Venit in mentem

Imorgon åker jag till Thailand i tre månader. Jag ska meditera, yoga och landa i mig själv efter detta omvälvande år. Fantastiska Tina har hjälpt mig att göra en design till en ny blogg. Där kommer jag ge ifrån mig livstecken under min vistelse på andra sidan jordklotet. Kanske en och annan bild, kanske en och annan text eller helt enkelt bara ett "hej jag lever och har det bra/tufft" osv.

 

Här är adressen till den: www.lantaliv.blogg.se

 

Ha det fint!

 

Kram / Emma

 

 

 

 

Idag har det såtts ett frö i mig. Ett starta-eget-frö. Jag har hittils under min yrkesverksamma "karriär" arbetat på ett privat vårdföretag. Jag skulle kunna skriva ett helt långt inlägg om den privata vården i allmänhet och detta företag i synnerhet (att jag uppmanades att bortse från min moral och integritet till förmån för produktion och marknadsföring är ett exempel) men jag väljer att fokusera framåt i just detta inlägg. 

I december detta år kommer jag hem från Thailand. Jag åker hem sju månader tidigare än jag först hade tänkt, för kärleken (har de senaste månaderna, till min förvåning, insett att jag är en väldigt romantisk person när jag är uppriktigt förälskad, men det är också något som skulle kunna få ett helt eget inlägg). När jag kommer hem behöver jag ju ett jobb, gärna inom det yrke som jag har lagt flera års utbildning (blodd, svett, tårar och ångestattacker) på. Yrket trivs jag ju egentligen väldigt bra med och jag vet att det passar mig, det var ju företaget som var lite (ursäkta uttrycket) fucked up (intressant förresten att notera hur annorlunda jag formulerar mig i tal och skrift när jag mediterar mindre frekvent och intensivt, det blir spännande att se om det återigen skiftar efter tre månader på en kudde i Thailand).

Då är frågan: Hur ska jag kunna hitta ett jobb jag trivs med i det system vi lever med idag? Helst vill jag inte jobba privat eftersom jag har sett hur det kan gå till; hur människor skor sig, hur anställda går in i väggen, hur patienterna blir siffror och hur kvantitet prioriteras framför kvalitet. Skeva intentioner. Men så som landstingsmottagningarna ser ut med dagens system vill jag helst inte heller jobba. Liten möjlighet att påverka och knappa resurser. Jag vill inte att pengar ska vara en drivkraft (som i den privata vården) men inte heller en begränsning (som i landstingsbunden vård). Jag vill att kvalitativ vård och varm omsorg ska vara drivkraft och att pengar ska vara något som trillar in på kontot som en bonus, för att man (tyvärr) behöver pengar för att leva (nåväl, visst finns det sätt att leva utan pengar, men sådan livsstil är bortom mitt intresse, även om jag inte heller är intresserad av att bli rik).

På den privata mottagningen skötte vi vårdgivare i princip allt administrativt arbete på egen hand. Hanterade ramissflödet, registrerade remisser i journalsystemet, planerade och strukturerade, skickade kallelser, tog personligt ansvar för uteblivna patienter, registrerade besök i rapporteringssystemet, avbokade besök vid egen sjukdom, köpte in material, tog hand om lokalerna osv osv. Ja, allt sådant som sekreterare, receptionister och fastighetsskötare normalt sett gör. Allt sådant som chefen normalt sett tar ansvar för. Många gånger har jag därför tänkt att jag lika gärna skulle kunna vara min egen.

Jag vet att jag är kompetent inom mitt yrke, jag vet att jag gör ett bra jobb. Jag vet att jag erbjuder kvalitativ vård och ett varmt omhändertagande. Jag vet att jag kan hantera administrativa uppgifter effektivt och tror att jag skulle kunna styra en egen liten båt med så rena intentioner som det bara är möjligt i dagens system. Hellre det än att sitta fast på ett stort skepp som är på väg åt fanders och vars kapten inte har något emot att låta folk trilla överbord och drunkna. När jag sa upp mig fick jag ta mycket skit för att jag lämnade skeppet, men jag simmar hellre på egen hand än att klamra mig fast vid ett skepp vars riktning strider emot min moral. Sedan kanske jag kan lyckas blåsa upp en liten gummijolle och styra den åt ett annat håll, så gott som det bara går med de kapitalistiska vindar som blåser på vårdens hav idag.

