Venit in mentem

Ett inlägg som jag skriver mest för att sortera posten. Den post som mina tankar utgör.

Igår trillade det ner ett brev i min mentala brevlåda under kvällsmeditationen på Erstagatan (där jag mediterar i grupp varje torsdag, med Vipassanagruppen, www.sangha.nu om någon är sugen på att gå dit, rekommenderas!). Hur som helst, brevet handlade om att förenkla livet.

Jag och min pojkvän har funderat på att flytta ihop. Svårigheten ligger i att vi har våra liv i helt olika ändar av stan. Jag bor dessutom på behörigt avstånd från staden i min ände, så att flytta in hos mig är inget alternativ för honom då han inte finner de dagliga pendlingsavstånden rimliga i längden. Han i sin tur bor på 18 kvadrat i stadsmiljö med utsikt över E4an, så att flytta in hos honom är inget alternativ för mig då jag trivs i mitt skogsbryn och behöver ganska mycket "eget space". Att bosätta oss mitt i smeten är inget alternativ för någon, då jag skulle dö lite inombords om jag tvingades bo i stan och hans studentekonomi skulle raseras totalt även om vi hittade en liten tvåa. Jag skulle kanske kunna betala en hel sådan månadskostnad själv, med nöd och näppe, om jag började jobba heltid, men han vill inte känna sig som en parasit (hans ord, inte mina) och jag känner att det finns viktigare saker i livet än att jobba 8-17 måndag-fredag 47 veckor om året. Jag vill fortsätta att älska mitt jobb och brinna för mina patienters välmående, men inte nödvändigtvis 1880 timmar per år. Jag vill ha tid att meditera, åka på retreats, bara vara, gå i skogen, läsa givande böcker, kreera och umgås med de nära och kära.

Vi har funderat på att kompromissa och bosätta oss på ett ställe någonstans i mitten men ändå i utkanten, på ett ställe som skulle vara lite lagom opraktiskt för oss båda. Jag tummar lite på nära-naturen-önskemålet och han tummar lite på nära-skolan-önskemålet. Saken är bara den att vi inte vet vad han gör om ett år. Kanske hamnar han rentav i en helt annan stad. Vad som händer då återstår att se. Jag är inte främmande för att lämna huvudstaden om jag hittar en sysselsättning som jag trivs med. Jag är ingen storstadsmänniska och om jag någon gång skaffar barn så vill jag nog helst inte att de ska växa upp i Stockholm. Tror jag just nu i alla fall. Fram till den dagen, då den mer stabila framtiden eventuellt infinner sig, är det nog bättre att utgå från nuet. Här och nu är jag nöjd med att bo själv. Jag uppskattar ju verkligen ensamtid, det är en lyxvara för mig. Att vara särbo funkar rätt bra trots avstånden (säger jag som om vi hade värsta distansförhållandet, när vi i själva verket bor i samma landsting) och det är ju ingen brådska med att flytta ihop. Så vi har bestämt oss för att hålla huvudet kallt. Luta oss tillbaka, leva våra liv, fatta de större besluten utifrån vår egen personliga och yrkesmässiga utveckling och göra vårt bästa för att träffas så mycket som möjligt inom de ramarna. Detta innebär att jag, om jag skulle vilja, skulle kunna åka till Indien och bo på ashram i ett år. Jag säger inte att jag vill det, eller att jag inte vill det, bara att jag kan. Jag är en fri fågel. Det innebär även att han, om han skulle vilja, kan ta ett jobb eller en kurs i USA i ett år. Jag säger inte att han vill det, eller att han inte vill det, bara att han kan. Han är en fri fågel. Eller så blir vi båda kvar i Stockholm ett tag framöver och umgås någon kväll och helgdag i veckan. Time will tell. Vi älskar varandra och har båda för avsikt att vara tillsammans länge. Om vi är "menade" att vara tillsammans för resten av livet kommer våra vägar säkerligen att flätas samman framöver, av egen kraft eller för att vi båda sakta strävar dithän.

Det passar mig rätt bra att vara en fri fågel just nu. Allt är så ovisst och jag är mitt uppe i mitt sökande. Vissa dagar tänker jag "Åh, jag vill skaffa barn och flytta ut på landet, jag är redo för det nu". Andra dagar tänker jag "Barn är underbara men jag är inte redo än på länge". Vissa dagar tänker jag "Jag älskar mitt jobb, trivs i mitt hem och har nog hittat rätt i livet". Andra dagar tänker jag "Hm, man kanske skulle flytta österut och bosätta sig i ett dhammatempel?". På något vis har jag väl gått mer och mer på någon slags medelväg. Jag älskar fortfarande mitt jobb men har gått ner i arbetstid för att få mer tid till retreats, personlig utveckling och skapande. Jag har vågat mig in i ett förhållande och skämtar med honom (med en ganska tydlig underton av allvar) om att göra minikopior av honom, samtidigt som jag värnar om både min och hans frihet. Vi reser iväg åt varsitt håll ibland och kommer sedan tillbaka till en trygg famn. Här och nu förefaller jag dras mot någon slags balans. Jag är även inne i en period av testande. Jag provar mig fram. Hur jag vill lägga upp jobbet (sluta tidigare varje dag, ta mer semester eller ha en ledig dag i veckan), om jag vill fortsätta rida eller ej (rider åt en vän som är tillfälligt skadad, utan krav på långsiktiga eller regelbundna åtaganden), vilken andlig väg jag anser vara mest universell (skuttar runt bland lite olika "traditioner" som alla påstår sig vara den renaste formen av dhamma, i ett försök att finna någon slags kärna). Jag duttar lite här och duttar lite där. Och övar tålamod. Och övar förtröstan. Jag har sått ett frö och trädet kommer oundvikligen att växa.

