rakblad. Sedan syr man ihop underlivet. När flickan sedan blir gift skär mannen upp underlivet på bröllopsnatten. Efter att ha sett filmen kände jag att jag måste göra något. Jag sökte information på nätet och fann att Unicef arbetar med att bland annat sprida information om könsstympning i syfte att stoppa denna omänskliga tradition (för mer information se http://unicef.se/fakta/kvinnlig-konsstympning).


Inspirerad av filmen har jag startat en insamling via Unicef. Pengarna går oavkortat till organisationen och placeras i det projekt där de just nu behövs mest. För att skänka 50 kr till denna insamling sms:ar ni KÄMPA 1719 till nr 72 900. Det går även att stödja insamlingen via din facebooksida genom att gå in på följande länk: http://unicef.se/egna-insamlingar/emma-bergstrom. Länka gärna via er blogg eller dela på er facebook.

(Bilden är lånad från Unicefs hemsida)


Må kärlek och lycka vara med er alla! / Emma

På senaste tiden har jag funderat mycket på homosexualitet och samhälle. Mycket för att Anja Pärson kom ut och plötsligt var hon på alla löpsedlar (trots att hon hade sagt att hon inte ville bli en ikon) och plötsligt skrevs en massa krönikor i tidningarna där man spekulerade kring varför sportstjärnor kommer ut så sent i livet (med slutsatsen att de vill ha andras fokus på deras idrottsliga prestationer och inte på deras sexualitet).

Varför ska man ens behöva komma ut? Varför ser samhället ut så? Varför är det ens en grej? Visst, jag har ju också valt att komma ut till höger och vänster, men det är ju för att det faktiskt fortfarande ÄR en grej i samhället. Nu råkar jag vara lyckligt lottad med accepterande vänner omkring mig. Faktum kvarstår dock att det ÄR en grej. Även om den svenska lagstiftningen avser att främja rättigheter för homosexuella och skydda mot diskriminering osv (vilket vi är ganska unika med i världen, men det återkommer jag till) så kan man inte bortse från att det avviker från normen och därmed väcker det tankar och känslor hos folk. Det kan vara positiva tankar, t.ex. att det är exotiskt och spännande, att det väcker frågor och nyfikenhet kring sex och attraktion osv. Även detta visar dock att det ÄR en grej. Det kan inte bara få vara kärlek, det blir en grej (även för mig som ju också är färgad av samhället). Sen finns även negativa och/eller fördomsfulla tankar och känslor kvar. Det var faktiskt bara drygt 30 år sedan homosexualitet togs bort som psykiatrisk sjukdomsdiagnos. Många av de som lever i dag, som fattar beslut idag, som arbetar med människor idag, levde då. Var vuxna och medvetna då. Fortfarande händer det att vårdgivare trycker in "homosexualitet" som z-kod i journalsystemet när det kommer fram att en patient lever i en samkönad relation. På 60-talet var homosexualitet till och med straffbart i Sverige och det tar längre tid att ändra samhällets attityder än att ändra en lag. Det finns fortfarande psykologer som jobbar med att bota homosexualitet. Det finns fortfarande homosexuella som går dit för att bli botade. I Sverige, 2012.

Homosexualitet är lika vanligt som vänsterhänthet. Ändå behöver man komma ut som gay, medan man väl aldrig skulle komma ut som vänsterhänt? Troligtvis för att det handlar om sexualitet och då blir det genast laddat. Även om det för mig handlar minst lika mycket om kärlek och förälskelse som det handlar om lust. Man märker att någon är vänsterhänt för att hen håller pennan i vänster hand. "Jahaja, den där personen skriver med vänster hand". Vem vet, i framtiden kanske det är samma sak med homosexualitet. Man kommer inte ut, man frågar inte "har du flick-/pojkvän?" för könet är inte viktigt, man frågar bara "har du partner?", precis som man frågar "vill du låna en penna?" och inte "vill du låna en penna att använda med din högerhand?". Man ser två kvinnor kyssas och tänker "jahaja, hon är förälskad i den där kvinnan" (ja, för jag tror inte att vi kommer ifrån "hon" och "kvinnan", att vi kommer dithän där man inte ens ser könen, och samkönade relationer är fortfarande inte normen så det är inte konstigt att det sticker ut och att man hajar till).

I Sverige är det kontroversiellt att uttala homofobi, kanske främst för att det är politiskt inkorrekt. Jag har snarare oftare mött ett överdrivet "ÅÅÅÅH vad roligt, ja men det spelar ju absolut ingen som helst roll, ja men det är PRECIIIIIS lika normalt som att bli kär i en kille!". Sorry, men vi är inte där, inte ännu. Min chef skickade för i helvete ett skvaller-sms till en kollega när hon (via en annan kollega, av oförklarlig anledning) fick höra att jag är gay. Inte alls okej förstås, en av alla inte-okej-skulle-kunna-anmäla-dig-för-detta-grejer som min chef gjort, så det kanske säger mer om henne än om världen. Men fortfarande. Sådant händer.

Jag har redan märkt att det är ett evigt komma-utande, både för mig och min familj. Framförallt när man har träffat någon och blivit kär. Det är en väldigt vanlig fråga när man träffar ytliga vänner och bekanta - "hur går det med kärleken då?". Genast syns det att jag rodnar och ler. "Åh, vem är han?". Då måste jag återigen ta sats och säga "det är en hon". Sist jag var hos frisören frågade hon om jag har pojkvän. Jag svarade "nej" och tänkte "borde jag säga att jag träffar en tjej?". Denna eviga inre dialog. Min Kärlek, som har varit ute längre än jag, har berättat att det kommer fortgå på detta vis, om och om igen. Man måste vänja sig. På arbetsintervjuer ("har du nån pojkvän?"), på olika tillställningar ("jaha, ni är ett par?") och hos läkaren ("och du har med dig din vän?").

