Att vara en alien
Som sagt: "Det är lätt att bland allmänheten leva efter den allmänna åsikten; det är lätt att i ensamhet leva efter sina egna åsikter; men den största människan är den som mitt i mängden med gott mod kan behålla samma oberoende som om hon vore ensam” / Ralph Waldo Emerson
I helgen fick jag en ny chans att vara med på retreat med munken från Sri Lanka. Eller, f.d. munken rättare sagt. Numera doktorerar han i mindfulness och skriver sin högst vetenskapliga avhandling i Lund. Hur som helst, efter att ha varit sjuk på ordinarie retreat så erbjöds jag möjligheten att hoppa in på en extrainsatt retreat helgen efter. Oerhört generöst. Sådan är denna värld av dhamma och jag är väldigt tacksam.
I retreaten ingick gående meditation i Vitabergsparken. I slow motion, så sakta vi förmådde, skulle vi gå. Steg för steg, medveten om varje mikrorörelse. Om någon utomstående störde skulle vi ta tillfället i akt och praktisera metta, dvs. bryta vår tystnad och svara vänligt med ett leende, i mindfulness. Förbipasserande lördags- och söndagsflanörer stannade upp och tittade storögt. Eller, egentligen vet jag inte om de tittade storögt för jag hade ju blicken i backen, ca en meter framför mig, men jag föreställer mig att de gjorde det. Jag såg i ögonvrån hur de bromsade in (det kändes som att de gick i 180 för att jag själv gick så sakta) och blev kvar ett ögonblick. Jag kände deras förundran. Jag förstår dem. Ibland stannade jag till, slöt ögonen, tog ett djupt andetag och skickade kärlek till dem.
En gång blev jag störd. Eller egentligen inte störd, snarare begåvad med en möjlighet att öva. En kvinna rusade fram mot mig, stressad som tusan. Hon utbrast "Ursäkta, hur kommer man till Bondegatan?!". Jag hade ingen aning, kände igen namnet och visste att det var någonstans nere i backen men inte mer än så. Jag stannade till, tittade långsamt upp på kvinnan, log milt och svarade mjukt "Jag vet inte. Jag tror att det ligger där nere någonstans, men jag är inte säker". Kvinnan tackade och försvann.
Senare under dagen sa munken till mig: "I observed you in the park today, how you talked mindfully to that woman. Well done, you did a good job". Han hade inte hört vad hon frågade eller vad jag svarade. Han hade bara noterat att jag var mindful och att kvinnan blev lugn. Att hon var mindre stressad efter mitt svar. Ändå hade jag ju inte gett henne det hon ville ha; en vägbeskrivning. Då slog det mig: Ibland kan vi inte ge människor vad de vill ha. Vi kan inte ge dem vad de på ytan förefaller behöva, även om vi vill. Men vi kan ge dem något annat, och kanske är det just detta de egentligen behöver, på djupet. Vad kvinnan i parken mest av allt behövde var inte en vägbeskrivning, om man bryter ner det. Vad hon behövde var att lugna ner sig. Hon var redan försenad, so what? Hon behövde ett bättre sätt att hantera det på. Hon behövde ta det med ro.
Men åter till ämnet: Att vara en alien. Kände jag mig som en alien där i parken? Nja. Jag kände mig småroad av situationen. En gång valde jag medvetet den asfalterade lilla gångvägen som meditationsplats istället för gräsplätten med de skyddande träden intill. Blottad. Jag gick fram och tillbaka tvärs över gångvägen. Stannade till ibland, slöt ögonen och kände hur lungorna fylldes med höstluft. Kände kärlek till naturen omkring mig, fåglarna som kvittrade och människorna som körde de bilar som bullrade nere på gatan. På väg tillbaka till centret, där den sittande meditationen hölls, stannade jag ibland upp och släppte förbi stressade människor. Alldeles stilla stod jag, mitt på trottoaren, och bara väntade. Observerade virrvarret omkring mig, alla undrande blickar, med kärlek. Jag avvek från mängden och sådant kan folk ha svårt att hantera. En ganska ovidkommande avvikelse, att gå långsamt eller stå stilla i en park, men tillräckligt avvikande för att den stora massan ska reagera.
På lördagskvällen firade jag en av mina närmsta vänner som fyllde 25. Jag bröt tystnaden tillfälligt, i samråd med en av lärarna på centret, och styrde stegen mot en av Stockholms populära restauranger. Där var det livat. Fullt av folk, hög musik, många intryck. Det dracks vin och öl, åts kyckling och revbensspjäll, pratades om stort och smått. Folk var uppklädda och vackra. Jag drack vatten, åt vegetarisk wok, bar flumbyxor och var osminkad. Jag drack långsamt, åt långsamt, pratade långsamt. Lyssnade mestadels, var närvarande i vad de andra sa och svarade fåordigt från hjärtat. Ingen värdering lagd i vare sig det ena eller det andra, bara ett konstaterande av att jag upplevde en stark kontrast. Inte nödvändigtvis en negativt betingad kontrast, bara en kontrast helt enkelt. In the seen there is only the seen, så att säga. Min fina underbara vän lät mig veta att det var helt okej att anlända till hennes middag i flumkläder, precis så som jag är. Jag behövde inte dricka vin, inte festa hela natten, inte spela några spel. Jag fick vara jag och hon var tacksam över att jag kom dit. Det värmde långt in i hjärtat.