Fördelar med att starta eget:
- Jag får själv bestämma koncept och proiriteringar
- Jag kan segla efter egna intentioner
- Jag får frihet

Nackdelar med att starta eget:
- Let's face it, jag måste faktiskt sätta mig in i ersättningsnivåer och annat som ger mig magknip när det faktiskt är människor i behov av vård som utgör de där siffrorna
- Med frihet kommer ansvar, stort ansvar
- Osäker inkomst

Fördelarna är till synes främst moraliska och livsbejakande. Nackdelarna är till synes främst praktiska. Jag föredrar moral och livsbejakande framför praktikaliteter. Jag har heller inget behov av att tjäna en massa pengar och det får aldrig bli drivkraften om jag startar eget. Dock har jag faktiskt något emot att behöva ge mig in i aktivt konkurrerande med andra vårdföretag och kliniker/mottagningar, som det ju faktiskt innebär att bli en del av det vårdval som råder idag. Jag kommer behöva tänka på ekonomi och "marknadsföring" (i brist på bättre passande ord, det är ju trots allt vård och människor vi talar om, inte produkter och objekt). Det suger att vården är en del av marknaden men så är nu fallet och det behöver jag hantera och anpassa mig till. Jag kan inte blunda och låtsas att det inte spelar någon roll, då seglar jag med förbundna ögon och kommer snart att gå på grund. Punka i gummijollen och från havets botten gör jag ju ingen nytta för någon. Så det är ett faktum jag behöver ta i beaktande och betänka.

Idag träffade jag en härligt flummig och skön tant som har startat ett eget litet vårdföretag där hon ensam tar emot patienter på en liten pytteklinik i stan. Hon har halvtaskigt rykte i "branschen" eftersom hon tidigare har hamnat i politiskt blåsväder och ibland har ansetts vara lite tokig. Faktum är att jag också är lite "tokig" (eller som en kollega och vän, som haft denna kvinna som handledare, valde att uttrycka det: "hon är en skön kontrast till de anala kvinnorna på XX"). Faktum är att jag också har varit i politiskt blåsväder. På mitt förra jobb, för att jag sa vad jag tyckte om vissa prioriteringar och val som chefen gjorde. Jag uttryckte exempelvis att jag hellre äter gröt än finmiddag på jobbets julfirande om det är på grund av dessa lyxvanor som vi behöver ta jobb av uppdragsgivare vars verksamheter vi egentligen inte kan stå för eftersom dess organisation gör det omöjligt för oss att erbjuda kvalitativ vård. Om jag har ett eget företag kan jag välja uppdragsgivare med omsorg och äta gröt om det behövs.

Men åter till den flummiga tanten. Hon har erbjudit sig att hjälpa mig att smyga igång en egen verksamhet när jag kommer hem från Thailand. Detta skulle innebära att jag får använda hennes lokaler och material tills jag har fått egen autorisation av landstinget. Inte som anställd hos henne utan som samarbetspartner. Sedan när jag har fått min egen auktorisation (vilket kan ta ett år eller mer) kan jag driva min egen firma, hyra lokal av henne och successivt skaffa eget material. Det kan bära eller brista och det kommer innebära hårt arbete. Kanske är det faktiskt värt att chansa, då får jag gå min egen väg...

Nu har jag sått ett frö. Jag ska låta detta frö få gro på meditationskudden i Thailand. Sedan får vi se vad det blir för en planta, om det blir någon... Jag ska hålla mailkontakt med den flummiga tanten medan jag är borta, så ska vi fortsätta bolla tankar och se hur mina funderingar utvecklar sig.