När jag och Kärleken diskuterade möjligheten att hon kommer och hämtar hem mig från Thailand när tiden är redo, då frågade hon på allvar hur man ser på homosexualitet i det landet, för sådant behöver man ta hänsyn till för att skydda sig själv och varandra. Jag googlade och läste mig till att Thailand är ett tolerant land i detta avseende, mycket tack vare den buddhistiska kulturen. I grannlandet Malaysia däremot är homosexualitet olagligt och homosexuella handlingar bestraffas med upp till 20 års fängelse och spöstraff. År 2012. I Ecuador, där jag bodde ett år efter gymnasiet och hoppas på att en dag kunna resa tillbaka med en framtida partner, skickar man  lesbiska kvinnor till avvänjningskliniker för drogmissbrukare. De blir våldtagna för att de "bara behöver en riktig man" och tvingas att klä sig som prostituerade för att "lära sig att bli riktiga kvinnor". I 80 länder världen över är homosexualitet olagligt och bestraffas med fängelsestraff, spöstraff och på flera ställen även dödsstraff. Ja, fortfarande år 2012. Hatbrott som midsshandel och mord är vardagsmat i vissa länder. Jag och Kärleken har pratat om att någon dag resa till Peru. Jag har en dröm om att se Machu Picchu. I Peru måste vi dock bete oss som vänner har jag läst mig till. Omkring 70 människor mördas i Peru varje år pga att de har visat sin homosexuella kärlek offentligt. Fortfarande, år 2012.

Jag har vänner vars bröllop jag inte kommer kunna ta med mig en framtida partner till, pga kulturella omständigheter som gör att vi kommer dra allt fokus från brudparet till oss, då vi anses lida av en psykisk sjukdom alternativt begå någon slags synd. Där kommer jag behöva spela singel, även om jag just då egentligen kanske har en flickvän. Eller så skiter jag i dem och tar med henne ändå, säger "här är min flickvän, like it or not". Men det är en fin balansgång, att ta hänsyn till andra kontra att stå upp för sig själv. Jag vill inte ställa till en scen på någon annans bröllop. På samma sätt vill jag respektera min mammas behov av att själv "komma ut" (som mamma till lesbian) i sin egen takt inför vissa släktingar, trots att jag på släktmiddagen suktas att säga "jag är gay!" när berusningen tilltar och därmed även gay-skämten. En fin balansgång.

Så visst, i en perfekt värld är det inte en grej. I en perfekt värld kan man hålla handen och visa sin kärlek öppet överallt utan att någonsin oroa sig. Men vi lever inte i en perfekt värld. Det behövs fortfarande förbund som RFSL som kämpar för HBTQ-personers rättigheter. Även i Sverige, år 2012.

Ibland kan jag gripas av en lust att provocera, att hångla på tunnelbanor och gator och torg och ropa "Men glo då! Ja, vi är kära! Ja, vi är två kvinnor! Glo då för fan, passa på!" eller att åka till ett land där jag vet att det är olagligt och hångla offentligt och säga "men skjut mig då, era jävlar!". Men det vore dumt. Och barnsligt. Och i det sistnämnda fallet farligt. Det vettiga vore kanske att inte lägga någon energi på detta överhuvudtaget, att inte "göra en höna av en fjäder" (hur det nu kan vara en fjäder att människor dödas pga sin sexualitet runtom i världen) men faktum är att det nog måste få ta energi, att det måste få vara en process. Just nu är jag i denna del av processen. Just nu är jag ärligt talat lite arg.

Med metta / Emma

Söta Oliver

På loftet i stugan






Kvällspromenad

Dagspromenad

Gos

Strandhäng






Hej lurviga kossorna!
Läskigt tyckte Oliver som ställde sig på bakbenen bakom min rygg och tryckte sig emot mig.







Bilhäng







Tack Tina för att jag fick ta hand om din skatt över midsommar!

Ljuvliga varelse, hennes hjärta är så stort. Hennes själ är så vacker. I hennes ögon ryms ett helt universum, en värld som jag vill upptäcka. När hon skrattar fylls mitt hjärta av glädje, när hon gråter fylls mitt hjärta av värme. Bara hon är i närheten fylls mitt hjärta av kärlek. När hon rör vid mig vibrerar varendaste cell i min kropp av liv. I hennes närvaro är jag underbart naken. Jag uppträder utan fasad, fri och autentisk, och hon ser mig. Hennes ord och handlande och varande smeker mitt sinne och jag ryser av välbehag. Vi vibrerar på samma frekvens, våra energier spinner som katter när de förenas och vårt själsliga möte är ett välsignat projekt. När jag tänker på henne tackar jag Skaparen för denna varelse. Att jag får vandra på jorden samtidigt som hon. Att våra vägar har korsats. Att vi får samexistera i denna värld.

Hon väcker i mig en längtan. En längtan att få glidflyga i medvind tillsammans och njuta av varje ögonblick, en längtan att få växa i motvind tillsammans och bära henne på min rygg när hennes vingar är för trötta för att flyga. En längtan att få vila i de där ögonen. En längtan att få hålla om och aldrig släppa taget. En längtan att vistas tätt intill och låta hennes doft fylla mina lungor och bosätta sig i min kropp. All min glädje vill jag dela med henne. All min sorg vill jag dela med henne. All hennes glädje och sorg vill jag ta del av. Glädjas med henne, gråta med henne. En längtan att få dela och ta del av. En längtan att sammanfläta två själar och låta dem andas som en.

Hon väcker i mig en lust. En lust att röra vid henne. En lust att kyssa henne. En lust att låta henne bära mig genom denna okända värld av njutning, låta henne steg för steg få lotsa mig rakt igenom min rädsla och ut på andra sidan. En lust att se henne njuta. En lust att ge och ta emot.

Hon väcker i mig en tro. En tro på äkta kärlek. En tro på genuin förälskelse. En tro på ömsesidighet och viljan att dela allt. En tro på att jag kan bli älskad av någon som jag älskar. En tro på att det finns lock som passar även min kastrull. En tro på framtiden och en tro på livet.

Hon väcker i mig en ömhet. En känsla av att allt som betyder något är att hon har det bra. En önskan att få hålla hennes hand när hon har det svårt, att trösta henne när hon är ledsen. En vilja att skydda henne och ta hand om henne och visa henne hur villkorslös en kärlek kan vara.

Hon väcker i mig alla de känslor som en älskad varelse kan väcka, och mer därtill. Hon väcker i mig en tillit och ett mod, en vilja att kasta mig ut från klippan och landa i hennes famn. Förtroende och förtröstan. En längtan, en lust, en tro. En ömhet. En kärlek.

