Venit in mentem

Hemkommen efter en helt underbar långhelg med en fin vän. Två båtresor ut till en ö, för att sedan färdas mot ett naturreservat och slå upp ett tält i skogen. Helt ensamma med utsikt över vattnet och första parkett då solen gick ned i horisonten. Det var ljuvligt att få somna i tältet till ljudet av vågor som slog mot stenarna och syrsor som spelade omkring oss, för att sedan vakna till ljudet av regndroppar mot tältduken och åsynen av morgonsolens strålar som lyste genom trädkronorna som omgav oss. Att få vakna i naturen och bara vara med den. Att inte ha några planer utan bara kunna göra det som faller en in i varje stund. Att slå av mobiltelefonen och därmed varken vara anträffbar eller ha särskilt bra koll på klockan. Tiden stod stilla på vår ö. Vi grillade grönsaker, kokade te i spritkök, mediterade på en stock i vattenbrynet, promenerade i naturreservatet, badade i det svalkande insjövattnet, läste högt för varandra och varvade fantastiska djupa samtal med att bara vara tysta och njuta av den rofyllda stillheten.

Hon är så klok denna vän. Jag beundrar hennes tålamod och hennes klarsynthet. Hon lyssnar med ett öppet hjärta, utan att döma, och försöker alltid förstå. Därför vågar jag vara mer öppen och ocensurerad än vid många andra tillfällen (med undantag för sådant som berör andra och som jag inte med säkerhet vet att de själva gärna delar med sig av) för jag känner att hon kan ta emot det jag säger. Hon sammanfattar och yttrar kloka tankar som fyller mig med inspiration, som får mig att verkligen tänka till. Jag har en filosof inom mig som gärna vrider och vänder på saker, som tänker högt och ibland har svårt att klä sina funderingar i de rätta orden. Så många val att ta ställning till, där en god intention inte alltid räcker eftersom jag (än så länge) inte är vis nog att veta hur jag på bästa sätt kan nyttja mina resurser för att gynna världen i största möjliga omfattning och utsträckning. I lördags lärde jag mig innebörden av ordet ”förtröstan” (vilket inte betyder att jag fullt ut förstår det, bara att jag har nosat på dess andemening och sått ett frö). Man måste inte tänka ut svar på alla frågor och funderingar kring vilka val i livet som genererar mest kärlek och lycka för flest varelser. Man kan ha förtröstan i att svaren kommer av sig själva, när man är redo för dem. Om jag bara fortsätter praktisera, med ett öppet sinne och ett öppet hjärta och en mer tålmodig nyfikenhet, så kommer svaren att dimpa ner i mitt sinnes gapande brevlåda. När jag förstår världen inom mig kanske jag kommer förstå mer av världen utom mig. Först då blir jag vis nog att veta vilken väg jag ska gå, vilken väg som gynnar flest.

En annan pollett som trillade ner i helgen: Kärlek är inte fysisk, vilket innebär att den inte begränsas av materia. Således har kärleken inga gränser. Den är gränslös. Man behöver inte välja, man kan ge sin kärlek till allt och alla. Så länge den inte är bunden så kommer den att räcka gott och väl. Ju mer kärlek man ger, desto mer kärlek genererar man. Således behöver det ena aldrig utesluta det andra. Jag kan ge kärlek till enormt många varelser genom att låta den sprida sig likt ringar på vattnet. Källan sinar aldrig, den bara växer.

Med metta till er alla
Emma