Att vara snäll mot sig själv
"Du själv, liksom alla andra i hela universum, förtjänar din kärlek och tillgivenhet."
"Hjälp andra, men när du gör det, glöm inte dig själv."
/Buddha
En vän frågade mig för ett tag sedan vad jag tycker är lättast; att döma mig själv eller att döma andra. Jag tvekade inte en sekund. Jag tycker att det är lättast att döma mig själv. När det gäller andra är jag medveten om att jag inte har hela bilden klar för mig, vad som har lett fram till deras handlingar, hur de mår inombords. Vem är jag då att döma? Nej, jag har ingen rätt att döma någon. Det skulle säga mer om mig än om föremålet för domen. Jag försöker att möta andra med förståelse och respekt, med kärlek och medkänsla. Jag försöker att acceptera och förlåta. Och jag kan känna att intentionen är genuin, att empatin är äkta. Jag tänker att jag inte vet hela sanningen, jag utgår ifrån att alla gör sitt bästa och jag vill att alla ska få gå sin egen väg. Så jag försöker att inte döma.
Hur är det då när det gäller mig själv? När jag har tänkt något ofördelaktigt om någon annan. När jag har råkat säga eller göra något som har sårat någon annan (eller mig själv, för när man sårar sig själv så sårar man indirekt även andra). När jag inte kunde hjälpa, när jag inte såg, när jag inte förstod. När jag dömde fast jag inte ville. När jag inte gjorde tillräckligt. När jag gjorde för mycket. När jag är rädd och det inte är befogat. När jag ger efter för begär, motvilja eller lathet. Bemöter jag mig själv med samma öppenhet, samma förståelse och respekt, samma kärlek och medkänsla som när det gäller någon annan? Nej, det gör jag inte. Jag har blivit bättre på det med åren, framförallt under det senaste året, men jag har fortfarande olika regler för andra och för mig själv.
Detta innebär alltså att jag uppenbarligen har andra krav på mig själv än på andra, vilket ju faktiskt strider mot min världsbild. Vi är alla ett, vi är alla lika mycket värda. Alla gör vi vårt bästa och ingen är bättre än någon annan. Om vi alla är ett, då dömer jag ju även andra när jag dömer mig själv. Det går inte ihop. Om vi alla är lika mycket värda så förtjänar vi alla att behandlas med samma ömhet. Om jag är hårdare mot mig själv än mot andra, då gör jag uppenbarligen skillnad på människor. Om vi alla gör vårt bästa så inbegriper ju det även mig. Inget "misslyckande" (i brist på bättre ord) blir ogjort för att man skuldbelägger sig själv. Då är det mer gynnsamt att objektivt registrera vad som gick fel och bestämma sig för att försöka på nytt. Bestämma sig för att lära av misstaget och återgå till nuet. Om jag ställer högre krav på mig själv än på andra, då strider det på sätt och vis emot min tanke att ingen är bättre än någon annan. Inte för att jag går omkring och tänker att jag är bättre än någon annan, men om jag kan förstå och förlåta vad någon annan har gjort, samtidigt som jag troligtvis skulle ha mycket svårt att förlåta mig själv om jag gjorde samma sak, då har jag ju någonstans värderat våra förmågor att göra gott, eller våra tendenser att göra ont. För varför skulle jag ställa högre krav på mig själv om jag inte trodde att de var kompatibla med den jag är inuti? Och varför skulle jag i sådana fall inte ställa samma krav på någon annan?
Hur är det då när det gäller mig själv? När jag har tänkt något ofördelaktigt om någon annan. När jag har råkat säga eller göra något som har sårat någon annan (eller mig själv, för när man sårar sig själv så sårar man indirekt även andra). När jag inte kunde hjälpa, när jag inte såg, när jag inte förstod. När jag dömde fast jag inte ville. När jag inte gjorde tillräckligt. När jag gjorde för mycket. När jag är rädd och det inte är befogat. När jag ger efter för begär, motvilja eller lathet. Bemöter jag mig själv med samma öppenhet, samma förståelse och respekt, samma kärlek och medkänsla som när det gäller någon annan? Nej, det gör jag inte. Jag har blivit bättre på det med åren, framförallt under det senaste året, men jag har fortfarande olika regler för andra och för mig själv.
Detta innebär alltså att jag uppenbarligen har andra krav på mig själv än på andra, vilket ju faktiskt strider mot min världsbild. Vi är alla ett, vi är alla lika mycket värda. Alla gör vi vårt bästa och ingen är bättre än någon annan. Om vi alla är ett, då dömer jag ju även andra när jag dömer mig själv. Det går inte ihop. Om vi alla är lika mycket värda så förtjänar vi alla att behandlas med samma ömhet. Om jag är hårdare mot mig själv än mot andra, då gör jag uppenbarligen skillnad på människor. Om vi alla gör vårt bästa så inbegriper ju det även mig. Inget "misslyckande" (i brist på bättre ord) blir ogjort för att man skuldbelägger sig själv. Då är det mer gynnsamt att objektivt registrera vad som gick fel och bestämma sig för att försöka på nytt. Bestämma sig för att lära av misstaget och återgå till nuet. Om jag ställer högre krav på mig själv än på andra, då strider det på sätt och vis emot min tanke att ingen är bättre än någon annan. Inte för att jag går omkring och tänker att jag är bättre än någon annan, men om jag kan förstå och förlåta vad någon annan har gjort, samtidigt som jag troligtvis skulle ha mycket svårt att förlåta mig själv om jag gjorde samma sak, då har jag ju någonstans värderat våra förmågor att göra gott, eller våra tendenser att göra ont. För varför skulle jag ställa högre krav på mig själv om jag inte trodde att de var kompatibla med den jag är inuti? Och varför skulle jag i sådana fall inte ställa samma krav på någon annan?
