Venit in mentem

Big bang. Skapelsen. Universums födelse.

Kalla det vad man vill. Fascinerande är det och teorierna är många. För ja, jag ser även Big Bang som en teori. Det är väldigt mycket som vi inte vet. Det är ytterst lite som vi tror oss veta. Nya teorier uppkommer dessutom hela tiden. Vi förkastar de gamla och utforskar de nya, för att sedan förkasta även de nya till förmån för något ännu nyare. Jag började titta på en intressant dokumentär om universums skapelse på svtplay. Man pratar om relativitetsteorin, kvantmekanik och singularitet. Enormt intressant. Det som slog mig var främst detta: Vi vet egentligen ingenting. Snillen spekulerar, så att säga. Stephen Hawkings säger att inte ens existensen är säker när det gäller atomers beskaffenhet. Vi försöker förstå oss på något så makalöst, vars svar (om det finns några) förmodligen ligger långt bortom intellektets gränser. Så jag stängde av, en dryg halvtimma in i programmet. Inte för att det inte var intressant, inte för att det inte var givande, inte för att jag inte ser något värde i att fördjupa sig i ämnet. Enbart för att jag inte förmådde ta in mer just nu, i denna utformning. Mitt sinne behövde vila och ges utrymme att kontemplera.

Jag funderade mycket på rymden när jag var liten. Då framförallt dess påstådda oändlighet. Jag kunde inte ta det till mig, att rymden skulle vara oändlig. "Någonstans måste det ju ta slut!" sade jag, för att sedan yttra "Å andra sidan, utanför rymdens gräns måste det ju också finnas någonting... men någonstans måste ju ALLT ta slut... men även där utanför måste det ju finnas någonting..." Ja, man kan förstå att mina tankar retade gallfeber på de vuxna. Detta barn som tänkte så fasansfullt mycket. Jag skrev sagor om barn som reste till världens ände, för att vid gränsen upptäcka att hela universum egentligen bara var en liten liten del av ett ännu större system. Ett system i ständig rörelse. Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med Einstein, men min barndoms tankar var inte helt inkompatibla med relativitetsteorin, så som jag har förstått den. Det visste jag förstås inte då. Det är intressant att vi ställer oss dessa frågor som barn, medan vi som vuxna dödar nyfikenheten med krav på ramar och evidens.

Emil Jensen sjunger "Hur lyckliga kan vi bli, vi som vet vad stjärnorna består av? Å hur magiska kan vi va, när vi vet vad hjärnorna består av?". En vän kommenterade dessa textrader i ett sms till mig en gång. Något i stil med "Visst försvinner en del av magin om vi vet för mycket?". Jag höll med. Ibland kanske vi får nöja oss med att inte veta, för inte ens vetenskapen vet (trots att det heter vetenskap, till skillnad från religionernas mer ödmjuka ordval tro). Världen är så makalös. Jag upphör aldrig att förundras. När jag tänker på vilket mirakel allting är, ja då vet jag knappt vart jag ska ta vägen. Att det kan finnas liv. Bara en sådan sak. Jag smäller av! Att vi kan gå, se, höra, tänka, känna, prata... Att det finns färger, former, himmel, hav... Att det finns stjärnor i rymden och att vår planet kretsar kring en av alla dessa stjärnor... Att varje liten atom är som ett solsystem, att vårt solsystem kanske bara är en liten atom i något ännu större sammanhang... Hur kan man undgå att fråga sig varför vi är här, hur vi kom hit och hur allt kan vara så perfekt? Är allt bara en väldigt lyckad slump? Miljontals år av evolution, förvisso, men ändå... Varför döda magin genom att säga att universum är ett resultat av slump och evolution? Kärleken då? Var får den plats i denna slumpartade värld där mutationer och "survival of the fittest" har skapat det som existerar idag? Nej, jag tror att kärleken är universums grundsten. Allt hänger samman i ömsesidig harmoni. Jag tror på synkroniciteter (meningsfull slump) och jag är inte främmande för att det finns ett syfte med allt som sker. Men även detta är bara en tro, en teori, som jag avser att ständigt ompröva och omformulera. Som med allt annat. Åt detta håll verkar vetenskapen också färdas, motvilligt och i sakta mak, precis som när man introducerade atomer och grundämnen och upprättade det periodiska systemet. Motstånd tills det plötsligt är vedertaget.

Jag vet inte hur eller varför universum blev till. Jag vet inte hur jag kom hit eller varför jag är här. Kanske kommer jag aldrig få veta, kanske kommer jag alltid bara kunna spekulera. Det känns helt okej. Jag vilar i ovissheten och försöker att hålla sinnet öppet. Jag övar på att fokusera på känslan av luften som entrar och lämnar kroppen (bara det är ju ett mirakel, för övrigt) och strävar efter att göra något meningsfullt av min vistelse på jorden. Jag vill fortsätta att förundras, fortsätta att ställa mig de stora frågorna och fortsätta att lyssna på snillen som spekulerar. Vare sig dessa snillen är intellektuella forskare, visa andliga vägledare, kloka vänner eller nyfikna barn. Eller kanske en främling på gatan. Någon som har en tanke, någon som har funderat. Jag vill aldrig döda nyfikenheten, aldrig döda magin.


Apropå att vetenskap (i detta fall kvantfysik) och andlighet (i detta fall buddhism) håller på att förenas:

Egentligen känner jag inte längre något större behov av att finna vetenskapliga bevis för buddhistisk meditation eller filosofi. Det finns ett flertal studier som visar hur hjärnan påverkas av meditation och med min bakgrund borde jag kanske vara enormt ivrig att förkovra mig i dessa. Kanske borde jag även göra motsvarande med den filosofiska biten och studera kvantfysik. Dock känner jag i nuläget att det för min egen del skulle kännas något bakvänt. Vetenskapen har på senare tid börjat "bevisa" (notera citationstecknen, för kan vi egentligen någonsin bevisa något?) sådant som utövare av dhamma har praktiserat i 2500 år. Jag är enormt glad och tacksam att det finns människor som ägnar sig åt att sammanföra dessa världar, bland annat neuroforskare och kvantfysiker som studerar dhamma utifrån ett vetenskapligt perspektiv, eftersom det ger legitimitet åt en livsfilosofi som jag tror kan gynna alla i vår värld. Däremot väljer jag själv att, i detta skede av den ständigt pågående utvecklingen, lägga intellektet på hyllan ett tag, till förmån för hjärtat. Jag diskuterar mer än gärna neuropsykologi och kvantfysik, men jag är inte beroende av det som en del av min egen resa. Inte just nu i alla fall. Just nu törstar jag efter visdom, inte vetenskap.

Med kärlek till er alla; vetenskapliga och ovetenskapliga och allt däremellan!