2012. Förändringarnas år. Omtumlande.

Detta år har jag:

- Sagt upp mig från jobbet
- Sålt min lägenhet
- Bokat en one way ticket till Thailand
- Skrivit på hyreskontrakt för lägenget i Thailand
- Kommit på att jag är gay
- Gjort slut med min pojkvän
- Kommit ut som gay för familj och flertalet vänner
- Blivit förälskad
- Flyttat till tillfällig lägenhet
- Gått in i väggen och blivit sjukskriven
- Påbörjat en resa uppåt igen

Hej världen! Jag är på väg tillbaka! Jag har aldrig varit så brutalt levande som nu. Aldrig så kreativ som nu. Aldrig så naken som nu. Aldrig så full av allehanda känslor som vibrerar i varendaste cell i min kropp. Aldrig så rädd och samtidigt så trygg. Aldrig kastat mig ut så brutalt för stup och samtidigt känt sådan tillit...

Hej världen! Jag är på väg tillbaka!

"Emma, alla genier har varit här någon gång" säger min vän och kramar min hand.
Jag sitter framåtlutad på en bänk på psykakuten.
"Har du varit här?" frågar jag vännen. Jag tänker att hon är genialisk med sin förmåga till djuplodade tankegångar och estetiska uttryck.
"Nej, men jag är inte lika begåvad som du" säger vännen och skrattar ömt.

Jag skrattar också, för vad fan ska jag annars göra? Jag hade blivit insläpad på psykakuten av tre vänner och vårdgivaren som tog emot frågade vännerna om de var min personal. Det måste man väl skratta åt?

Ett par timmar tidigare låg min kropp och krampade i soffan i min lägenhet. Kroppen låg där men sinnet var någon annanstans. Det sista jag minns är att jag frågade "Är jag här? Sitter jag ihop?". Tre vänner satt hos mig, höll ihop mig och försökte få kontakt med mig. Efter fyrtiofem minuter ringde en av dem ett samtal och sedan satt vi plötsligt i bilen allihop, på väg till psykakuten. Jag hade vaknat till och fått hjälp att packa en väska med kläder. Det kändes som att vi skulle på utflykt och stämningen var bisarrt uppsluppen. Det var främst jag som bidrog till den där uppsluppenheten, troligtvis i något halvlyckat försök att skämta bort allvaret för att slippa ta in det. "Vad mysigt, det känns som att vi ska på en trevlig utflykt" sa jag, vinglade till och fick hjälp att ta på mig jackan. "Sådär vingelmaja" sa en av vännerna kärleksfullt, tog mig under armen och ledde mig till bilen.


"Du är väldigt trött. Snart kommer du äntligen få sova" sa en vän och klappade min trötta kropp. Nu låg jag i hennes knä på den där bänken i väntrummet. Hon syftade på att jag troligtvis skulle bli drogad. Jag såg fram emot det, att bli drogad. Det var en befriande tanke att kroppen skulle tvingas ner i vila, att den inte skulle kunna rycka och gå på högvarv så som den hade gjort varje natt den senaste månaden. Vännen som klappade visste hur den senaste veckan hade varit. Det var i hennes baksäte jag bröt ihop och hyperventilerade i en kräkpåse för en vecka sedan. Det var hon som körde hem mig halv tre på natten. Det var hennes händer som höll i näringsdryckerna när mina egna var för skakiga och okontrollerade. Det var hon som hade hållit mig i handen en hel natt och sagt "Emma, jag visste inte att det var såhär illa" morgonen därpå. Hon visste hur trött jag var.

Ångesten sköljde över mig i vännens knä. Kroppen ryckte och armarna flög. Hon tog ett stadigt grepp om armarna och tryckte dem mot min kropp. Jag pendlade mellan att vara där i kroppen och att vara någon annanstans. Jag hörde en vän säga "Det är många timmar att ligga sådär en hel natt". Jag nickade långsamt. Det är många timmar. "Det är många nätter på en månad" tillade jag. Det är det. Inte konstigt att man börjar undra om man har blivit galen. Inte konstigt att man plötsligt försöker ringa sin psykolog med en miniräknare. Det kan man också skratta åt. Eller så kan man gråta lite för att det är ganska sorgligt ändå.

"Tänk att vissa människor kommer hit alldeles ensamma" viskade jag sorgset. Jag hade tre fina vänner hos mig medan ensamma trasiga människor kom och gick på psykakuten. Att ligga ensam på bänken med ångest och spasmer hade känts outhärdligt. Att sitta ensam med krampaktigt tag om stolen hos psykiatern med stora blå ögon, vars blick jag knappt orkade möta eftersom jag var så trött att jag nästan bara orkade blunda, det hade också känts outhärdligt. Och hur skulle det då ha gått med alla frågor jag inte förstod eller mindes svaren på? Psykiatern frågade om tidigare självskadebeteende, om suicidtankar och art och omfattning av mina ångestattacker. Jag sneglade på min vän i stolen bredvid, funderade på vad hon redan visste och vad hon skulle få höra för första gången här inne hos psykiatern med de stora blå ögonen. Det var omöjligt att läsa av henne, hon var lika suddig som allt annat i rummet. Jag svarade så detaljerat jag kunde på psykiaterns frågor och försökte att ibland möta hans blick så att han skulle känna sig trevligt bemött.

Ett par timmar senare satt jag i bilen igen. Mådde ohyggligt illa och lutade mig mot vännen som satt bredvid mig i baksätet. Blundade och tillät kroppen att slappna av. Kände pulsen slå, kände den tunga andningen, kände smärtan i skelettet. I väskan hade jag fått två beroendeframkallande insomningstabletter. En av vännerna hade lovat att hjälpa mig i säng, droga mig och stanna hos mig hela natten. En annan vän hade lovat att komma och avlösa dagen efter. Den tredje vännen erbjöd mig att bo hos henne hela kommande helg. Om två dagar skulle läkaren från Vårdcentralen ringa och jag skulle få SSRI-preparat utskrivna. Om de beroendeframkallande sömntabletterna hade fungerat skulle jag be henne att skriva ut mer av dem, hade psykiatern sagt. Efter helgen skulle jag träffa min psykolog igen. Kylskåpet var fullt av näringsdrycker och inatt skulle jag äntligen få sova!


Nu ligger jag i soffan och tänker på fjärilar. Utomhus är det vår. Solen skiner, himlen är blå och människorna jublar. I detta väder kan man ju bara inte stanna inne, nej i detta väder måste man ut och möta det ljuvliga livet! Jag hade tänkt lägga mig på gräsmattan utanför lägenheten men orkar helt enkelt inte. Inatt har jag sovit flera timmar, jag har ätit lite fast föda och jag känner tillit och hopp. Ändå orkar jag inte gå ut och det är helt okej.


