Venit in mentem

På senaste tiden har jag funderat mycket på homosexualitet och samhälle. Mycket för att Anja Pärson kom ut och plötsligt var hon på alla löpsedlar (trots att hon hade sagt att hon inte ville bli en ikon) och plötsligt skrevs en massa krönikor i tidningarna där man spekulerade kring varför sportstjärnor kommer ut så sent i livet (med slutsatsen att de vill ha andras fokus på deras idrottsliga prestationer och inte på deras sexualitet).

Varför ska man ens behöva komma ut? Varför ser samhället ut så? Varför är det ens en grej? Visst, jag har ju också valt att komma ut till höger och vänster, men det är ju för att det faktiskt fortfarande ÄR en grej i samhället. Nu råkar jag vara lyckligt lottad med accepterande vänner omkring mig. Faktum kvarstår dock att det ÄR en grej. Även om den svenska lagstiftningen avser att främja rättigheter för homosexuella och skydda mot diskriminering osv (vilket vi är ganska unika med i världen, men det återkommer jag till) så kan man inte bortse från att det avviker från normen och därmed väcker det tankar och känslor hos folk. Det kan vara positiva tankar, t.ex. att det är exotiskt och spännande, att det väcker frågor och nyfikenhet kring sex och attraktion osv. Även detta visar dock att det ÄR en grej. Det kan inte bara få vara kärlek, det blir en grej (även för mig som ju också är färgad av samhället). Sen finns även negativa och/eller fördomsfulla tankar och känslor kvar. Det var faktiskt bara drygt 30 år sedan homosexualitet togs bort som psykiatrisk sjukdomsdiagnos. Många av de som lever i dag, som fattar beslut idag, som arbetar med människor idag, levde då. Var vuxna och medvetna då. Fortfarande händer det att vårdgivare trycker in "homosexualitet" som z-kod i journalsystemet när det kommer fram att en patient lever i en samkönad relation. På 60-talet var homosexualitet till och med straffbart i Sverige och det tar längre tid att ändra samhällets attityder än att ändra en lag. Det finns fortfarande psykologer som jobbar med att bota homosexualitet. Det finns fortfarande homosexuella som går dit för att bli botade. I Sverige, 2012.

Homosexualitet är lika vanligt som vänsterhänthet. Ändå behöver man komma ut som gay, medan man väl aldrig skulle komma ut som vänsterhänt? Troligtvis för att det handlar om sexualitet och då blir det genast laddat. Även om det för mig handlar minst lika mycket om kärlek och förälskelse som det handlar om lust. Man märker att någon är vänsterhänt för att hen håller pennan i vänster hand. "Jahaja, den där personen skriver med vänster hand". Vem vet, i framtiden kanske det är samma sak med homosexualitet. Man kommer inte ut, man frågar inte "har du flick-/pojkvän?" för könet är inte viktigt, man frågar bara "har du partner?", precis som man frågar "vill du låna en penna?" och inte "vill du låna en penna att använda med din högerhand?". Man ser två kvinnor kyssas och tänker "jahaja, hon är förälskad i den där kvinnan" (ja, för jag tror inte att vi kommer ifrån "hon" och "kvinnan", att vi kommer dithän där man inte ens ser könen, och samkönade relationer är fortfarande inte normen så det är inte konstigt att det sticker ut och att man hajar till).

I Sverige är det kontroversiellt att uttala homofobi, kanske främst för att det är politiskt inkorrekt. Jag har snarare oftare mött ett överdrivet "ÅÅÅÅH vad roligt, ja men det spelar ju absolut ingen som helst roll, ja men det är PRECIIIIIS lika normalt som att bli kär i en kille!". Sorry, men vi är inte där, inte ännu. Min chef skickade för i helvete ett skvaller-sms till en kollega när hon (via en annan kollega, av oförklarlig anledning) fick höra att jag är gay. Inte alls okej förstås, en av alla inte-okej-skulle-kunna-anmäla-dig-för-detta-grejer som min chef gjort, så det kanske säger mer om henne än om världen. Men fortfarande. Sådant händer.