Betonas bör dock att det inte är i den änden jag vill börja nysta. Jag vill inte höja kraven på andra. Jag vill sänka kraven på mig själv. Eller, egentligen vill jag inte mixtra med några krav över huvud taget. Jag vill inte att det ska handla om krav. Jag vill fortsätta att leva efter den goda intentionen som bor där inne i hjärtat. När jag inte lyckas vill jag möta mig själv med samma kärlek och förståelse som jag hyser för andra. Jag vill förlåta och acceptera direkt. Släppa det, återgå till nuet och försöka igen.
Självutplånande är ingen dygd. Faktum är att det snarare är ett tecken på att man ännu inte är så vis. Vi är alla ett. Jag kan inte ge helt ren kärlek och förlåtelse till andra om jag inte kan skicka samma rena kärlek och förlåtelse till mig själv. Källan är densamma, potentialen är densamma. Det handlar inte om att boosta sitt ego (jag ryser lite när jag hör ordet egoboost, vilket läskigt ord!). Detta har inte med egot att göra. Inget gott kommer ur egot. Det handlar inte om att vara egoistisk och bara tänka på sig själv. Det handlar inte om att värdera sig själv högre än andra. Det handlar om att tänka på alla, även på sig själv, för att alla är lika mycket värda. Det är inte egot som sätter gränser och ser till att vi tar hand om oss själva. Det är den sanna källan inom oss som gör detta; samma kärlekskälla som när vi tar hand om någon annan. Kärlek till alla varelser, inklusive en själv. Att ta hand om sig själv är ett uttryck för kärlek och visdom, den sanna delen av oss själva. Den har inget med egot att göra. Buddha visste detta, vilket kan utläsas ur citaten ovan. Buddha som förespråkade osjälviskhet, medkänsla och generositet. Buddha som betonade vikten av att hjälpa andra. Han visste att det går hand i hand med att älska sig själv på samma sätt, att vår kärlek och medkänsla bör omfatta alla, även insekter och även oss själva.
Det är ofta lätt att ge råd till andra. Utifrån kan man se med klarare blick. Ofta säger jag till andra att de inte ska vara så hårda mot sig själva. Frågan är: Do I practice what I preach? Säger jag samma kloka saker till mig själv? Nja, till mig själv kan jag säga "Flygrädsla, vilket löjligt I-landsproblem!" eller "Jag har det ju så mycket bättre än de flesta andra, har jag verkligen rätt att må dåligt över dessa struntsaker?". Skulle jag säga så till en vän som lättade sitt hjärta eller behövde mitt stöd? "Vad otacksam du är som mår dåligt över sådana struntsaker, tänk på barnen i Afrika!". "Jaha, är du rädd för att prata i telefon? Vilket löjligt I-landsproblem du har!". Nej, så skulle jag såklart aldrig säga. Jag skulle inte ens tänka så. Jag skulle känna medkänsla. Visst, det ligger någonting i att vi inte bör göra hönor av fjädrar. Det ligger någonting i att vi bör tänka på dem som har det svårt och vara tacksamma över att vi har det relativt bra. Men vi ska heller inte göra fjädrar av hönor. Vi ska inte tro att vi inte har rätt att må dåligt, bara för att det finns andra som mår sämre. Och varför ens mäta lidande? Vem är jag att påstå att någon annans lidande är större än mitt? Allt är ju relativt och det finns ingen nytta i att värdera.
Jag vill inte döma någon annan. Jag vill inte döma mig själv. Och när jag ändå råkar döma mig själv vill jag inte döma mig själv för att jag dömer. Jag vill inte döma mig själv för att jag inte är såpass vis ännu. Jag är ödmjuk inför den långa resa jag har framför mig och de hinder jag har kvar att beserga, men det betyder inte att jag ser ner på mig själv. Jag är stolt över den långa resa jag har bakom mig och de hinder jag har besegrat. Jag är glad och tacksam över skatten som jag har hittat i mitt hjärta. Den har funnits där hela tiden och jag har nog alltid vetat om det innerst inne. Nu har jag börjat att tacka skatten i mitt hjärta. Tacka för att den finns där och för att den är så fin. Tacka för att den försöker, för att den viskar med sin vackra röst när jag står inför olika val i smått och stort. Jag tänker ge den där rösten mer och mer plats. Jag tänker låta den ropa och jag tänker lära mig att lyssna. Jag tänker älska den och tacka den. Jag tänker inte döma mig själv när jag inte hör den för att den ibland är täckt av smuts. Jag tänker inte döma mig själv när jag inte lyssnar på den för att jag har råkat lura mig själv. Jag tänker förlåta, släppa taget och försöka igen.
Man brukar säga att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag säger nu till mig själv och till alla er som också har lättare att döma er själva än att döma andra: Behandla dig själv så som du vill behandla andra.
Och till er som har lättare att döma andra än att döma er själva: Det vi ser hos andra är till stor del en projektion av oss sjävla, så även ni behöver nog skicka en rejäl dos kärlek till er själva. Vi måste alla börja med oss själva. Blicka inåt, älska inåt, förlåta inåt. Skicka kärlek till källan inom oss och kärlek till den spegelbild som så mycket omkring oss utgör.
Med metta till alla er och till mig själv
/ Emma
/ Emma
Kommentarer
Postat av: Paparaki
Du är så klok Emma! Håller med om varje ord. <3
Postat av: Emma
Du är underbar <3
Trackback