Jag tänker på fjärilar, att larven säkert känner sig rädd och vilsen när den är i puppan. Plötsligt är allt mörkt och trångt. Allt som larven hade tillskrivit livet är plötsligt borta. Om larven bara har tålamod kommer den snart att vara en fjäril. Vackrare än någonsin tidigare, friare än någonsin tidigare, "as gold purified throguh these flames" som Superchick sjunger i låten 'Beauty from pain'.


För visst är det väl så, som Sigmund Freud en gång sade: "One day in retrospect, the years of struggle will strike you as the most beautiful". Kanske måste man slå rejält i botten för att någonsin kunna bli genuint lycklig. Att sväva bland moln är att leva i en låtsashimmel medan helvetet pockar några lager ned under ytan. Jag tänker inte komma med några klyschor och floskler, inget pladder om att "fånga dagen" eller "tänka framåt" eller "se det positiva i allt". Jag har tillåtit mig att falla och jag tänker tillåta mig att känna hur jävla ont det gör. Tillåta mig att vara sårbar och skör och inte låtsas att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Smärta är en del av livet. Jag har aldrig förut kraschat såhär hårt som nu och kanske har jag därmed aldrig varit så brutalt levande som nu. En reningsprocess. Skrikande och sparkande skall jag tvingas in i himmelriket, det sanna himmelriket inom mig. Troligtvis inte idag eller inom den närmsta framtiden, men tids nog, tids nog...

Ta hand om er!

Kärlek / Emma

De senaste dagarna har här förekommit ett ovanligt febrilt skrivande och således även ett ovanligt frekvent besökande av bloggen, samt återkoppling via sms/telefon/mail från vänner som tänkt "oj oj, detta måste vi prata om!". Fantastiskt, det är precis vad jag behöver - stöta och blöta. Och tänka efter själv förstås.

Har nu haft ett långt (!) och givande telefonsamtal med en vän om detta. Det redde ut tankarna en hel del. Jag fick kloka råd och perspektiv, samt blev bekräftad i mina egna tankar och min längtan. Att ta tjänstledigt ett år kan vara ett bra alternativ. Inte nu på en gång såklart, utan när jag har funnit ett givande sätt att spendera detta år. När jag har funnit ett bra ashram, eller en bra plats att studera/praktisera, eller helt enkelt bara bestämt mig för var och hur jag vill börja detta år av introspektion. När året är över finns förhoppningsvis pojkvän, vänner och jobbet kvar. Familjen finns kvar, det vet jag. Om kärleken är äkta så finns den kvar, de vänner som är äkta kommer finnas kvar och om jobbet är rätt för mig kommer det också att finnas kvar. Om jag vill. Det kan jag omöjligt veta nu, men min avsikt kommer nog vara att jobba kvar, på ett eller annat vis. När jag kommer hem igen kan jag se mig omkring, förhoppningsvis med nya insikter om mig själv, och fatta beslut om var/hur jag vill bo och var/hur jag vill tillbringa mina dagar.

Ingen brådska. Nu har jag sått ett litet frö. Nu ska fröet få växa så sakteliga, i öppensinnig jordmån, så får vi se vad det blir för en planta av detta :) Plantan ska ses över av fler av mina trädgårdsmästare (läs: vänner) och samtidigt få gro skyddat i mitt eget sinne medan jag jobbar på och kör mitt race. När tiden är inne kan jag kanske ta steget och ge detta år till mig själv, till min utveckling, till alla de andra varelser som indirekt kommer påverkas positivt av denna utveckling (de som redan finns i mitt liv och de som kommer att finnas i mitt liv, vare sig de är framtida vänner, kollegor, patienter eller egna barn).

Jag har skrivit ett mail till "min" lärare i Thailand. I mars åker jag ju även dit och kan prata om det face to face. Jag har googlat på "ashram indien" och läst på om långtidsservande i Ödeshög (verkar tufft men givande). I februari kommer munken från Sri Lanka till Stockholm och jag ska gå på hans helgretreat. Då kan jag även prata med honom om vilka möjligheter han känner till i Sri Lanka. Bollen är satt i rullning, nu får vi se åt vilken håll den rullar och hur länge den kommer rulla innan det är dags att åka...

Vad jag inte har gjort är att prata med min pojkvän och min familj. De läser inte heller den här bloggen. Jag ska ta det med dem när vi ses face to face. Det är ju trots allt de som skulle påverkas mest av detta (förutom jag själv) så de behöver nog se mig i ansiktet när jag vädrar denna fundering. Nu har jag i alla fall fått sätta ord på lite tankar, strukturerat upp dem i text (vilket alltid rätar ut en hel del frågetecken) samt fått feedback från kloka människor, så det känns bra att ha skrivit om detta.

Där är jag nu. Åsikter och tankar mottages med öppet sinne, sedan får vi se vilka jag väljer att lyssna på och vilka jag tacksamt och kärleksfullt lägger åt sidan ;) Och ni som står mig allra närmst och befinner sig i Stockholm - vi kommer prata face to face om detta, det vet ni. Det ska stötas och blötas och era ord tas i beaktande, även om det såklart är min egen inre röst som får det sista ordet.

Kärlek till er alla! / Emma

...ett annat alternativ skulle kunna vara att hänge mig helt och fullt åt den personliga utveckligen (eller "andliga" utvecklingen, om man så vill). Bosätta mig i Thailand en tid, studera och praktisera hos min lärare där, kanske hjälpa henne med verksamheten eller jobba lite i svenska skolan/förskolan om de har plats för någon med min kompetens, kanske göra några tempelretreats i Suan Mokkh och sova på betong iklädd vita skynken och äta grå sörja (låter lockande) :) Eller resa till Indien och spendera tid på ett ashram. Eller långtidsserva på Lyckebygården i Ödeshög. Bo och leva på gården, serva på och mellan kurserna, leva nästan-nunne-liv, själv sitta tiodagarskurser emellanåt och besöka nära och kära på de lediga dagar som man får ibland mellan kurser.

Men jag vill inte fly eller fatta förhastade beslut. Jag vill ha tålamod och känna att jag har något meningsfullt att resa till. Åka TILL något, inte FRÅN något. Jag trivs ju med mitt liv rätt bra som det är nu, även om det finns en längtan där inne i hjärtat. Den inre rösten viskar och kanske borde jag lyssna på den.

