Your life will bring heaven to earth
Tänk om vi varje morgon vaknade med intentionen att ge kärlek till världen. Tänk om vi varje kväll ställde oss frågan ”Har jag gett kärlek till världen idag?”. Till en början kanske vi begränsar oss till de som står oss nära (vilket absolut kan vara gott nog) men sedan kanske vi kan börja expandera vårt fält av kärlek och låta det omfatta även de människor som vi inte känner och de människor som vi rentav har svårt för. Alla människor i hela universum och kanske även alla djur. Hela världen. Jag är övertygad om att kärleken räcker till alla och envar.
Alla vill vara lyckliga och alla gör så gott de kan, men med trasiga vingar är det inte lätt att flyga. Med insikt i detta kan vi önska lycka även till de människor som har sårat oss själva och andra. För även de förtjänar att vara lyckliga. Enbart de som lider skapar lidande. Enbart de som själva är sårade kan såra andra. Min fiende kan dessutom vara någon annans bästa vän, så värderingen av personen ligger i min relation till den och inte inbakad som ett fast faktum i personen som värderingen omfattar.
Ingen människa kan ensam rädda världen, men alla kan vi göra något. Kanske utveckla oss själva till vår fulla potential, i syfte att orka ge till andra och finna ut hur vi på bästa sätt kan göra det. Kanske ge av materiella ting eller av vår tid, eller bara skänka en kärleksfull tanke. Kanske kan vi träna oss i att se människor, att rikta ett genuint varmt leende mot uteliggaren istället för att blunda och kallt gå förbi. Kanske kan vi odla vår medkänsla istället för vår ilska, för att på så vis bemöta elakheter från andra med kärlek och förståelse istället för att slå tillbaka i tanke, ord eller handling. Kanske kan vi ta någon annan varelse under våra vingar, någon vars egna vingar ej länge bär.
En intention att varje dag försöka göra något gott för världen, utan att se ner på oss själva om vi inte lyckas. En intention att varje dag försöka ge kärlek till världen, utan att döma oss själva om vi ibland tänker tankar som präglas av ilska eller avund. Till en början kan det räcka med att bara observera oss själva. Notera hur den där ilskan ibland bubblar upp inom oss, ibland i mycket subtil form, och ger upphov till spydiga eller nedlåtande kommentarer. Små subtila undertoner som man blir mer och mer känslig för ju mer man skärper sitt sinne. Undertoner som beror på smärta inom oss själva snarare än yttre faktorer eller andra människor. När vi ser dessa undertoner kan vi försöka att inte ge näring till dem och istället odla kärlek och förståelse. Börja i vårt eget hjärta för att skapa en bättre värld för alla. Inte med intentionen att själva framstå som goda människor, eller för att vi vill ha nåt gott tillbaka i detta liv (eller efter döden om vi tror på ett himmelrike eller återfödelse) utan för att vi vill att andra ska vara lyckliga och därmed vill ge dem vår kärlek utan krav på att de ska ge något tillbaka. Virtue is it’s own reward.
Med dom orden låter jag Doris säga resten, på det briljanta sätt som hon i denna sång förmår:
Your heart is always full of love babe
and you gave me lots of love today babe
Will you also keep the world in mind?
Tell me what you did for all mankind
to give the world some love today babe
Everybody in this world has to do a whole lot more
than love the one they spend a lifetime looking for
You just can't keep your love in a cozy little shell
Got to love the one you know and a whole darn world as well
Och förresten, tack för era fina kommentarer! Det värmer! Eftersom det inte är så många kommentarer så har jag för avsikt att svara på samtliga, vilket jag gör direkt i kommentarsfältet. Ingen behöver vara rädd för att fråga eller yttra sina egna tankar. Jag dömer er inte om ni har andra åsikter än jag eller väljer att handla på andra sätt än jag. Alla har vi olika liv, olika prioriteringar och olika föreställningar kring "rätt och fel" (i brist på bättre ord). Alla gör vi så gott vi kan, utifrån vad vi själva tror på.
Kärlek till er!
Emma
Det här med att ge kärlek även till sina "fiender".. Är det "okej" att ha brutit kontakten med "fiender" eller ska man be folk om ursäkt och berätta att man önskar de all lycka ändå? Ur din synvikel, med ditt tankesätt. Är det "okej" att ha ovänner, måste man förlåta alla?
Jag kommenterar inte så ofta men du ska veta att jag alltid gillar det du skriver och tycker att du är så jäkla smart! Ofta vill jag kommentera men vet inte vad jag ska skriva förutom typ: EMMA DU HAR SÅ RÄTT! :-) Kram/E
Tina: Tack för en intressant och viktig fråga!
Såhär tänker jag just nu (min personliga åsikt, ingen absolut sanning): Man måste ingenting och allt är okej. Däremot tror jag att man mår dåligt av att ha ovänner och bära på ilska. Man blir nog lyckligast av att förlåta dem som gjort en illa, förutsatt att förlåtelsen är äkta och kommer från hjärtat. Det är verkligen inte lätt men jag tror absolut att det är fullt möjligt. Att bära på gamla spöken från det förflutna tror jag skapar lidande, vare sig det är på ett medvetet plan eller ej. Att bryta kontakten med folk där det verkligen har skurit sig tror jag kan vara klokt till en början. Kanske behöver man vila från varandra och få lite perspektiv. Att agera i affekt är nog inte så klokt. Sedan, när man har lugnat sig och kanske kan se på det som hänt med andra ögon (förståelse för att det bara är de som lider som kan skapa lidande för andra) så kanske man kan känna medkänsla med personen istället för ilska. Då kan man förlåta och det mår nog båda bra av. Detta är verkligen svårt. Jag själv är inte där än men jag jobbar på det. Angående att be om ursäkt så tycker jag att man ska göra det om man har något att be om ursäkt för. Om man själv har gjort någon annan illa. I annat fall kan man ju meddela att man har förlåtit, förutsatt att man har gjort det. I vilket fall som helst tror jag att det kan vara en bra idé att skicka iväg ett mail, brev eller sms och skriva att man har funderat på det som har varit och att man önskar den andra lycka (och även i hjärtat önska personen allt gott). Huruvida personen tar emot lyckoönskningen med ett öppet hjärta eller ej, det ligger i hans/hennes händer, men om intentionen från din sida är god så har du inget att förlora. Sedan kanske någon har gjort nåt så enormt sårande att man bara inte kan förlåta just nu. Då får man ha tålamod och vara snäll mot sig själv. När tiden är mogen så kommer förlåtelsen och det tror jag är en enorm befrielse. Då blir vi tio kilo lättare. Så tänker jag, om jag ska försöka att fatta mig någorlunda kort kring ett väldigt invecklat ämne :) Underbart, detta skulle jag kunna prata om i evigheter!
Greken: Du behöver aldrig känna någon press att kommentera :) Älskar att samtala med dig kring ämnen som dessa, du har så mycket kärlek i dig!
Ställ gärna en fråga i min blogg om du vill. OBS; Bara i inlägget Frågestund mitt i sommaren! :)