Varför skulle det inte gå? Varför skulle jag inte kunna styra min egen båt? Jag har ju goda resurser innanför pannbenet och tror att det på sikt är lönsamt att driva verksamheter från hjärtat. Och hjärta har jag. Det jag saknar är väl tron på att jag kan ro båten i hamn. Som ung kvinna har man ju knappast överösts med ord som "våga ta för dig", "stick ut hakan" och "gå din egen väg". Man ska ju gärna följa strömmen och vara till lags och vara nöjd. Men faktum är att jag aldrig har nöjt mig med att följa strömmen, faktum är att jag innerst inne vet att jag är stark nog att simma motströms.

Med metta / Emma

 

Igår var första gången jag möttes av en öppet negativ reaktion pga att jag agerade ut homosexuell kärlek. Jag och Kärleken möts alltid av blickar när vi rör oss ute bland folk. Människor hajar till, vilket är naturligt när något bryter mot normen. Vi är aldrig osynliga, vi smälte bara in när vi gick på Pride (så då passade vi på att hångla, medan vi fick möjlighet att vara lika anonyma som alla andra nyförälskade par). Reaktionerna har dock aldrig förut varit öppet negativa. Barn har tittat ogenerat och storögt (och ickedömande) och viskat till sina föräldrar (som barn gör när de ser något som inte tillhör det vanliga), människor har dröjt kvar med blicken (med någon slags såg-jag-rätt?-känsla), läkare har frågat om vi är systrar och en äldre man har kommit fram och öppet stöttat vår kärlek (det sista var rörande).

Igår var dock första gången jag mötte en negativ reaktion. Kärleken har mött flera under sitt liv, hon har ju varit ute betydligt längre än jag. Vi satt på tunnelbanan och höll om varandra kärleksfullt. Vi såg uppenbart förälskade ut men betedde oss anständigt. Den unge mannen mittemot visade mycket tydligt sin avsmak. Han blängde på min hand som låg på kärlekens ben, rynkade på näsan, blundade och ryste till. Sedan viskade han något till vännen som satt bredvid, som genast tittade på min hand på Kärlekens ben. De tittade på varandra och sedan på oss igen. Den unge mannen som hade uppmärksammat min hand tittade på oss med avsmak. Han mötte min blick, tittade tydligt bort som om han letade efter någon annan plats att flytta till. Så höll det på, om och om igen. Avsmaken i blicken, blundandet, näsrynkandet, rysningarna och viskningarna till kompisen bredvid. Jag rörde försiktigt handen på Kärlekens ben, fram och tillbaka. Den unge mannen följde handens rörelser med blicken och såg äcklad ut. Han loggade in på facebook i mobilen och gjorde en statusuppdatering (såg ej vad han skrev och det är förstås bara min tolkning att han kan ha skrivit om oss). Han tittade på mig och skakade på huvudet, fortfarande med avsmak i blicken. Sedan vände han på huvudet och tittade ut genom fönstret, blundade och böjde huvudet nedåt.

 

Hur jag reagerade? I situationen väcktes i mig en lust att provocera. Barnsligt kan man tycka, men jag tänkte "fan heller att du ska få bestämma vem jag ska älska, jag har lika stor rätt som andra att visa min kärlek öppet" och då väcktes en vägran att anpassa mig. Så jag gjorde precis tvärtom. Varje gång mannen mötte min blick log jag och nickade, klappade Kärlekens lår lite till och några gånger pussade jag henne på munnen när han tittade upp. Det kändes som att en tyst kamp pågick mellan oss. Vi utbytte blickar och talade mycket tydligt kroppsspråk. Jag kär, han äcklad.

