Venit in mentem

Klockan är 02.20 på natten och jag vaknar av den tryckande värmen i sovrummet. Jag ligger vaken och överväldigas av skrivlust. Något rann mig i sinnet (Venit in mentem, som man säger på latin). Det händer mig ibland, eller ganska ofta faktiskt. Jag bara måste skriva, sätta ord på tankar, för att strukturera upp dem för mig själv (när de är invecklade) eller för att delge dem till någon annan (när de är kärleksfulla). Ibland blir det bara några ord på en lapp eller ett sms, det kan vara gott nog. Just den här gången klev jag upp, slog på datorn och bestämde mig för att skriva ett blogginlägg. Jag får motvilligt inse att jag kanske behöver en blogg ändå. Ett forum där jag ohämmat kan få uttrycka mig, efter att först ha tänkt igenom vad jag egentligen vill få sagt. Ganska ofta när jag får frågor och förväntas svara på en gång känner jag nämligen en önskan att stanna tiden så att jag ska kunna fundera innan jag svarar. Så fungerar det ju emellertid inte, så alltför ofta ger jag svar som är oerhört förenklade, eller så säger jag det som faller mig in i stunden och kommer i efterhand på att jag kanske borde ha formulerat mig annorlunda. Att jag kanske censurerade mig lite av rädsla för att mottagaren inte skulle kunna hantera hela sanningen, eller att jag kanske rentav var mer ärlig än vad mottagaren kunde hantera. Eller så kan jag känna ett uns av obehag för att något som jag håller väldigt kärt har blivit behandlat som banalt, flummigt (i ordets negativa bemärkelse) eller något som man kan göra sig lustig över. Där, i situationen, där jag faktiskt har en möjlighet att påverka det hela, där går allt så snabbt att jag inte hinner uppfatta känslan inom mig och agera på den med klarsynthet. Först i efterhand kan jag känna att jag hade velat ha en andra chans att få yttra mig. Kanske är det då man ska ha en blogg. För att i efterhand få strukturera upp sina tankar, åtminstone för sig själv och kanske även för andra. Jag tycker om att skriva för andra, att få öppna upp mitt hjärta och sprida lite ljus och kärlek. Eller bara plantera en tanke hos någon annan, som sedan kan få gro i den mån tanken är välkommen och välgörande. Allt går ju så mycket långsammare när man skriver. Då hinner jag tänka. Även om målet i längden är att jag ska kunna vara tillräckligt klok och närvarande i varje ögonblick för att där och då kunna agera på det sätt som gynnar flest, utan att känna att jag gör avkall på det som bultar i mitt inre.

Nu kanske ett exempel vore på sin plats. Vad är det egentligen jag håller så kärt, som jag så sällan lyckas förmedla på ett önskvärt sätt?

Dhamma (i folkmun kallat ”buddhism”). Något jag upptäckte för ganska exakt ett år sedan. En lära som satte ord på mycket av det jag hade känt i mitt hjärta i hela mitt liv. Allomfattande kärlek (metta), medveten närvaro, osjälviskt givande, ett öppet hjärta, alla varelsers lika rätt att få finnas och vara lyckliga, ett etiskt liv, ett rationellt förhållningssätt till den verklighet vi lever i, en mening med livet. En lära som har skänkt mig så mycket lycka, mening och förståelse. En lära som myntades för 2500 år sedan av en människa vid namn Siddharta Gautama (i folkmun kallad ”Buddha”) och som sedan har fortsatt att utvecklas och nu även nått oss i västvärlden under namnet ”mindfulness”. Det är inte många som vet att mindfulness i själva verket är taget från buddhismen. Det utgör själva kärnan i buddhismen, kan man säga. Man har plockat det ur buddhismen och stoppat in det i ramar som vi västerlänningar känner oss bekväma med, för att de råkar gälla just här just nu (de medicinska, psykologiska, vetenskapliga ramarna). Man har anpassat läran efter åhörarna, precis som Buddha gjorde då han delgav läran till de människor som levde i Indien på hans tid, genom att tala i termer av en process som sträcker sig över flera liv (vilket var de ramar som var vedertagna där och då), så som jag väljer att tolka det. För precis, buddhismen handlar mycket om den egna tolkningen. Sakers och företeelsers tomhet på inneboende existens. Det är mitt sinne som målar min verklighet. Det är min tolkning - min palett - som räknas. Därmed är buddhismen oerhört rationell (i motsats till den flumstämpel som den ofta får), eftersom du ombeds att aldrig svälja vad någon säger till dig utan att först väga orden mot ditt eget sunda förnuft. Buddha sa aldrig åt någon vad de skulle göra, han bad dem ödmjukt att prova att implementera hans förslag i deras liv, för att sedan med ett öppet hjärta se vad som skulle hända. I dessa spår fortsätter hans lära att vandra. Du tar till dig det som känns bra i ditt liv, det som går i samklang med ditt förnuft, och lämnar resten därhän. Buddha talade ofta i metaforer eller genom bilder och fabler. Du ombeds inte att tolka dem bokstavligt och blint svälja dem. Du ombeds att försöka utröna vad kärnan i dem är, för att sedan plantera denna kärna i ditt sinne och observera vad som händer.