Så till brevet som damp ner igår kväll. Angående att förenkla livet. Det fanns ändå något lockande med det där kompromissboendet. Att bo mer tillgängligt och sälja bilen. Att sänka boendekostnaderna eftersom vi skulle vara två. Detta kan jag ju göra ändå, på egen hand. Jag bor förvisso redan relativt billigt och så himla besvärligt är det inte att ta sig hem till mig. Jag har förhållandevis få ägodelar och kör inte så många eller långa sträckor med bilen. Men ändå, om jag ska titta här och nu och på allvar fråga mig själv "Vad vill du just nu?", då svarar jag "Jag vill förenkla mitt liv ännu mer. Ha färre ägodelar, färre måsten och mer tid. Passa på nu medan det fortfarande är ganska lätt att vara en fri fågel. Hänge mig åt min egen personliga utveckling". När jag kom hem från Ödeshög gjorde jag en rensning i skåp, lådor, förråd och garderob. Jag trodde inte att jag ägde så mycket, ändå lyckades jag fylla flera stora kassar till Stadsmissionen. Bra saker som de säkerligen kan sälja (kläder, smycken, plattång, iPod, prydnader, tavlor mm) men absolut inte saker som jag behöver. De kan göra stor nytta någon annanstans, men mig tynger de bara. Så kände jag, och jag rensade. Kanske blir nästa steg att sälja min lilla skruttbil och enbart åka kommunalt. Bättre för miljön, bättre för den egna ekonomin (eftersom jag ändå köper åkremsor när jag åker till eller igenom stan), en stor ägodel mindre och färre måsten (besiktiga, tanka, serva, byta olja, fylla på spolarvätska, laga och byta ut trasiga delar osv). Då blir det förvisso osmidigare att ta sig runt. Tiden hemifrån till jobbet skulle fyrdubblas enkel väg om jag åkte kommunalt. Att åka och handla skulle bli ett betydligt större projekt om jag inte hade bil. Men om jag flyttade till en mer tillgänglig plats skulle det fungera utmärkt. Jag har ju åkt kommunalt varje dag under hela gymnasie- och universitetstiden. Nemas problemas. Dessutom är det trevligt att kunna sitta och filosofera på väg till jobbet. Kanske rentav läsa en bok eller meditera. Sådant som man inte gärna gör när man kör bil. Det finns ju mellanting, man måste inte bo mitt i smeten.

Jag vill bo in the ghetto. Jag jobbar ju in the ghetto och känner mig bekväm där. Dessutom får jag då bidra till mångfald och integration. Plus att det automatiskt blir billigt och nära till jobbet. Jag vill inte bo i samma ort som jag jobbar. Jag vill inte möta mina patienter i mataffären varje söndag. Men kanske någon annanstans längs den tunnelbanelinjen. Då blir det smidigt att åka till jobbet och smidigt att åka till Erstagatan på torsdagarna. Smidigt att åka till söder där jag och pojkvännen brukar fika på vardagskvällarna. Smidigare för oss båda att åka till varandras bostäder på helgerna. Och säkerligen finns det skogsbryn även längsmed tunnelbanelinjen in the ghetto.

Fördelar med att flytta till en förort in the ghetto:

+ Jag kan sälja bilen (vilket är miljövänligt och ekonomiskt) och samtidigt ta mig till de ställen jag behöver/vill åka till på ett smidigt sätt.

+ Jag kan bosätta mig nära ett skogsbryn och samtidigt ha gångavstånd till en mataffär.

+ Jag sänker boendekostnaderna (kan absolut tänka mig en sunkig etta/liten tvåa in the ghetto) och får mer pengar över till annat, trots att jag går ner i arbetstid. Kanske kan jag rentav gå ner ytterligare lite grann i arbetstid framöver och fortfarande kunna äta mig mätt varje dag.

+ Jag sänker min boendestandard och således även min referenspunkt.

+ Jag bidrar till mångfald och integration.

+ Jag lever mer som jag lär.

+ Jag trivs in the ghetto.

Nackdelar med att flytta till en förort in the ghetto:

- Om jag säljer bilen blir det krånligare när jag ska hälsa på de vänner som inte bor supertillgängligt.

- Mamma kommer skrika på mig om att det är farligt att bo in the ghetto.

- Mamma kommer kanske inte våga hälsa på mig in the ghetto.

- Även om jag bor vid ett skogsbryn kan det omöjligt bli samma landet-känsla som där jag bor nu.

- Där jag bor nu är det alltid tyst och dött. Så skönt. In the ghetto är det mer livat.

- Det är en process i sig att sälja lägenhet, gå på visningar och flytta.

- Jag tror mer på att förändra sitt förhållningssätt till saker och ting, snarare än att ändra de yttre omständigheterna (vilket jag ju gör om jag flyttar).

- Jag trivs i skogen.

Jag får nog fundera lite på detta. Låta det sjunka in. Ha tålamod och låta det vara en process. Lyssna på vad mina nära och kära tycker, utan att lyssna för mycket. Det är ju ändå jag som ska bestämma hur jag ska leva mitt liv.

Att göra förändringar kan vara läskigt. Att stanna kvar kan också vara läskigt. Ibland stannar man kvar av bekvämlighet, när man kanske borde förändra. Ibland flyr man av rädsla, när man kanske borde stanna kvar. Svårt att veta vad som är vad. En sak är i alla fall säker och det är att man måste våga för att vinna, oavsett åt vilket håll det är - förändra eller stanna.

Med metta / Emma