Jag var där för min väns skull. Jag ville verkligen vara där, det kändes så oerhört rätt och viktigt. Min intention kändes ren och det var en fantastisk övning. Dock blev kvällen ganska tidig för min del, dels för att jag inte var helt frisk ännu och dels för att jag behövde sova, plus att jag inte är den där partypersonen som vill festa hela natten. Jag mår ganska dåligt i krogmiljö bland fulla människor. Det är stimmigt och obehagligt. Jag kan göra det som en gåva till någon annan, men jag vet att jag ger bättre gåvor om jag umgås i en lugn miljö på tu man hand. Huvudsaken för mig var att min vän hade en bra kväll, då skulle ju även jag automatiskt ha en bra kväll. Jag var en alien, det kan jag inte förneka, men jag hade inte kunnat tänka mig att göra på något annat sätt. Jag måste ju vara mig själv, så som jag är. Jag är tacksam över att jag är accepterad av mina närmsta vänner, precis så som jag är. Jag får vara jag. Vad alla andra tycker är mindre viktigt. Vad alla andra tänker, vilka fördomar de har och vilka blickar de ger mig, det är inget jag kan ta hänsyn till. Så länge jag inte medvetet skadar eller sårar någon.
Självklart är det inte lätt att bli betraktad som en alien, det ska jag inte påstå. Jag är bara en simpel människa och jag ska inte sticka under stol med att det sociala trycket känns även mot mitt bröst. Jag låter det inte påverka mitt agerande, men jag känner det. De blickar och kommentarer som inte är sagda med kärlek, de berör mig på något plan men de får mig inte att vilja vika ner mig. Tvärtom, det får mig att bli ännu säkrare på min sak. Aldrig att jag tänker gå i den fällan. Jag är hellre en alien i mitt eget universum än en marionettdocka i någon annans spel. Jag vet att jag aldrig skulle skada eller såra någon medvetet och det räcker för mig. Det är gott nog.
Så när jag går där i parken så sakta jag bara kan, när jag tackar nej till ett glas vin på mammas 50-årsfest bland fulla släktingar som kallar mig präktig, när jag säger "jag vill jättegärna umgås med dig men helst inte på krogen, jag dricker hellre en kopp te med dig i en lugn miljö" till någon bekant och får höra att jag är tråkig, när jag nämner att jag kommer spendera nyårsafton på ett elva dagar långt tyst retreat, när jag går in på en fin restaurang i flumbyxor och gympaskor, då stärks jag av att jag åtminstone går efter vad som känns viktigast i livet för mig. Med kärlek ger jag sedan andra friheten att gå efter vad som är viktigast för dem. Inget är rätt eller fel, vi har bara olika preferenser i livet.
Jag värderar mina relationer väldigt högt. Relationen till mig själv, relationen till mina nära och kära, relationen till universum (i bemärkelsen "globalt perspektiv", alla varelser inkluderade). Det gör säkert de allra flesta (åtminstone relationen till de nära och kära) men ganska ofta tror jag att det sociala trycket får för stor plats, på bekostnad av det utrymme som tillhör viskrösten i det egna hjärtat. Att duga, att passa in, att smälta in. Att inte vara en alien. Att inte vara ensam.
Jag bestämmer själv hur jag vill vara, hur jag vill leva mitt liv. Så länge jag har goda intentioner och försöker göra gott, då är det ett klokt sätt att leva. Om detta gör mig till en alien i andras ögon - so be it. Om några inte kan acceptera det - let them go. Vill de komma tillbaka - välkomna dem med öppna armar och öppet hjärta. Om någon himlar med ögonen över mitt sätt att tänka, ger mig konstiga blickar eller vädrar fördomar bakom min rygg - må de vara lyckliga med sina val så fortsätter jag att göra mina. Med den attityten kan man vara autentisk och då, först då, blir relationerna med dem som älskar och accepterar mig (inklusive jag själv) alldeles äkta och nära. För att jag är jag, inte en karaktär eller en spelpjäs. Och jag älskar mina nära och kära precis som de är, även om de också tycker att jag är en alien ibland. Eller ganska så ofta. What to do, jag är ju alien (aren't we all, till syvende och sist?) ;)
Avslutningsvis ett citat av Robin Sharma: ”Om du följer den stora massan kommer du högst sannolikt att hamna vid utgången. Om du vill leva ett rikare och mer givande liv måste du gå din egen väg. Sluta ge efter för det sociala trycket på bekostnad av det som gör dig unik”.
Jag vill inte hamna vid utgången. Då åker jag hellre tefat.
Kärlek till er alla, aliens och icke-aliens, accepterande och icke-accepterande.
Må ni alla vara lyckliga med era val i livet. För man har alltid ett val. Alltid.
Med metta / Emma
Kommentarer
Postat av: Tina - Minnas mamma
Man märkte skillnad på dig i lördags, på ditt lugn. Det märkte jag vid ditt allra första 'hej'. Det låg ett lugn över dig och en harmoni runt dig, mer än vanligt upplevde jag. Du var jätteduktig verkligen och speciellt eftersom miljön var så stimmig.
Och jag älskar att du är en alien i ditt egna universum :)
Postat av: Emma
Tack fina du <3
Postat av: Sandra
Hihi, tittade in för att se om du skrivit något nytt, skrollade ner och fastnade med blicken där du skrivit vad munken sagt till dig. Och genast slog hjärnan över och började läsa på bruten engelska.
Postat av: Emma
Sandra: Hahaha, underbart :D
Trackback