I efterhand blev jag arg. Det är klart att det även gör ont att det finns människor som känner avsmak inför min kärlek, som dömer mig utifrån vem jag älskar utan att ens känna mig. Att det finns människor som tycker att jag syndar, som vill neka mig mänskliga rättigheter och till och med människor som vill se mig död. Inte mig personligen men "såna som jag". Men jag blir nog ändå mer arg än ledsen. "Tyck vad ni vill era trångsynta stackare, jag tänker bete mig precis som jag hade gjort om hon var en man". För ja, jag har haft pojkvänner och agerat ut kärleken på precis samma sätt ute i samhället. Det är en påtaglig skillnad. Med pojkvänner har jag smält in och vi har varit anonyma. Med min kvinnliga Kärlek är jag plötsligt ständigt i blickfånget och det känns som att vi borde förklara oss. Men det borde vi såklart inte, vi har samma rätt som andra att vara nykära och vistas bland folk. Och jag tänker fortsätta pussas, hålla handen och hålla om på ett flickvänsaktigt vis. För hon är min flickvän och jag älskar henne. And I aint afraid to show it!

 

Just nu är jag förbannad bortom ord, efter att ha sett filmen 'En blomma i Afrikas öken'. En film baserad på en bok som i sin tur är baserad på en sann historia, bland annat om hur flickor könsstympas för att det som är mellan deras ben anses orent.


Över 2 miljoner flickor i åldrarna 4-11 år könsstympas varje år världen över. Utan bedövning skärs delar av könsorganet bort, ofta med en glasbit eller ett gammalt rakblad. Sedan syr man ihop underlivet. När flickan sedan blir gift skär mannen upp underlivet på bröllopsnatten. Efter att ha sett filmen kände jag att jag måste göra något. Jag sökte information på nätet och fann att Unicef arbetar med att bland annat sprida information om könsstympning i syfte att stoppa denna omänskliga tradition (för mer information se http://unicef.se/fakta/kvinnlig-konsstympning).


Inspirerad av filmen har jag startat en insamling via Unicef. Pengarna går oavkortat till organisationen och placeras i det projekt där de just nu behövs mest. För att skänka 50 kr till denna insamling sms:ar ni KÄMPA 1719 till nr 72 900. Det går även att stödja insamlingen via din facebooksida genom att gå in på följande länk: http://unicef.se/egna-insamlingar/emma-bergstrom. Länka gärna via er blogg eller dela på er facebook.

(Bilden är lånad från Unicefs hemsida)


Må kärlek och lycka vara med er alla! / Emma

En tavla till min älskade farfar





För mig var du en ljusgestalt 
i nattens tid upprunnen, 
vid morgonen försvunnen. 
Jag minns dig som en stjärna, 
en saga, en sång. 

/ Gustaf Fröding

Idag har jag avreagerat mig. Snabbt gick det och såhär blev tavlan:





För att ilska också får finnas

 

...en dikt att applicera på det mesta här i livet...

Obeständigheten och dess inbyggda ovisshet
är rädsla och vemod
är livsluft och tröst

Förgängligheten och dess inbyggda oförutsägbarhet
är fruktan och smärta
är förtröstan och hopp

Föränderligheten och dess inbyggda flyktighet
Växlingarna
Skiftningarna
Ombytligheten
är såren och plåstren på såren

På senaste tiden har jag funderat mycket på homosexualitet och samhälle. Mycket för att Anja Pärson kom ut och plötsligt var hon på alla löpsedlar (trots att hon hade sagt att hon inte ville bli en ikon) och plötsligt skrevs en massa krönikor i tidningarna där man spekulerade kring varför sportstjärnor kommer ut så sent i livet (med slutsatsen att de vill ha andras fokus på deras idrottsliga prestationer och inte på deras sexualitet).

