Venit in mentem

Jag fick en kommentar som kanske har fått mig att tänka om. Vi får se.

Kommentaren var fantastisk och löd:

Jag håller med om att blogg är ett svårt forum att nå ut i. Men jag tror på radikal honesty; enda sättet att sluta känna sig ensam och tro att man är den enda som går runt med viss typ av tankegångar är att få ta del av andra människors som öppet vågar skriva/tala om sina. Jag har lärt mig enormt mycket av att läsa bloggar och självbiografiska böcker. Och ibland har det varit just den litteraturen som har hjälpt mig när allt har varit som svartast. Och nej, det är inte så att jag har kontaktat författarna och tackat dem och att de har fått cred för vad de har gjort. Snarare tvärtom; deras böcker kan ha blivit hårt kritiserade för att de är just det som andra inte vågar vara; nakna och brutalt ärliga.

Jag respekterar att du vill ta en bloggpaus, men vill kärleksfullt uppmana dig att inte hålla inne för mycket med det du tror på. Man kan inte påverka andra att tänka som en själv och det får aldrig vara syftet. Men att stå för vem man är och vad man tycker är definitivt ett sätt att sprida kärlek i världen på. <3 <3 <3


På senaste tiden har jag funderat mycket på lidandet i världen. I stort och smått. Det är så påtagligt, det finns ju överallt. Jag ser det i (nästan) alla, (nästan) hela tiden. Varje dag. På jobbet, hos kollegor, hos vänner, i familjen, bland människorna på gatorna här hemma och såklart ute i den stora världen. Alla dessa ofria varelser.

Mycket av min tid har gått åt till att fundera på vad jag ska göra med allt detta lidande. Ända sedan jag var liten. Ofta har jag hört att jag ska "sluta bry mitt söta lilla huvud" och njuta av att jag har det bra. Även om jag såklart också lider i någon mån. Inte i samma utsträckning som många andra, men livet innebär lidande för oss alla.

Detta innebär inte att vi bara ska lägga oss ner och dö. Absolut inte. Livet har mycket vackert att erbjuda, inte minst i de små formaten. Leendet från ett barn, att hålla någon i handen, att se solen gå upp och belysa vår planet ännu en dag. Fina ord från en vän, en värmande kram, att höra barnskratt eller skogsljud eller bara låta sig uppslukas av tystnad. Att få dela med sig, att få ta emot, att få finnas till och verkligen leva. Att vara fri.

Svaret på frågan om vad jag ska göra med allt lidande är enkelt och samtidigt svårt. Jag ska observera det med sinnesjämvikt och medkänsla. Inte medlidande, det tjänar ingen på. Medkänsla däremot, det är värme och kärlek. Jag ska inte blunda men inte heller låta mig överväldigas. Jag ska iaktta. Och utveckla visdom, så att jag lär mig att urskilja de situationer och omständigheter som jag kan förändra. Så att jag vet vilka verktyg jag ska ta till för att förändra. Så att jag ser när jag inte kan förändra, när det är bättre att bara luta sig tillbaka och låta saker ske. Acceptera att jag inte alltid kan göra något. Tillåta att människor ramlar och slår sig ibland.

Watching, seeing, knowing. I den ordningen sker det.
Först titta, en förutsättning för att se.
Sedan se, en förutsättning för att veta.
Sedan - först då - kan jag veta.
Tills dess är det tålamod som gäller. Tålamod och att fortsätta praktisera.
"Do your practice and all is coming" som man säger inom yogatraditionen.

Jag funderar på att åka till Ghana i sommar. Jag vet inte varför, men den senaste tiden har jag varit alldeles uppfylld av en stark önskan om att åka just dit. Det är något som drar mig, något som lockar. På några veckors sommarsemester kan man inte rädda världen, inte ens rädda några enstaka barn i Ghana. Ändå känner jag i hjärtat att jag skulle kunna göra en god insats på något barnhem i Ghana, om så bara i några veckor. Visa några barn vad kärlek är, ge dem närhet och viska kloka ord i deras öron. Tala om för dem att de är underbara precis som de är. Barn som inte har någon mamma eller pappa som säger att de är fina, som stryker dem över håret och visar dem att de har ett värde. Barn som visserligen får mat och vatten på barnhemmet, men som ändå går miste om det allra viktigaste i livet. Villkorslös kärlek och ömhet. Att ha blivit sedd en endaste gång, av en endaste människa, och kärleksfullt bekräftad i den man är, det kan sätta betydande spår som sprider sig likt ringar på vattnet inuti och utanför ett litet barn. Kalla mig naiv den som vill, jag vet att jag inte är naiv i detta avseende. Att blunda och säga "äsch, min lilla insats gör ändå ingen stor skillnad för många människor och får ändå ingen långsiktig verkan" är att ge upp. Att använda sådana argument för att fortsätta pilla sig i naveln framför TV:n är att ge upp. Vad är det för fel med att skapa lycka i just denna stund, för just denna människa, även om det inte räddar hela världen för all framtid? Ge något till någon varje dag och njut av att ge, vare sig det är till dina barn eller till någon annans barn, till dina vänner eller till en total främling. Ibland kan man inte befria människor eller rädda dem från mörkret, men man kan säga "jag ser dig" och visa att man menar det. Man kan stå där stadigt med sin villkorslösa kärlek och visa att man bryr sig.

Vi får se hur det blir med Ghana. I vanlig ordning handlar det om tid och pengar. Eller, egentligen handlar det om prioriteringar. Jag litar på att universum (eller mitt eget hjärta, om man så vill) kommer visa mig hur jag ska prioritera framöver, om jag bara lutar mig tillbaka och låter det ske. Just nu är det två drömmar som blomstrar i mitt hjärta; Thailand i mars och Ghana i sommar. Kanske blir det både och. Jag kämpar för det så får vi se varthän det bär. Tillsvidare skickar jag metta till allt levande, odlar min medkänsla och försöker att alltid se på mina medvarelser med kärlek och förståelse. Det är vad jag kan göra just nu. Tiden får utvisa var jag sedan ska befinna mig och vad jag ska göra (eller inte göra). Huvudsaken är att hjärtat är rent.