Det är inte lätt för mig att skriva om dhamma. Dels för att jag blottar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat (och därmed även mig själv) och dels för att det är svårt att i ord förklara vad dhamma består av och vad det betyder för mig. Men jag vill gärna göra ett försök, med hopp om att där finns några öppna hjärtan som är villiga att ta emot.

”Är du buddhist?” är en fråga jag ofta har fått på senaste tiden. Oftast är frågan ställd med genuin vacker nyfikenhet och öppenhet. Någon har hört att jag mediterar och har kanske även uppmärksammat ord som av bara farten flyger ur min mun (som att allt är förgängligt eller att jag vill älska utan egots bundenhet). Då blir jag glad och vill gärna försöka svara på ett så sanningsenligt sätt som möjligt, utan att för den sakens skull börja föreläsa om buddhismen. Jag vill inte pracka på någon annan detta synsätt och jag vill inte skylta med att jag praktiserar buddhism. Jag försöker att aldrig ge mer än vad jag tror att den andra är öppen för just nu (vilket ibland leder till att jag underskattar någons öppenhet, alternativt överskattar den). Däremot vill jag gärna svara på frågor och berätta mer om någon är intresserad.

Ibland är frågan istället ställd med skepticism och då snarare formulerad ”Du är väl inte buddhist?”. Ibland är den ställd ”Jag har hört att du är buddhist, stämmer det?”. Då blir jag lite orolig. Jag är inte jätteförtjust i att andra tolkar min så kallade ”tro” (som egentligen inte är någon tro, i alla fall inte i den kristna bemärkelsen, men det kan vi återkomma till senare) och berättar om den för en tredje part. Då blir allt så förvrängt och risken för missförstånd blir extra stor. Jag vill helst berätta om den själv. Precis som att jag helst själv vill bilda mig en uppfattning om andra "trosuppfattningar" genom att fråga dem som bekänner sig till dem, istället för att förbli okunnig och döma. Jag tycker att det är jätteintressant att lyssna när andra berättar hur de ser på livet, döden och världen. Det är enormt utvecklande om man bara öppnar sitt sinne för det. Ingen kan hävda att deras egen livsåskådning (religiös eller ej) är den objektivt enda riktiga. Inte heller jag. Vår värld är alltför mångfasetterad för att sådan regiditet ska vara befogad. Det finns mycket som vi människor inte förstår oss på, som vetenskapen inte kan besvara med system av ettor och nollor.

Men åter till huvudämnet. "Är du buddhist?”. Det är inte frågan i sig som är problemet. Svårigheten ligger i att jag inte vet hur jag ska svara. Jag blir jätteglad när jag får frågor och vill gärna att folk ska fråga när de undrar över något. Saken är den att detta än så länge är relativt nytt för mig (ett förhållningssätt som jag har för avsikt att behålla även då det inte längre är lika nytt). Jag har inte ännu för mig själv utrönt begreppen och fått klarhet i vart jag står. Jag ändrar mig från vecka till vecka, omvärderar och omtolkar, allteftersom min förståelse fördjupas. Om du frågar mig hur jag ställer mig till någon del av buddhismen denna vecka, så kan jag inte garantera att du får samma svar nästa vecka. Det ligger i verklighetens natur, eftersom allt är förgängligt och så även jag och de ögon med vilka jag ser på världen. Inga företeelser är rigida, inte heller mina tankar kring olika delar av buddhismen, och det är naturligt och viktigt att de förändras. Ingenting är svart eller vitt. Det finns inga dikotomier.

