Venit in mentem

På obestämd tid. Behöver fundera lite över intentioner och effekter, för mig själv och för andra. Kanske är det inte rätt form, kanske inte rätt forum. Att skriva enbart för sig själv är en sak. Ocensurerat. Att skriva för andra är en annan sak. En envägskommunikation med ganska lite kontroll.

Jag skriver både för mig själv och för andra. En kombination som inte alltid är så lätt och jag funderar över nyttan med det. Att skriva för sig själv med avsikten att bringa klarhet. Att skriva för andra med avsikten att inspirera. En evig balansgång. Allt kommer från hjärtat men ibland undrar jag var gränserna går. Om jag har passerat dem, eller om jag snarare har tassat på tå. Vad kan folk ta in? Det beror på vem som läser, förstås. Där är jag maktlös, så frågan är: Var går gränsen mellan att inspirera och att avskräcka? Att sprida kärlek eller att skapa missförstånd. Detta är något jag har funderat på. Jag vet inte om denna blogg är det ultimata medlet för mina syften. Inspirera gör man nog bäst genom att helt enkelt leva som man lär. Sprida kärlek gör man nog bäst i mötet med andra, eller genom varma välgångsönskningar. Och att skriva ocensurerat för att bringa klarhet för sig själv, det gör man nog bäst om man enbart skriver för sig själv.

Samtidigt vill jag inte hålla allt detta inom mig. Jag vill nå ut. Jag vill inspirera och sprida kärlek. Jag vill delge, jag vill ge, jag vill bidra. Måste bara hitta rätt kanal. Kanske här, kanske någon annanstans. Kanske på detta sätt, kanske på något annat sätt. Det återstår att se.

I allmänhet trivs jag just nu bäst med att huvudsakligen svara på andras frågor. Inte själv brodera ut mig så mycket. Om jag inte ser att där finns ett genuint intresse, eller om den jag talar med inte är en av de nära som jag gärna delar med mig till. Jag vill egentligen dela med mig till hela världen men det är precis som i The Matrix. Jag kan inte bara sprätta upp alla kokonger, riva alla murar och rycka bort marken som alla människor står på. Jag måste göra det med visdom. Kärlek och medkänsla räcker inte.

Ikväll hörde jag en vis man prata om "crazy cat ladies". Av kärlek och medkänsla tar de hem alla utsatta katter till sig, med de godaste intentioner. De vill hjälpa alla katterna och ge dem ett hem. Men så blir katterna alldeles för många till slut. De trängs i hundratals hemma hos de galna kattkvinnorna (som den vise mannen med äkta kärlek kallade för "compassion idiots") vilket slutar med att katterna lider. Intentionen var att skapa lycka, men på grund av bristande visdom skapades istället lidande. Lite väl magstarkt exempel kanske, men kärnan är väl värd att begrunda.

Jag vill att alla varelser ska vara lyckliga. Jag vill att allt lidande i världen ska elimineras. Jag vill att alla ska veta att de bär på en vacker skatt inom sig. Alla är värda att älskas, av sig själva och av andra. Det finns inga onda människor, det finns bara onda handlingar. Vi har alla en möjlighet att påverka våra egna liv, andras liv och planetens framtid. Vi har alla ett val. Vi har alla ansvar över våra tankar och handlingar. Vi är inte våra tankar eller handlingar, vi behöver inte identifiera oss med dem, men vi har ett ansvar. Vi måste börja inuti oss själva, älska oss själva. Vi måste förstå att varje ögonblick är värdefullt, att varje andetag räknas. Vi måste inse att allt är förgängligt, att det uppstår och försvinner. Det finns egentligen ingen kontinuitet, den skapar vi själva. Och allt vi gör mot andra gör vi även mot oss själva. Vi är alla ett. Det är väl någonstans detta jag vill förmedla. I teorin. Frågan är om det verkligen är där man ska börja. Då har vi ju inte börjat inuti oss själva, då har vi börjat i teorin. Det kan inspirera oss om vi är mottagliga för det, det kan hjälpa oss på vägen, men sökandet ska börja inifrån och svaren ska komma som brev på posten.

Jag vet inte vad som händer framöver. Detta är ett vägskäl och jag väljer att avvakta. Luta mig tillbaka, släppa taget och invänta brevbäraren. Om/när just denna brevbärare kommer vet jag inte. Kanske imorgon, kanske om ett år, kanske aldrig. Dessa brev kommer inte på beställning, de kommer när man är redo.

