Venit in mentem

 

Igår var första gången jag möttes av en öppet negativ reaktion pga att jag agerade ut homosexuell kärlek. Jag och Kärleken möts alltid av blickar när vi rör oss ute bland folk. Människor hajar till, vilket är naturligt när något bryter mot normen. Vi är aldrig osynliga, vi smälte bara in när vi gick på Pride (så då passade vi på att hångla, medan vi fick möjlighet att vara lika anonyma som alla andra nyförälskade par). Reaktionerna har dock aldrig förut varit öppet negativa. Barn har tittat ogenerat och storögt (och ickedömande) och viskat till sina föräldrar (som barn gör när de ser något som inte tillhör det vanliga), människor har dröjt kvar med blicken (med någon slags såg-jag-rätt?-känsla), läkare har frågat om vi är systrar och en äldre man har kommit fram och öppet stöttat vår kärlek (det sista var rörande).

Igår var dock första gången jag mötte en negativ reaktion. Kärleken har mött flera under sitt liv, hon har ju varit ute betydligt längre än jag. Vi satt på tunnelbanan och höll om varandra kärleksfullt. Vi såg uppenbart förälskade ut men betedde oss anständigt. Den unge mannen mittemot visade mycket tydligt sin avsmak. Han blängde på min hand som låg på kärlekens ben, rynkade på näsan, blundade och ryste till. Sedan viskade han något till vännen som satt bredvid, som genast tittade på min hand på Kärlekens ben. De tittade på varandra och sedan på oss igen. Den unge mannen som hade uppmärksammat min hand tittade på oss med avsmak. Han mötte min blick, tittade tydligt bort som om han letade efter någon annan plats att flytta till. Så höll det på, om och om igen. Avsmaken i blicken, blundandet, näsrynkandet, rysningarna och viskningarna till kompisen bredvid. Jag rörde försiktigt handen på Kärlekens ben, fram och tillbaka. Den unge mannen följde handens rörelser med blicken och såg äcklad ut. Han loggade in på facebook i mobilen och gjorde en statusuppdatering (såg ej vad han skrev och det är förstås bara min tolkning att han kan ha skrivit om oss). Han tittade på mig och skakade på huvudet, fortfarande med avsmak i blicken. Sedan vände han på huvudet och tittade ut genom fönstret, blundade och böjde huvudet nedåt.

 

Hur jag reagerade? I situationen väcktes i mig en lust att provocera. Barnsligt kan man tycka, men jag tänkte "fan heller att du ska få bestämma vem jag ska älska, jag har lika stor rätt som andra att visa min kärlek öppet" och då väcktes en vägran att anpassa mig. Så jag gjorde precis tvärtom. Varje gång mannen mötte min blick log jag och nickade, klappade Kärlekens lår lite till och några gånger pussade jag henne på munnen när han tittade upp. Det kändes som att en tyst kamp pågick mellan oss. Vi utbytte blickar och talade mycket tydligt kroppsspråk. Jag kär, han äcklad.

I efterhand blev jag arg. Det är klart att det även gör ont att det finns människor som känner avsmak inför min kärlek, som dömer mig utifrån vem jag älskar utan att ens känna mig. Att det finns människor som tycker att jag syndar, som vill neka mig mänskliga rättigheter och till och med människor som vill se mig död. Inte mig personligen men "såna som jag". Men jag blir nog ändå mer arg än ledsen. "Tyck vad ni vill era trångsynta stackare, jag tänker bete mig precis som jag hade gjort om hon var en man". För ja, jag har haft pojkvänner och agerat ut kärleken på precis samma sätt ute i samhället. Det är en påtaglig skillnad. Med pojkvänner har jag smält in och vi har varit anonyma. Med min kvinnliga Kärlek är jag plötsligt ständigt i blickfånget och det känns som att vi borde förklara oss. Men det borde vi såklart inte, vi har samma rätt som andra att vara nykära och vistas bland folk. Och jag tänker fortsätta pussas, hålla handen och hålla om på ett flickvänsaktigt vis. För hon är min flickvän och jag älskar henne. And I aint afraid to show it!