Sedan var det detta med etiketten - ”Buddhist”. Personer som praktiserar dhamma (alltså implementerar den buddhistiska läran i sina liv) kallar sig inte för buddhister. Inte heller kallar de filosofin för buddhism. De kallar filosofin för dhamma och säger att de själva praktiserar den, för buddhismen är en väldigt praktisk filosofi. Fokus ligger på praktiken, inte på teorin. Buddhism och buddhist är begrepp som ”icke-buddhister” har myntat. Det är suktande att avfärda detta som en principsak och tycka att det väl inte ska spela någon roll, de är ju bara etiketter. Det är sant, de är bara etiketter. Om vi ska bli riktigt djupa så är allt bara etiketter, allt som våra sinnen har skapat i ett försök att strukturera och kategorisera världen. Saken är den att en etikett ofta talar om för oss vad något är och vad något inte är. ”Jag är buddhist, du är inte buddhist”. Svart eller vitt. Det intressanta är egentligen inte vad jag är (eller tror mig vara), det intressanta är vad jag gör. Hur jag beter mig. De val jag gör i varje ögonblick.

Jag väljer att (i möjligaste mån) fördjupa min förståelse för dhamma och jag försöker att (i möjligaste mån) leva ett etiskt liv. Betyder det att jag är en buddhist? Jag vet inte. Det är ett sätt att kategorisera som jag inte är bekväm med. Jag vill inte sätta en stämpel på mig själv och säga att jag är buddhist. Jag vill säga att jag praktiserar dhamma genom att utöva buddhistisk meditation, fördjupa min förståelse för den buddhistiska filosofin och försöka att leva ett etiskt liv (ja, jag väljer att använda ordet ”buddhistisk”, i brist på bättre ord). Men så kan man ju inte svara varje gång någon frågar ”Är du buddhist?”. Det är inte den typ av svar de flesta vill ha. Det är dessutom inte socialt accepterat (eller önskvärt från min sida) att jag ska sitta och föreläsa så. Om det inte är en situation där det faktiskt är önskvärt, då jag kanske blir ombedd att förklara mer och då den som lyssnar är genuint intresserad. Då kan jag svara så, med ett öppet sinne för vidare frågor. Annars brukar jag svara ”Nja” eller ”Det kan man säga” eller ”Typ” eller nåt annat luddigt. Jag har även provat att ställa motfrågan ”Vad betyder buddhist för dig?” för att helt enkelt bara se om det jag gör stämmer överens med den personens egen tolkning av etiketten ”buddhist”. För i sådana fall har jag inga problem med att svara ja, för enkelhetens skull. Dock har jag märkt att svaret påfallande ofta blir något i stil med ”Att man tror på buddhismen”. När jag frågar vad det innebär att tro på buddhismen blir svaret ofta ”Att man har Buddha som sin Gud och att man tror på karma och återfödelse”. Då väljer jag att svara nej på frågan, för i sådana fall är jag inte buddhist. Detta betyder inte att jag inte tror på karma eller återfödelse (eller för den sakens skull att jag verkligen tror på det, om man vill tolka begreppen bokstavligt istället för att se dem som lagen om orsak och verkan, d.v.s. att handlingar har konsekvenser i och utanför sinnet, respektive en process av ständig förnyelse, d.v.s. att allt inuti och utanför en själv ständigt förändras, men detta kan vi fördjupa oss i någon annan gång om tillfälle ges), det betyder bara att jag inte ser buddhismen som en religion med en massa fenomen som man tror eller inte tror på. Vi i västvärlden är förtjusta i att klä buddhismen i dessa termer, eftersom vi är uppvuxna i ett (mer eller mindre) kristet samhälle (ingen värdering lagt i det, bara ett konstaterande av att kristendomen är en religion och att kristna kallar sig för troende, vilket inte är fallet för de som ”är buddhister”). Så, för att återknyta till det jag skrev några stycken upp om att buddhismen inte är min ”tro”; Jag ser inte buddhismen som en religion som man tror (eller inte tror) på, jag ser buddhismen som en filosofi som man kan välja att försöka implementera (eller välja att inte försöka implementera) i sitt liv. Missförståndet att Buddha är en Gud (som nog även detta kommer från det kristna synsättet) ska jag nog inte ge mig på att reda ut i detta inlägg. Kort sagt var Buddha en människa och det var han som, efter en tid av kontemplation, fick insikt i det som kallas dhamma, som han sedan förde vidare för att hjälpa andra att må bra.