Kärlek till er alla!
Emma

”Sammanträffanden är Guds sätt att förbli anonym”

Kalla det vad man vill. Gud/Universum/Världsalltet/Naturen/Moder jord.

Synkroniciteter. Den meningsfulla slumpen. De där händelserna som har väldigt låg sannolikhet och väldigt hög meningsfullhet, som faktiskt inträffar påfallande ofta. Med allehanda formler kan vi räkna ut sannolikheten att något ska inträffa, just här just nu. Vad vi däremot aldrig kan få med i beräkningen är meningsfullheten i att det hände just när vi behövde det som mest. Just när du tänker att du verkligen skulle behöva prata med en viss person, så dyker den upp framför dig på gatan. Det finns ett begränsat antal gator som man kan vandra på och ett begränsat antal sekunder som man har möjlighet att göra detta varje dygn. Det finns ett begränsat antal människor som man kan möta. Således kan man räkna ut sannolikheten att två människor möts på ett visst ställe vid en viss tidpunkt, "av en slump" så att säga (om det nu finns någon slump). Sen finns det en massa omständigheter som man säkert också kan räkna på. Troligtvis vandrar man t.ex. mer högfrekvent på de gator som ligger nära ens bostad. Men att den här personen dyker upp sekunden efter att du har tänkt på den, på ett helt otippat ställe, vid en helt otippad tidpunkt, det kan man inte räkna på. Våra tankar och behov är inte begränsade eller mätbara på samma sätt som gator eller sekunder eller människor.

Förra sommaren läste jag en bok om synkroniciteter (Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist). Där talades det om olika grader av liv eller existens. Längst ner har vi döda ting, t.ex. stenar. Sedan kommer växterna, som har ett liv. Därefter kommer djuren, som har ett medvetande. Efter djuren kommer vi människor, som är medvetna om att vi har ett medvetande (åtminstone ibland). Vi kan bara förstå oss på det som finns under oss i denna hierarki. Växterna kan inte föreställa sig hur det är att ha ett medvetande (givet att de inte har ett, bara att vi människor inte har förstått det) och djuren kan inte föreställa sig hur det är att kunna reflektera kring sitt sätt att reflektera (återigen, givet att de inte kan det). Således kan inte heller vi förstå oss på vad som eventuellt finns ovanför oss, vilket inte betyder att det absolut inte finns något där. Min tolkning är att författaren har en teori om att detta något kanske förser oss med synkroniciteter. Fler har varit inne på samma bana. Filosofen Martinus pratar om att det är meningen att vi ska lära oss något av allt som sker. Inom religionerna pratar man om olika varianter av ödet.

Det finns mycket som vi inte kan förklara. Mycket som vi inte förstår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Vetenskapen har inte kommit så långt som vi gärna vill tro. Att använda brist på vetenskapliga bevis som argument för att bestämt förkasta tron på det "övernaturliga" (i brist på bättre ord) är därmed inte särskilt övertygande enligt mig. Tänk på atomer och hjärnans funktioner och kemiska substanser. Tänk på kvantfysik och elektricitet och Internet. Om någon hade pratat om dessa innan vetenskapen hade kommit dithän, då hade vederbörande kanske hamnat på dårhus. Vad vetenskapen tror sig veta just idag, det är bara ett minimalt stickprov med oändlighetens mått mätt. Imorgon kommer nya rön. Om tusen år kommer vetenskapen troligtvis ha skrapat fram bevis för sådant som vi idag inte ens kan föreställa oss. Om tio tusen årkommer mycket av det vi tror oss veta idag troligtvis att vara förkastat. Därmed kan det vara värdefullt att förhålla sig öppen i sinne och hjärta, så att vi inte blir en av de där människorna som hånskrattar åt de som påstår att jorden är rund när vetenskapen hävdar att den är platt.