Jag har redan märkt att det är ett evigt komma-utande, både för mig och min familj. Framförallt när man har träffat någon och blivit kär. Det är en väldigt vanlig fråga när man träffar ytliga vänner och bekanta - "hur går det med kärleken då?". Genast syns det att jag rodnar och ler. "Åh, vem är han?". Då måste jag återigen ta sats och säga "det är en hon". Sist jag var hos frisören frågade hon om jag har pojkvän. Jag svarade "nej" och tänkte "borde jag säga att jag träffar en tjej?". Denna eviga inre dialog. Min Kärlek, som har varit ute längre än jag, har berättat att det kommer fortgå på detta vis, om och om igen. Man måste vänja sig. På arbetsintervjuer ("har du nån pojkvän?"), på olika tillställningar ("jaha, ni är ett par?") och hos läkaren ("och du har med dig din vän?").

När jag och Kärleken diskuterade möjligheten att hon kommer och hämtar hem mig från Thailand när tiden är redo, då frågade hon på allvar hur man ser på homosexualitet i det landet, för sådant behöver man ta hänsyn till för att skydda sig själv och varandra. Jag googlade och läste mig till att Thailand är ett tolerant land i detta avseende, mycket tack vare den buddhistiska kulturen. I grannlandet Malaysia däremot är homosexualitet olagligt och homosexuella handlingar bestraffas med upp till 20 års fängelse och spöstraff. År 2012. I Ecuador, där jag bodde ett år efter gymnasiet och hoppas på att en dag kunna resa tillbaka med en framtida partner, skickar man  lesbiska kvinnor till avvänjningskliniker för drogmissbrukare. De blir våldtagna för att de "bara behöver en riktig man" och tvingas att klä sig som prostituerade för att "lära sig att bli riktiga kvinnor". I 80 länder världen över är homosexualitet olagligt och bestraffas med fängelsestraff, spöstraff och på flera ställen även dödsstraff. Ja, fortfarande år 2012. Hatbrott som midsshandel och mord är vardagsmat i vissa länder. Jag och Kärleken har pratat om att någon dag resa till Peru. Jag har en dröm om att se Machu Picchu. I Peru måste vi dock bete oss som vänner har jag läst mig till. Omkring 70 människor mördas i Peru varje år pga att de har visat sin homosexuella kärlek offentligt. Fortfarande, år 2012.

Jag har vänner vars bröllop jag inte kommer kunna ta med mig en framtida partner till, pga kulturella omständigheter som gör att vi kommer dra allt fokus från brudparet till oss, då vi anses lida av en psykisk sjukdom alternativt begå någon slags synd. Där kommer jag behöva spela singel, även om jag just då egentligen kanske har en flickvän. Eller så skiter jag i dem och tar med henne ändå, säger "här är min flickvän, like it or not". Men det är en fin balansgång, att ta hänsyn till andra kontra att stå upp för sig själv. Jag vill inte ställa till en scen på någon annans bröllop. På samma sätt vill jag respektera min mammas behov av att själv "komma ut" (som mamma till lesbian) i sin egen takt inför vissa släktingar, trots att jag på släktmiddagen suktas att säga "jag är gay!" när berusningen tilltar och därmed även gay-skämten. En fin balansgång.

Så visst, i en perfekt värld är det inte en grej. I en perfekt värld kan man hålla handen och visa sin kärlek öppet överallt utan att någonsin oroa sig. Men vi lever inte i en perfekt värld. Det behövs fortfarande förbund som RFSL som kämpar för HBTQ-personers rättigheter. Även i Sverige, år 2012.

Ibland kan jag gripas av en lust att provocera, att hångla på tunnelbanor och gator och torg och ropa "Men glo då! Ja, vi är kära! Ja, vi är två kvinnor! Glo då för fan, passa på!" eller att åka till ett land där jag vet att det är olagligt och hångla offentligt och säga "men skjut mig då, era jävlar!". Men det vore dumt. Och barnsligt. Och i det sistnämnda fallet farligt. Det vettiga vore kanske att inte lägga någon energi på detta överhuvudtaget, att inte "göra en höna av en fjäder" (hur det nu kan vara en fjäder att människor dödas pga sin sexualitet runtom i världen) men faktum är att det nog måste få ta energi, att det måste få vara en process. Just nu är jag i denna del av processen. Just nu är jag ärligt talat lite arg.