Missförstå mig nu inte. Jag blir jätteglad när jag får frågor och vill gärna försöka besvara dem. Jag älskar att diskutera och är alltid ”in the mood” för det. Däremot är sannolikheten stor att jag inte kommer kunna sätta rätt ord på mina tankar och upplevelser (klä dem i de rätta etiketterna, så att säga). Dessutom har jag hittills bara tagit ett mini-steg på denna resväg, vilket innebär att jag egentligen inte kan berätta vad dhamma innebär (eftersom jag har fullt upp med att själv försöka förstå det). Jag kan egentligen inte berätta vad man menar med karma och reinkarnation, vem Buddha var, hur man mediterar, vad som händer när man blir upplyst, hur man kan älska utan bundenhet, hur saker och företeelser kan vara tomma på inneboende existens, hur allt och alla i världen kan hänga samman och vara ett. Jag sitter inte inne på några svar för jag har ännu inte full insikt i dhamma och har inte kommit så långt i min praktik (jag är inte upplyst, om man vill sätta den etiketten på det). Det enda jag kan göra är att (inför de som frågar och vill ha svar) försöka föra vidare vad jag har läst och hört (med en enorm portion reservation för att jag inte har förstått det fullt ut), berätta om egna erfarenheter och hur jag brukar göra när jag mediterar (med reservation för att jag inte kan förmedla det fullt ut i ord) och försöka förklara hur jag just nu ser på olika ingredienser i det som kallas buddhism (med reservation för att jag kanske kommer se på det med andra ögon imorgon).

Jag vill gärna få frågor, jag vill försöka svara, jag vill diskutera, jag vill berätta. Så länge det sker med ömsesidig respekt, öppensinnighet, ärlighet och gärna ett visst mått av seriositet. Självklart får man skämta men det skär lite i hjärtat på mig när det i alltför hög utsträckning blir förlöjligat eller avfärdat som flum. Det skär lite i hjärtat för att jag ännu inte har kommit så långt, för att jag precis har börjat nosa på detta och fortfarande är ganska skör i det. Dhamma har gett mitt liv en mening (att bygga upp mig själv i syfte att hjälpa andra), en rimlig förklaring till sådant som alltid har tyngt mig (allt lidande i världen) och legitimitet för det som jag alltid har känt i hjärtat att det är sant (att alla levande varelser är värda att älskas villkorslöst och att de förtjänar att få finnas och vara lyckliga). Jag är inte helt bekväm med epitetet ”den flummiga”. Jag ser mig själv (och har alltid sett mig själv) som en tämligen rationell och intellektuell person med vetenskapliga preferenser. Jag kan inte för mitt liv tro att jag skulle ta till mig något så starkt som jag har tagit till mig dhamma om det inte var ett rimligt sätt att se på världen även med den vetenskap som finns att tillgå i dagens samhälle (en vetenskap som har kommit ganska långt men som fortfarande har lämnat mycket osagt, sådant som just nu är lika svårt att förstå som det en gång var att ta till sig att jorden är rund, innan det blev vedertaget tack vare att vetenskapen till slut nådde dithän). Kort sagt, jag har inte svalt en religion med hull och hår. Jag har, under timmar och åter timmar av läsning och lyssnande och kontemplation, sökt en förklaring på sådant som jag själv har upplevt och funderat över. Jag har jämfört dessa filosofiska teorier med mitt eget förnuft, till en början med mycket stor skepticism, för att successivt luckra upp gamla inrotade föreställningar om hur verkligheten absolut måste vara beskaffad. Det hela började med en kurs i meditation, med helt andra avsikter än att bekanta mig med dhamma (en lång historia som inte ryms inom ramarna för detta inlägg), som hade enorm inverkan på mitt sinne eftersom jag i praktiken fick uppleva sådant som jag med det dåvarande sinnelaget aldrig skulle ha accepterat i teorin (eftersom jag var så fast i det evidensbaserade tankesättet). Nu har skepticismen övergått till en blandning av tillit till dhamma och gammal hederlig källkritiskhet. Jag finner buddhismen rationell och varm. I mångt och mycket handlar det om att objektivt observera det som sker (i sinnet och i världen), utan att döma, med kärleksfull vänlighet i hjärtat. Det faller mig i smaken. Jag vet ännu inte var det kommer sluta men jag vet att det hittills har tagit mitt liv till en helt ny nivå. Jag är lyckligare än jag någonsin har varit tidigare och jag är övertygad om att denna väg för mycket gott med sig även för andra. Det är delvis därför denna vandring känns mödan väl värd. För gudarna (om de finns) ska veta att det inte är lätt. Det vore kanske enklare att bara ge upp, men det är inte ett alternativ.

