Venit in mentem

Jag brukar försöka tänka "Vad är det jag ska lära mig av detta?". När något inte blir som jag hade tänkt mig, när något gör ont, när något går snett, när jag ställs inför utmaningar. Jag tror inte att något gott kommer ur självömkan. Att tycka synd om sig själv gör ingenting bättre. Självklart ska man ta hand om sig själv och visa sig själv samma kärlek och förståelse som man visar andra då de har de svårt, men jag tror inte på självömkan. Medlidande med sig själv. Att lida för att man lider. Lidande i dubbel upplaga, till vilken nytta? För vem?

I torsdags skulle jag ha lyssnat på en fantastisk föreläsare från Sri Lanka. I helgen skulle jag ha varit på retreat med densamme, något jag bokade i somras och har sett fram emot sedan dess. Istället har jag legat som ett skakande kolli i soffan med öroninflammation och halsfluss. Sådan är situationen, rakt upp och ned.

Så vad är det ska jag lära mig av detta? Förmodligen massor. Några förslag:
1. Uppskatta känslan i kroppen när man är frisk. Känslan som man just då inte lägger märke till, för att den utgör något slags förgivettaget referensvärde. Ett referensvärde som är lika med noll och därmed inte känns nämnvärt om man inte medvetet lägger märke till det.
2. Lyssna på kroppen. Den har varit småsjuk hela hösten och jag har för det mesta bara kört på. För att det inte har varit så illa. Känt mig duktig om jag har tagit en rekreativ lördag i soffan, när jag egentligen kanske hade behövt en rekreativ vecka.
3. Världen går inte under för att man missar en jobbdag, även om denna jobbdag innefattade viktiga patientmöten. De blir ändå inte högkvalitativa om vårdgivaren är sjuk och de går att ta igen. Även om väntan kan vara plågsam för de berörda människorna så går världen inte under.
4. Perspektiv. Många många människor i världen är väldigt sjuka hela tiden. Många av dessa har inte ens tillgång till vård. De kan inte, som jag, åka till närakuten och få antibiotika utskrivet. Och även om de kunde det så skulle de inte kunna betala för medicinen. Detta kan låta klyschigt i sammanhanget men det skiter jag i. Jag är så oerhört trött på att folk ska ropa "klyscha!" när man yttrar kärleksfulla, viktiga och visa ord. Javisst, nu blev jag minsann bestämd här. Så är det.
5. Inse hur lång väg jag har kvar, även om jag tycker mig ha kommit en bra bit på vägen. Komma ner på jorden. Kärleksfullt observera allt som sker i mig när kroppen plötsligt inte fungerar som den brukar.
6. Se hur skört allt är. Min starka friska kropp som brukar orka så mycket. Plötsligt orkar den ingenting. Allt är förgängligt, även den starka friska kroppen. Det är bara att acceptera, det är ingen idé att kämpa emot. Det vore att kämpa i motvind.
7. Försöka att inte se fram emot saker på ett sätt som genererar besvikelse om de inte blir av. Leva i nuet och uppskatta det som är här, det man med säkerhet har, istället för att placera sin lycka i en framtida eventuell händelse.

Givetvis önskar jag att jag hade varit frisk i torsdags, frisk igår och frisk hela helgen. Om jag fick välja mellan inspirerande retreat och feberdimmig soffa så hade jag givetvis valt inspirerande retreat. Inte för att det lönar sig att önska, det blir ju som det blir, men jag är ju bara en simpel människa med högst mänskliga tendenser. Så jag önskar, tyst i hemlighet. Fäller en liten tår för att det gör så ont i örat, försöker koppla bort feberkänslan istället för att välkomna den, kommer på mig själv med att motarbeta det som är. Återfår perspektivet och fäller en liten tår för alla som alltid eller väldigt ofta är sjuka. Fäller en liten tår i tacksamhet över att jag nästan alltid är frisk, förutom just denna höst då min kropp har jobbat hårt med att bygga upp en immunitet mot alla barnbaciller. Fäller en liten tår i tacksamhet över att jag får jobba med dessa härliga barn och känner att det egentligen är värt varenda bacill. Så plötsligt är jag tillbaka på banan igen. Perspektiv, medkänsla och tacksamhet.

Jag försöker göra det bästa av situationen, efter bästa förmåga. En feberdimmig soffa kan ju också vara inspirerande. Inte på det där uppenbara sättet som en retreathelg men på ett annat sätt. Kanske orkar man inte läsa och ta in en massa inspirerande litteratur, vilket jag försökte med till en början. Kanske orkar man inte heller fundera på livets alla stora frågor. Vad man däremot kan göra är att ta tillfället i akt, nu när man ändå tvingas till att stanna upp och ställa in alla planer. Fråga sig vad det är man ska lära sig av detta. Sedan kan man försöka att faktiskt lära sig det, i alla fall något av det. Troligtvis lyckas man inte lära sig allt denna gång, men det behöver man inte oroa sig över för det kommer garanterat fler chanser. För sådant är livet, det är bara att acceptera.