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt jobb och känner stor kärlek till mina patienter, men faktum kvarstår; jag sätter plåster på sår. Jag drar inte upp människors problem med rötterna. Eftersom dhamma är det enda som verkligen har hjälpt mig på djupet, växer inom mig en längtan att sprida dhamma till andra. Att tjäna andra i dhamma. Om jag nu vet att detta är den väg som verkligen gör mig lycklig, borde jag då inte vandra helhjärtat på den?

Bo kvar här.....

.....eller.....


...flytta till en förort?







Eller, apropå att vara en fri fågel:


Vara en sån här fågel.....




.....eller.....


...en sån här fågel?





Blommor kan ju växa i asfalt också, eller hur?





:)

Ett inlägg som jag skriver mest för att sortera posten. Den post som mina tankar utgör.

Igår trillade det ner ett brev i min mentala brevlåda under kvällsmeditationen på Erstagatan (där jag mediterar i grupp varje torsdag, med Vipassanagruppen, www.sangha.nu om någon är sugen på att gå dit, rekommenderas!). Hur som helst, brevet handlade om att förenkla livet.

Jag och min pojkvän har funderat på att flytta ihop. Svårigheten ligger i att vi har våra liv i helt olika ändar av stan. Jag bor dessutom på behörigt avstånd från staden i min ände, så att flytta in hos mig är inget alternativ för honom då han inte finner de dagliga pendlingsavstånden rimliga i längden. Han i sin tur bor på 18 kvadrat i stadsmiljö med utsikt över E4an, så att flytta in hos honom är inget alternativ för mig då jag trivs i mitt skogsbryn och behöver ganska mycket "eget space". Att bosätta oss mitt i smeten är inget alternativ för någon, då jag skulle dö lite inombords om jag tvingades bo i stan och hans studentekonomi skulle raseras totalt även om vi hittade en liten tvåa. Jag skulle kanske kunna betala en hel sådan månadskostnad själv, med nöd och näppe, om jag började jobba heltid, men han vill inte känna sig som en parasit (hans ord, inte mina) och jag känner att det finns viktigare saker i livet än att jobba 8-17 måndag-fredag 47 veckor om året. Jag vill fortsätta att älska mitt jobb och brinna för mina patienters välmående, men inte nödvändigtvis 1880 timmar per år. Jag vill ha tid att meditera, åka på retreats, bara vara, gå i skogen, läsa givande böcker, kreera och umgås med de nära och kära.

Vi har funderat på att kompromissa och bosätta oss på ett ställe någonstans i mitten men ändå i utkanten, på ett ställe som skulle vara lite lagom opraktiskt för oss båda. Jag tummar lite på nära-naturen-önskemålet och han tummar lite på nära-skolan-önskemålet. Saken är bara den att vi inte vet vad han gör om ett år. Kanske hamnar han rentav i en helt annan stad. Vad som händer då återstår att se. Jag är inte främmande för att lämna huvudstaden om jag hittar en sysselsättning som jag trivs med. Jag är ingen storstadsmänniska och om jag någon gång skaffar barn så vill jag nog helst inte att de ska växa upp i Stockholm. Tror jag just nu i alla fall. Fram till den dagen, då den mer stabila framtiden eventuellt infinner sig, är det nog bättre att utgå från nuet. Här och nu är jag nöjd med att bo själv. Jag uppskattar ju verkligen ensamtid, det är en lyxvara för mig. Att vara särbo funkar rätt bra trots avstånden (säger jag som om vi hade värsta distansförhållandet, när vi i själva verket bor i samma landsting) och det är ju ingen brådska med att flytta ihop. Så vi har bestämt oss för att hålla huvudet kallt. Luta oss tillbaka, leva våra liv, fatta de större besluten utifrån vår egen personliga och yrkesmässiga utveckling och göra vårt bästa för att träffas så mycket som möjligt inom de ramarna. Detta innebär att jag, om jag skulle vilja, skulle kunna åka till Indien och bo på ashram i ett år. Jag säger inte att jag vill det, eller att jag inte vill det, bara att jag kan. Jag är en fri fågel. Det innebär även att han, om han skulle vilja, kan ta ett jobb eller en kurs i USA i ett år. Jag säger inte att han vill det, eller att han inte vill det, bara att han kan. Han är en fri fågel. Eller så blir vi båda kvar i Stockholm ett tag framöver och umgås någon kväll och helgdag i veckan. Time will tell. Vi älskar varandra och har båda för avsikt att vara tillsammans länge. Om vi är "menade" att vara tillsammans för resten av livet kommer våra vägar säkerligen att flätas samman framöver, av egen kraft eller för att vi båda sakta strävar dithän.

Det passar mig rätt bra att vara en fri fågel just nu. Allt är så ovisst och jag är mitt uppe i mitt sökande. Vissa dagar tänker jag "Åh, jag vill skaffa barn och flytta ut på landet, jag är redo för det nu". Andra dagar tänker jag "Barn är underbara men jag är inte redo än på länge". Vissa dagar tänker jag "Jag älskar mitt jobb, trivs i mitt hem och har nog hittat rätt i livet". Andra dagar tänker jag "Hm, man kanske skulle flytta österut och bosätta sig i ett dhammatempel?". På något vis har jag väl gått mer och mer på någon slags medelväg. Jag älskar fortfarande mitt jobb men har gått ner i arbetstid för att få mer tid till retreats, personlig utveckling och skapande. Jag har vågat mig in i ett förhållande och skämtar med honom (med en ganska tydlig underton av allvar) om att göra minikopior av honom, samtidigt som jag värnar om både min och hans frihet. Vi reser iväg åt varsitt håll ibland och kommer sedan tillbaka till en trygg famn. Här och nu förefaller jag dras mot någon slags balans. Jag är även inne i en period av testande. Jag provar mig fram. Hur jag vill lägga upp jobbet (sluta tidigare varje dag, ta mer semester eller ha en ledig dag i veckan), om jag vill fortsätta rida eller ej (rider åt en vän som är tillfälligt skadad, utan krav på långsiktiga eller regelbundna åtaganden), vilken andlig väg jag anser vara mest universell (skuttar runt bland lite olika "traditioner" som alla påstår sig vara den renaste formen av dhamma, i ett försök att finna någon slags kärna). Jag duttar lite här och duttar lite där. Och övar tålamod. Och övar förtröstan. Jag har sått ett frö och trädet kommer oundvikligen att växa.