Jag har äntligen fått verktyg för att låta min medkänsla blomstra ut i sin fulla kraft utan att övergå i kontraproduktivt medlidande. Jag har äntligen insett (på djupet, inte bara rent intellektuellt) att lidandet i världen inte blir mindre om jag också lider. Summa summarum blir ju lidandet större. Jag har äntligen börjat i rätt ände när det gäller målet att ge kärlek och lycka till andra. När jag mår bra och är medveten i nuet kan jag kanalisera min energi och mitt engagemang för att vara närvarande i det jag gör, istället för att mitt engagemang ska spreta åt alla håll samtidigt. Jag har lärt mig att jag kan utföra goda handlingar och hjälpa andra utan att förlora mig själv. I det goda jag gör kan jag tillåta mig att njuta av det jag skapar här och nu, istället för att ha dåligt samvete över att jag inte kan skapa välmående överallt på jorden. Jag har insett att min förmåga att hjälpa andra står i direkt relation till hur balanserad jag är. Min favoritliknelse: För att kunna hjälpa de som drunknar måste man själv kunna simma, annars drar man bara ned de andra med sig själv.

Jag praktiserar dhamma för att lära mig simma, i syfte att alltid kunna räcka ut en hand och dra upp andra. Jag vill lära mig att älska utan egots bundenhet, villkorslöst och förutsättningslöst. Jag vill ge kärlek och sprida lycka i alla riktningar, även till de varelser som har skapat lidande för mig och för andra. För alla vill vara lyckliga och alla gör sitt bästa för att må bra, med de medel som de själva tror ska fungera, utifrån vad de har lärt sig (eller inte lärt sig). De som skadar andra mår själva dåligt och behöver medkänsla. Bättre att avväpna med kärlek än att slå tillbaka med hat. Sedan kanske inte kärleken är välkommen alla gånger. Det har jag upplevt om och om igen. Man kan ju inte ändra på någon som inte vill (läs: förmår) ändra sig själv, men man kan skapa de bästa tänkbara förutsättningarna. Kärlek och förståelse. Med kärlek i hjärtat och förståelse i sinnet är det svårt att bli arg. Jag påstår inte att jag är där än, inte på långa vägar, men jag tror mig ha hittat en väg som leder dit. Flummig, nej. Öppensinnad, ja.

Vi får se om det blir några fler inlägg. Om jag känner skrivlust och tror att det kan vara givande att agera på den så kommer jag troligtvis att göra det. Vem vet, kanske kommer det upp nåt youtube-klipp eller annat som jag finner inspirerande och vill dela med mig av. Oavsett vilket så önskar jag all lycka till er som läser detta. Hoppas det sådde några gynnsamma frön i era sinnen och att det kändes bra för er att tugga denna långa text. Nu har solen gått upp och jag ska ta ställning till huruvida jag ska återgå till sängen eller stiga upp för dagen. Troligtvis väljer jag att meditera och sedan äta frukost. Jag önskar er en fin och givande dag. Ta hand om er själva och varandra!

Med metta till er alla

Emma