Venit in mentem

Jag har funderat lite över begreppet "fritid". Fri tid. Tid som är fri. Är inte all tid egentligen fri?

Okej, kanske inte klocktiden, i snäv bemärkelse. Den är bunden till sekunder, minuter och timmar. Visarna på den analoga klockan följer ett förutsägbart mönster. Likaså siffrorna på den digitala klockan. Om vi ska tala i termer av klocktid så får vi alla 24 timmar per dygn att hushålla med. Mer än så får vi inte. Den enda resursen i världen som är rättvist fördelad. 9 av dessa timmar spenderas vanligtvis på ett arbete. 8 timmar rekommenderas man sova. Kvar blir alltså 7 timmar av fritid. Sedan är ju några av dessa timmar bundna till matlagning och andra hushållssysslor, transport till och från arbetet och dylikt. Så om man mäter sin tid i klocktid, då blir det inte mycket fritid kvar. Förutom på helgerna, då man ska ta igen allt Leva som man har missat under veckodagarna.

Men den psykologiska tiden, den är väl alltid fri? Jag är fri att göra precis vad jag vill med min tid. All min tid. Jag får ta konsekvenserna av mina val, men jag har alltid friheten att välja. Alltid! Den psykologiska tiden är tiden så som jag uppfattar den, fri från den påhittade klocktiden. Vem har bestämt hur lång en sekund ska vara, eller att 60 sekunder ska bli en minut? Klocktiden är ingenting man hittar i naturen, det är människor som har skapat den. En timmes klocktid är inte konstant om man räknar i psykologisk tid. Ibland kan en timme kännas som en evighet, ibland kan den springa förbi. Visst? Det beror på vad man gör med timmen, hur man "spenderar" den (om vi nu vill se tiden som en räknebar resurs som man kan spendera) och hur man uppfattar den. Vilken inställning man har.

Tiden är alltid fri och jag har alltid ett val. Jag tror att detta är ett mer hälsosamt och gynnsamt sätt att se på tiden. Att betrakta den som psykologisk, i vid bemärkelse. Visst, vi behöver ramar i form av klocktid för att våra styrda aktiviteter ska fungera rent praktiskt. Vi behöver inte förkasta klocktiden. Vi kan använda den som ett redskap, men vi bör nog inte låta den använda oss.

Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi alltid hade inställningen "jag väljer detta, jag gör detta av fri vilja". För så är det ju. Plötsligt blir vi inte lika maktlösa. Här kan man komma med argument som "men jag måste ju jobba, hur ska jag annars ha råd att äta och bo?". Sant. Som sagt, jag får ta konsekvenserna av mina val. Om jag väljer att inte jobba, då får jag ta konsekvensen (att inte få några pengar). Att tiden är fri betyder ju inte att mina val är förutsättningslösa. Jag gör ett aktivt val att tjäna pengar för att kunna äta och bo. Då är förutsättningen att jag skaffar mig ett jobb och lägger ner tid på det. Jag kan välja att leva efter den förutsättningen, eller så kan jag välja bort den och ta konsekvenserna av det valet. Jag kan även välja att jobba för att det är givande och utvecklande, för att jag vill ge något till samhället. Att jag sedan får lön på kontot varje månad kan jag välja att se som ett plus i kanten.

Vi är så tyngda av måsten. Ofta ser vi nog allt som arbete (även sådant som är fritid även enligt det traditionella synsättet, t.ex. att vi "måste" umgås med vissa personer eller att vi "måste" träna) istället för att se allt som fritid (även arbetet, för att vi när som helst är fria att gå, oavsett vad som motiverar oss till att stanna).

Tänk om vi kunde se att vi faktiskt fattar beslut hela tiden. Kanske inte alltid aktiva beslut, men likväl beslut. Om vi kunde se att varje ögonblick (tidens minsta beståndsdel, om vi nu ska stycka upp den) erbjuder ett vägskäl. Jag kan när som helst byta spår.Som sagt, jag får ta konsekvenserna av det, men jag har alltid den möjligheten. Med detta synsätt kan vi se alla våra handlingar som aktiva val, som gåvor till oss själva och till andra. "Jag väljer att gå till jobbet idag", "Jag väljer att handla mat till mig och min familj", "Jag väljer nu att sova och ge min kropp återhämtning". 

Och en sak till: Jag är allergisk mot uttrycket "slå ihjäl tid". Att göra något för att "slå ihjäl lite tid". Varför vill man döda tiden? Och ett annat yttryck på samma tema - tidsfördriv. Varför ska vi fördriva tiden? Driva iväg den, jaga bort den? Nog för att det kan vara en stress i sig att förväntas "fånga dagen" och alla dessa ögonblick som ständigt rinner mellan våra fingrar, i den carpe-diem-hets som ibland råder idag. Att hitta en balans kan nog vara bra. Inte vare sig fånga, döda eller fördriva tiden. Bara låta den vara. Bara vara i den. Bara leva och andas.
Bara vara.

Tillåt mig att knyta ihop säcken med ett citat av James Michener: "En mästare i konsten att leva skiljer knappast mellan arbete och nöje, mellan möda och fritid, mellan själ och kropp, mellan kunskap och rekreation, mellan liv och tro. Han vet knappt vilket som är vilket."

Jag ska försöka att tänka mer så framöver. Göra mer aktiva val. Kanske kommer jag inte att ändra de yttre omständigheterna, utan bara försöka ändra mitt förhållningssätt till tiden.
All tid är fri. Allt är fritid.

Crea diem / Emma