Så till brevet som damp ner igår kväll. Angående att förenkla livet. Det fanns ändå något lockande med det där kompromissboendet. Att bo mer tillgängligt och sälja bilen. Att sänka boendekostnaderna eftersom vi skulle vara två. Detta kan jag ju göra ändå, på egen hand. Jag bor förvisso redan relativt billigt och så himla besvärligt är det inte att ta sig hem till mig. Jag har förhållandevis få ägodelar och kör inte så många eller långa sträckor med bilen. Men ändå, om jag ska titta här och nu och på allvar fråga mig själv "Vad vill du just nu?", då svarar jag "Jag vill förenkla mitt liv ännu mer. Ha färre ägodelar, färre måsten och mer tid. Passa på nu medan det fortfarande är ganska lätt att vara en fri fågel. Hänge mig åt min egen personliga utveckling". När jag kom hem från Ödeshög gjorde jag en rensning i skåp, lådor, förråd och garderob. Jag trodde inte att jag ägde så mycket, ändå lyckades jag fylla flera stora kassar till Stadsmissionen. Bra saker som de säkerligen kan sälja (kläder, smycken, plattång, iPod, prydnader, tavlor mm) men absolut inte saker som jag behöver. De kan göra stor nytta någon annanstans, men mig tynger de bara. Så kände jag, och jag rensade. Kanske blir nästa steg att sälja min lilla skruttbil och enbart åka kommunalt. Bättre för miljön, bättre för den egna ekonomin (eftersom jag ändå köper åkremsor när jag åker till eller igenom stan), en stor ägodel mindre och färre måsten (besiktiga, tanka, serva, byta olja, fylla på spolarvätska, laga och byta ut trasiga delar osv). Då blir det förvisso osmidigare att ta sig runt. Tiden hemifrån till jobbet skulle fyrdubblas enkel väg om jag åkte kommunalt. Att åka och handla skulle bli ett betydligt större projekt om jag inte hade bil. Men om jag flyttade till en mer tillgänglig plats skulle det fungera utmärkt. Jag har ju åkt kommunalt varje dag under hela gymnasie- och universitetstiden. Nemas problemas. Dessutom är det trevligt att kunna sitta och filosofera på väg till jobbet. Kanske rentav läsa en bok eller meditera. Sådant som man inte gärna gör när man kör bil. Det finns ju mellanting, man måste inte bo mitt i smeten.

Jag vill bo in the ghetto. Jag jobbar ju in the ghetto och känner mig bekväm där. Dessutom får jag då bidra till mångfald och integration. Plus att det automatiskt blir billigt och nära till jobbet. Jag vill inte bo i samma ort som jag jobbar. Jag vill inte möta mina patienter i mataffären varje söndag. Men kanske någon annanstans längs den tunnelbanelinjen. Då blir det smidigt att åka till jobbet och smidigt att åka till Erstagatan på torsdagarna. Smidigt att åka till söder där jag och pojkvännen brukar fika på vardagskvällarna. Smidigare för oss båda att åka till varandras bostäder på helgerna. Och säkerligen finns det skogsbryn även längsmed tunnelbanelinjen in the ghetto.

Fördelar med att flytta till en förort in the ghetto:

+ Jag kan sälja bilen (vilket är miljövänligt och ekonomiskt) och samtidigt ta mig till de ställen jag behöver/vill åka till på ett smidigt sätt.

+ Jag kan bosätta mig nära ett skogsbryn och samtidigt ha gångavstånd till en mataffär.

+ Jag sänker boendekostnaderna (kan absolut tänka mig en sunkig etta/liten tvåa in the ghetto) och får mer pengar över till annat, trots att jag går ner i arbetstid. Kanske kan jag rentav gå ner ytterligare lite grann i arbetstid framöver och fortfarande kunna äta mig mätt varje dag.

+ Jag sänker min boendestandard och således även min referenspunkt.

+ Jag bidrar till mångfald och integration.

+ Jag lever mer som jag lär.

+ Jag trivs in the ghetto.

Nackdelar med att flytta till en förort in the ghetto:

- Om jag säljer bilen blir det krånligare när jag ska hälsa på de vänner som inte bor supertillgängligt.

- Mamma kommer skrika på mig om att det är farligt att bo in the ghetto.

- Mamma kommer kanske inte våga hälsa på mig in the ghetto.

- Även om jag bor vid ett skogsbryn kan det omöjligt bli samma landet-känsla som där jag bor nu.

- Där jag bor nu är det alltid tyst och dött. Så skönt. In the ghetto är det mer livat.

- Det är en process i sig att sälja lägenhet, gå på visningar och flytta.

- Jag tror mer på att förändra sitt förhållningssätt till saker och ting, snarare än att ändra de yttre omständigheterna (vilket jag ju gör om jag flyttar).

- Jag trivs i skogen.

Jag får nog fundera lite på detta. Låta det sjunka in. Ha tålamod och låta det vara en process. Lyssna på vad mina nära och kära tycker, utan att lyssna för mycket. Det är ju ändå jag som ska bestämma hur jag ska leva mitt liv.

Att göra förändringar kan vara läskigt. Att stanna kvar kan också vara läskigt. Ibland stannar man kvar av bekvämlighet, när man kanske borde förändra. Ibland flyr man av rädsla, när man kanske borde stanna kvar. Svårt att veta vad som är vad. En sak är i alla fall säker och det är att man måste våga för att vinna, oavsett åt vilket håll det är - förändra eller stanna.

Med metta / Emma

Hur ska jag någonsin kunna beskriva denna upplevelse, dessa tio dagar, med ord? Det går inte. Sista dagen genomsyrades hela kroppen av en önskan om att alla människor på hela jorden skulle genomföra en tio dagar lång Vipassana-kurs i tystnad. Då kanske vi skulle få fred på jorden. Kanske. Frid och medkänsla i var och en måste väl resultera i fred på jorden?

Det är tufft, det är det. Inte fullt så tufft som jag hade föreställt mig (jag hade räknat med det värsta) men tufft. Det är ingen idé att låtsas att det är en dans på rosor. Smärtan i kroppen, känslorna som kommer upp, att sitta stilla och meditera från 4.30 till 21.00 varje dag, att inte få äta ordentlig mat efter klockan 12 på dagen. Det är klart att det är tufft. Om man är inställd på att detta är en behaglig och avkopplande upplevelse, då riskerar man att bli besviken och åka hem efter en dag, så det är lika bra att vara ärlig. Det är tufft men det är värt det, så åk dit! Åk med öppet sinne, med fast beslutsamhet att stanna alla de tio dagarna, med fast beslutsamhet att hålla alla regler och meditera precis så som du blir tillsagd. Då kommer du att få fantastiska resultat.