Jag har varit en sådan som tror benhårt på vetenskapen, som har tyckt att allt annat vore naivt. Det är inget jag är stolt över idag, just eftersom jag inser hur begränsat det synsättet är. När jag läste boken om synkroniciteter var jag fortfarande ganska fast i min trångsynthet. Så kom jag till kapitlet med den guldgröna skarabén. Författaren berättade om psykologen Carl Jung, som myntade begreppet synkroniciteter. Han hade en patient som mådde mycket dåligt och de hade kört fast i terapin. Så en dag berättade patienten för sin psykolog att hen hade drömt om en guldgrön skarabé. En symbol för pånyttfödelse. Betonas bör då att patienten var mycket skeptisk till allt som ansågs flummigt eller "outside the box". Just när patienten berättade om sin dröm så krockade en guldgrön skarabé med fönsterrutan på mottagningen. En synkronicitet som förändrade patientens världsbild och liv. En pånyttfödelse.

När jag läste om den guldgröna skarabén log jag och tänkte att detta var nog ingen sann historia, men jag uppskattade symboliken. Så la jag ifrån mig boken och gick ut i hallen. Där höll jag på att smälla av! På hallgolvet kröp en livs levande guldgrön skarabé! Jag trodde inte mina ögon. Jag googlade och fann att det var exakt samma art som i boken. Oförklarligt. Det fanns ett bestämt antal guldgröna skarabéer i området och man kan säkert räkna ut sannolikheten att en av dem skulle krypa in i just min hall i just detta ögonblick. Men hur sjutton får man med meningsfullheten i ekvationen? Att jag hade läst historien om den guldgröna skarabén och att jag också precis hade påbörjat en egen pånyttfödelse (även om jag inte var medveten om det just då). Det går inte att räkna ut, det går inte att förklara.

När jag sedan började meditera kom fler synkroniciteter som brev på posten. Jag började se röda trådar och fick upp ögonen för sådant som jag tidigare inte hade sett. Jag fick själv uppleva sådant som jag aldrig skulle ha trott på om någon annan hade berättat det för mig. Sådant som jag skulle ha stämplat som "övernaturligt" och skrattat lite åt i smyg. Detta är saker som jag har valt att bara berätta för ett fåtal personer, som jag vet kan ta emot det, i varierande omfattning och utsträckning. Därför lämnar jag innehållet därhän i detta sammanhang. I Thailand kom ett nytt regn av upplevelser som inte passar in i min tidigare syn på världen, livet och döden. Jag kan inte förneka dem för jag har själv upplevt dem. Det enda jag kan göra är att rulla ut röda mattan och välkomna dem. Inse och acceptera att min världsbild kanske har varit skev. Välja personer, omfattning och utsträckning med nogsam omsorg när jag känner för att dela med mig, eftersom jag inte vet hur jag ska hantera skepticism i detta skede. Det lönar sig nog inte att analysera eller rationalisera. Jag förstår det inte, jag bara vet att jag har upplevt det och jag känner att det är något mycket gott. Det har skrämt mig och det har rört mig, men mest av allt har det öppnat upp mig. Jag måste vårda det väl. Jag måste öppna mitt sinne ännu mer nu, inte begränsa det igen. Jag vandrar i okända marker och har för avsikt att utforska dem, med försiktighet och öppensinnighet. Ett steg i taget, med förtröstan. Universe provides.

Med metta / Emma

"Du själv, liksom alla andra i hela universum, förtjänar din kärlek och tillgivenhet."

"Hjälp andra, men när du gör det, glöm inte dig själv."

Jag hade för avsikt att sätta mig och skriva en ny text, för att det kändes som att det var dags. Sedan kände jag starkt att jag aldrig vill skriva för skrivandets skull. Det dödar min skrivglädje och urlakar kvalitén. Texter ska flöda ur hjärtat, inte pressas ur förväntningar. För mig är det så i alla fall. Just därför är det nog bra att jag inte jobbar med att skriva, även om det är något jag har drömt om ibland. Jag vill skriva när ingivelsen spontant infinner sig.

Kanske kommer skrivlusten att skölja över mig när jag har varit i Thailand. Jag ska, under en veckas tid, praktisera dhamma och ashtanga på heltid (nästan) under vägledning av den fantastiska kvinna som för drygt ett år sedan tog min hand och visade mig en helt ny värld. Med mig på resan har jag en helt underbar vän som jag har haft äran att finna. Mycket tacksam över henne. På lördag åker vi och nästa söndag åker jag hem. Ångesten inför flygresorna är ganska påtaglig just nu, men lyckan och tacksamheten över att få resa till Thailand för just detta ändamål, med just detta sällskap, är ännu större. Det är kärlek - både ångesten och lyckan och tacksamheten. Allt är kärlek.

Med metta
Emma