Venit in mentem

Det är vägen som utgör upplevelsen. Det är resan som är målet. Även om det man strävar mot är att utvecklas till sin egen fulla potential och göra något gott för världen. Hur vet man ens att man har nått dit, om man gör det? Kan man inte alltid utvecklas lite mer och lära sig nya saker? Det tror jag.

Jag tror att vi behöver falla lite ibland. Riva murar. Låta marken under oss skaka och falla sönder. Vi behöver stanna upp och ta rast, fylla på med bensin, ta en omväg för att lära oss något nytt, åka på kurviga småvägar och se nya vyer. Ramla och slå oss. Resa oss igen, borsta av knäna och tvätta såren så att de kan läka. "It's out of the darkness that we learn to see" som de sjunger i ledmotivet till Bambi 2. Dra mig baklänges, vilken visdom! I ledmotivet till en barnfilm - fantastiskt!

Smärta är en enorm källa till motivation. Om vi bara glider fram och allt rullar på, vad lär vi oss då? Varifrån ska då motivationen till att utvecklas komma? Jag tror att vi ibland behöver trilla ner i en grop och påminnas om att livet inte är en dans på rosor. Då tvingas vi in i nuet, tvingas att se på vårt liv och våra val med nya ögon. Omvärdera. Omprioritera. Ompröva.

Ekhart Tolle skriver: "Upplysning genom lidande - korsets väg - innebär att tvingas in i himmelriket sparkande och skrikande. Till sist ger du upp, helt enkelt för att du inte står ut med smärtan längre". Smärtan tvingar oss in i Varandet. Till slut måste vi kapitulera. Vi orkar inte längre göra motstånd och förneka det som är. Nuet, det enda som vi med säkerhet vet att vi har. Visst är det ofta så för människor som har varit med om det värsta tänkbara? Kanske har de förlorat en nära anhörig, eller själva drabbats av dödliga sjukdomar. Om de tar sig ut på andra sidan så ser de ofta på världen med nya ögon. De förstår vad som är viktigt i livet. De lever mer i nuet, är mer tacksamma för varje ny dag och tar inte längre sina nära och kära för givet. De har gått korsets väg till ett mer upplyst sinnestillstånd. De är visare än innan, tack vare att de tvingades in i himmelriket sparkande och skrikande.

Titta tillbaka på vändpunkterna i ditt liv. De tillfällen då du har fått de viktigaste lärdomarna och insikterna, då du har utvecklats och blomstrat som människa, då ditt liv har förändrats till det bättre. Det skulle inte förvåna mig om det finns en röd tråd som kan skönjas mellan dessa vändpunkter/tillfällen och fallande/smärta.

Om jag tittar tillbaka på vändpunkterna i mitt liv. De tillfällen då jag har fått de viktigaste lärdomarna och insikterna, då jag har utvecklats och blomstrat som människa, då mitt liv har förändrats till det bättre. Ja, då ser jag den röda tråden. Då ser jag att dessa vändpunkter/tillfällen har vuxit ur fallande/smärta.

Det är okej att falla, okej att kraschlanda. Det är okej att slå sig, okej att vara sårbar. Det är okej att riva murar, okej att bryta ihop. Det är okej att tappa fotfästet, okej att tappa bort sig själv. Huvudsaken är att man någon gång reser sig upp igen, borstar av knäna och tvättar såren så att de kan läka. Huvusaken är att man lär sig något, att man tar hjälp av smärtan för att utvecklas och blomstra. Kanske kan man inte se det på en gång, vad det var man skulle lära sig eller på vilket sätt det fick en att utvecklas. Det är också okej. Om man har sått ett frö i en gynnsam jordmån kommer blomman att växa. En dag kommer blommans knoppar att slå ut, vare sig man minns när man sådde fröet eller ej.

"Det som egot ser som svagt är varandet och dess renhet, oskuldsfullhet och kraft /.../ det är först när vi släpper taget om motståndet och blir sårbara som vi kan upptäcka vår sanna, inneboende osårbarhet" / Eckhart Tolle