Jag vill inte gå in på de specifika resultaten. De är säkert väldigt olika från person till person och inget gott kan komma ur att jämföra sinsemellan. Detta är en resa som var och en måste göra med sig själv, i sig själv. Om jag skriver om mina upplevelser finns en risk att någon som läser detta och åker dit kommer börja leta efter just dessa upplevelser. Då är det inte Vipassana. Då är det inte att vara med det som ÄR, då är det att vara med något som man VILL eller TROR ska vara. Så jag lämnar upplevelserna därhän. De är ju ändå förgängliga och detta är en livslång process.

När du mediterar tio timmar om dagen och är tyst i tio dagar, då måste du se egot i vitögat. Du måste möta alla dina tankar, känslor, förnimmelser. Du kan inte distrahera dig, du kan inte förneka dem. Du måste möta dem, möta smärtan, se alla mönster. Du måste lära dig att inte identifiera dig med smärtan, tankarna eller känslorna. Du måste observera dem objektivt, behålla sinnesjämvikten och acceptera det som är. Inte så några nya frön, inte reagera med begär eller motvilja. Du måste möta dina gamla betingningar och släcka ut dem. Då blir du fri, på sikt. "The best way out is through" för att citera Robert Frost.

Med de inre omständigheterna lämnade därhän, kommer nu några rader om de yttre: En välorganiserad och seriös kurs med ultimata yttre omständigheter för Vipassanameditation. Osekteristiskt, odogmatiskt och öppet. Alla som hjälper till på kursen gör det frivilligt, av medkänsla, för att dhamma har hjälpt dem och nu vill de ge andra samma möjlighet som de själva fick. Således är kursen gratis och endast de som själva har upplevt de goda resultaten av en kurs och känner en ren önskan om att bidra till verksamheten kan lämna en frivillig donation av valfri storlek. Mycket bra kvällsföredrag som tillåter teorin att gå hand i hand med praktiken. Föredragen återger dhamma i sin renaste form, utan inblandning av religion eller riter/ritualer. Därför kan vem som helst gå en kurs utan att behöva lämna eller inträda i någon religion. Alla har nytta av dhamma. Kristna, muslimer, judar, hinduer, buddhister, ateister, agnostiker, you name it! Det handlar inte om religion, det handlar inte om buddhism eller mysticism. Det handlar om naturlagen. Orsak och verkan. Tar du bort orsaken försvinner verkan. Att praktisera etik, öva sig i uppmärksamhet och närvaro, utveckla sinnesjämvikt och medkänsla - det kan vem som helst göra, oavsett religion/icke-religion. Vipassana är konsten att leva. Det handlar heller inte om teori eller filosofi, det handlar inte om vad som händer efter döden. Det handlar om praktik, här och nu, i detta liv. Att läsa om denna väg befriar inte någon, var och en måste själv praktisera. På ett av föredragen sa läraren att många elever åker hem och säger "Föredragen var fantastiska!" och att han då tänker "Vadå föredragen var fantastiska? Dhamma är fantastiskt!".

Om jag är peppad? Ja.
Om jag är rädd? Ja.

Jag vet att det kommer vara jobbigt. Jag vet att det kommer göra ont i kroppen, att tankar kommer trakassera, att känslor kommer svalla. Jag kommer säkerligen bitvis att uppleva tristess, frustration och ångest. Det sägs att man brukar vilja krypa ur sitt eget skinn dag 2 och 3. Dag 6 brukar kroppen protestera vilt efter alla timmar i lotusställning. Sedan, när man kommer ut "på andra sidan", ska det tydligen vara värt all möda. Jag vilar i den tron, att det såklart är värt mödan. Att detta är det mest meningsfulla sätt jag skulle kunna spendera detta nyår på. Jag får försöka att komma ihåg det dag 2,3 och 6. Det enda jag behöver göra är ju att observera. Lägga märke till tankarna/känslorna/förnimmelserna som kommer och går. Notera hur de uppstår, släppa taget om dem, notera hur de försvinner.

Jag har, så länge jag kan minnas, haft ganska ångestfyllda känslor kopplade till nyårsafton. Alla dessa upptrissade förväntingar och all denna ytlighhet. Alla dessa fulla tonåringar som råkar illa ut, alla dessa fulla vuxna som sårar sina barn, alla dessa fulla människor som skadar sig själva och andra på olika sätt. Alla dessa fyrverkerier som skadar miljön och skrämmer slag på djur och flyktingar med PTSD. Att jag flyr fältet och isolerar mig i Ödeshög under nyårsafton hjälper kanske ingen av dessa människor eller djur, men jag kan ju bara styra mig själv och det känns bra att ta aktivt avstånd från nyårsfirandet i år.

Jag har tänkt en del på att det känns lite synd att jag inte kommer få skriva under vistelsen. Tänk så fint att ha dagboksanteckningar från denna retreat, att kunna titta tillbaka i efterhand och minnas hur jag tänkte och kände. Och tänk om jag får värsta snilleblixtarna där i stillheten, som en följd av att bruset i sinnet förhippningsvis lugnar sig till förmån för klarare tankar. Då kan jag ju inte skriva ner dem! Då kanske jag glömmer bort dem! Ja, kanske är det just detta som är syftet med den regeln. Att kunna släppa taget om alla de tankar som man så gärna vill fästa sig vid. Både negativa tankar och positiva tankar. Let them go. Tillbaka till nuet. Att inte jaga sinnestillstånd eller klarsynthet. Att inte förvänta sig några snilleblixtar och att inte klänga sig fast vid dem om de skulle uppstå naturligt. Att släppa taget om det resultatfixerade görandet, till förmån för varandet. Att inte skriva dagbok och föra sin uppmärksamhet till dåtiden, i syfte att kunna läsa de orden i framtiden. Att bara vara här och nu, i detta ögonblick, anspråkslöst och utan förväntningar. Så enkelt och samtidigt så svårt.

Jag uppdaterar efter hemkomst, när jag känner mig redo för det, med den omfattning och det djup som det just då känns bra och klokt att dela med mig av. Med det sagt avrundar jag detta inlägg med ett citat som passar ganska fint inför en tyst retreat:‎ All bedrövelse har sin rot i människans oförmåga att sitta tyst i ett rum för sig själv" / Blaise Pascal

Jag kan inte låta bli att kommentera dagens demonstrationer i centrala Stockholm. Främlingsfientliga "högerextremister" eller "nazister" fick för sig att demonstrera mot det öppna och demokratiska samhället, på självaste Nobeldagen till världens beskådan. Sorgligt och fruktansvärt på alla sätt och vis.

Något som är precis lika sorgligt och fruktansvärt är motdemonstrationerna som urartade i stenkastande och hatiska ord. Som ett brev på posten väcktes därefter hatet mot "kommunisterna" till liv, då motdemonstranterna betecknades som "vänsterextremister". Sedan hatet mot de som hatar "kommunisterna". Ett utmärk exempel på att hat föder hat.
En evig ond spiral.

Att besvara våld med våld eller nedvärderande ord med nedvärderande ord löser inga problem. Det föder bara ännu mer hat. Låt oss inte sjunka till den nivån. Låt inte någon annans hat föda hat i dig. Disarm them with kindness!

Ingen bör uttrycka sig nedvärderande mot någon annan, vare sig det berör grupper som kallas "invandrare", "nazister", "kommunister" eller någon annan beteckning som har uppkommit i syfte att klumpa ihop och särskilja människor.

Låt heller inte hat som är fött av hat föda ännu mer hat. Hata inte demonstranterna för att de hatar, men hata heller inte motdemonstranterna för att de hatar de som hatar. Rise above.

Tankar som passerar i mitt sinne denna dag: Vad har vi för rätt att kalla Sverige för "vårt land"? Landsgränser är ju bara något som vi människor har hittat på. Vad är det som säger att ett land tillhör dem som råkar vara födda inom dess påhittade gränser? Kan man ens äga ett land? Och, om vi ska dra det ett steg till: Kan vi ens påstå att Jorden tillhör människan? Om nu Jorden tillhör någon så tillhör den väl alla levande varelser i samma utsträckning, utan undantag eller graderingssystem? Men egentligen, om vi ska dra det ytterligare ett steg, så kan vi nog inte påstå att Jorden tillhör någon alls. Vi får vandra på Jorden men vi äger den inte. Som en ung indianpojke sa: "Den store anden placerade mig här för att ta väl hand om marken och inte göra någon illa."

Kärlek till alla! Även till de vilsna själar som demonstrerar mot demokratin och de vilsna själar som kastar sten, för kärlek föder kärlek.

Det är vägen som utgör upplevelsen. Det är resan som är målet. Även om det man strävar mot är att utvecklas till sin egen fulla potential och göra något gott för världen. Hur vet man ens att man har nått dit, om man gör det? Kan man inte alltid utvecklas lite mer och lära sig nya saker? Det tror jag.

Jag tror att vi behöver falla lite ibland. Riva murar. Låta marken under oss skaka och falla sönder. Vi behöver stanna upp och ta rast, fylla på med bensin, ta en omväg för att lära oss något nytt, åka på kurviga småvägar och se nya vyer. Ramla och slå oss. Resa oss igen, borsta av knäna och tvätta såren så att de kan läka. "It's out of the darkness that we learn to see" som de sjunger i ledmotivet till Bambi 2. Dra mig baklänges, vilken visdom! I ledmotivet till en barnfilm - fantastiskt!

Smärta är en enorm källa till motivation. Om vi bara glider fram och allt rullar på, vad lär vi oss då? Varifrån ska då motivationen till att utvecklas komma? Jag tror att vi ibland behöver trilla ner i en grop och påminnas om att livet inte är en dans på rosor. Då tvingas vi in i nuet, tvingas att se på vårt liv och våra val med nya ögon. Omvärdera. Omprioritera. Ompröva.

Ekhart Tolle skriver: "Upplysning genom lidande - korsets väg - innebär att tvingas in i himmelriket sparkande och skrikande. Till sist ger du upp, helt enkelt för att du inte står ut med smärtan längre". Smärtan tvingar oss in i Varandet. Till slut måste vi kapitulera. Vi orkar inte längre göra motstånd och förneka det som är. Nuet, det enda som vi med säkerhet vet att vi har. Visst är det ofta så för människor som har varit med om det värsta tänkbara? Kanske har de förlorat en nära anhörig, eller själva drabbats av dödliga sjukdomar. Om de tar sig ut på andra sidan så ser de ofta på världen med nya ögon. De förstår vad som är viktigt i livet. De lever mer i nuet, är mer tacksamma för varje ny dag och tar inte längre sina nära och kära för givet. De har gått korsets väg till ett mer upplyst sinnestillstånd. De är visare än innan, tack vare att de tvingades in i himmelriket sparkande och skrikande.

Titta tillbaka på vändpunkterna i ditt liv. De tillfällen då du har fått de viktigaste lärdomarna och insikterna, då du har utvecklats och blomstrat som människa, då ditt liv har förändrats till det bättre. Det skulle inte förvåna mig om det finns en röd tråd som kan skönjas mellan dessa vändpunkter/tillfällen och fallande/smärta.

Om jag tittar tillbaka på vändpunkterna i mitt liv. De tillfällen då jag har fått de viktigaste lärdomarna och insikterna, då jag har utvecklats och blomstrat som människa, då mitt liv har förändrats till det bättre. Ja, då ser jag den röda tråden. Då ser jag att dessa vändpunkter/tillfällen har vuxit ur fallande/smärta.

Det är okej att falla, okej att kraschlanda. Det är okej att slå sig, okej att vara sårbar. Det är okej att riva murar, okej att bryta ihop. Det är okej att tappa fotfästet, okej att tappa bort sig själv. Huvudsaken är att man någon gång reser sig upp igen, borstar av knäna och tvättar såren så att de kan läka. Huvusaken är att man lär sig något, att man tar hjälp av smärtan för att utvecklas och blomstra. Kanske kan man inte se det på en gång, vad det var man skulle lära sig eller på vilket sätt det fick en att utvecklas. Det är också okej. Om man har sått ett frö i en gynnsam jordmån kommer blomman att växa. En dag kommer blommans knoppar att slå ut, vare sig man minns när man sådde fröet eller ej.

"Det som egot ser som svagt är varandet och dess renhet, oskuldsfullhet och kraft /.../ det är först när vi släpper taget om motståndet och blir sårbara som vi kan upptäcka vår sanna, inneboende osårbarhet" / Eckhart Tolle