Varför ska man ens behöva komma ut? Varför ser samhället ut så? Varför är det ens en grej? Visst, jag har ju också valt att komma ut till höger och vänster, men det är ju för att det faktiskt fortfarande ÄR en grej i samhället. Nu råkar jag vara lyckligt lottad med accepterande vänner omkring mig. Faktum kvarstår dock att det ÄR en grej. Även om den svenska lagstiftningen avser att främja rättigheter för homosexuella och skydda mot diskriminering osv (vilket vi är ganska unika med i världen, men det återkommer jag till) så kan man inte bortse från att det avviker från normen och därmed väcker det tankar och känslor hos folk. Det kan vara positiva tankar, t.ex. att det är exotiskt och spännande, att det väcker frågor och nyfikenhet kring sex och attraktion osv. Även detta visar dock att det ÄR en grej. Det kan inte bara få vara kärlek, det blir en grej (även för mig som ju också är färgad av samhället). Sen finns även negativa och/eller fördomsfulla tankar och känslor kvar. Det var faktiskt bara drygt 30 år sedan homosexualitet togs bort som psykiatrisk sjukdomsdiagnos. Många av de som lever i dag, som fattar beslut idag, som arbetar med människor idag, levde då. Var vuxna och medvetna då. Fortfarande händer det att vårdgivare trycker in "homosexualitet" som z-kod i journalsystemet när det kommer fram att en patient lever i en samkönad relation. På 60-talet var homosexualitet till och med straffbart i Sverige och det tar längre tid att ändra samhällets attityder än att ändra en lag. Det finns fortfarande psykologer som jobbar med att bota homosexualitet. Det finns fortfarande homosexuella som går dit för att bli botade. I Sverige, 2012.

Homosexualitet är lika vanligt som vänsterhänthet. Ändå behöver man komma ut som gay, medan man väl aldrig skulle komma ut som vänsterhänt? Troligtvis för att det handlar om sexualitet och då blir det genast laddat. Även om det för mig handlar minst lika mycket om kärlek och förälskelse som det handlar om lust. Man märker att någon är vänsterhänt för att hen håller pennan i vänster hand. "Jahaja, den där personen skriver med vänster hand". Vem vet, i framtiden kanske det är samma sak med homosexualitet. Man kommer inte ut, man frågar inte "har du flick-/pojkvän?" för könet är inte viktigt, man frågar bara "har du partner?", precis som man frågar "vill du låna en penna?" och inte "vill du låna en penna att använda med din högerhand?". Man ser två kvinnor kyssas och tänker "jahaja, hon är förälskad i den där kvinnan" (ja, för jag tror inte att vi kommer ifrån "hon" och "kvinnan", att vi kommer dithän där man inte ens ser könen, och samkönade relationer är fortfarande inte normen så det är inte konstigt att det sticker ut och att man hajar till).

I Sverige är det kontroversiellt att uttala homofobi, kanske främst för att det är politiskt inkorrekt. Jag har snarare oftare mött ett överdrivet "ÅÅÅÅH vad roligt, ja men det spelar ju absolut ingen som helst roll, ja men det är PRECIIIIIS lika normalt som att bli kär i en kille!". Sorry, men vi är inte där, inte ännu. Min chef skickade för i helvete ett skvaller-sms till en kollega när hon (via en annan kollega, av oförklarlig anledning) fick höra att jag är gay. Inte alls okej förstås, en av alla inte-okej-skulle-kunna-anmäla-dig-för-detta-grejer som min chef gjort, så det kanske säger mer om henne än om världen. Men fortfarande. Sådant händer.

Jag har redan märkt att det är ett evigt komma-utande, både för mig och min familj. Framförallt när man har träffat någon och blivit kär. Det är en väldigt vanlig fråga när man träffar ytliga vänner och bekanta - "hur går det med kärleken då?". Genast syns det att jag rodnar och ler. "Åh, vem är han?". Då måste jag återigen ta sats och säga "det är en hon". Sist jag var hos frisören frågade hon om jag har pojkvän. Jag svarade "nej" och tänkte "borde jag säga att jag träffar en tjej?". Denna eviga inre dialog. Min Kärlek, som har varit ute längre än jag, har berättat att det kommer fortgå på detta vis, om och om igen. Man måste vänja sig. På arbetsintervjuer ("har du nån pojkvän?"), på olika tillställningar ("jaha, ni är ett par?") och hos läkaren ("och du har med dig din vän?").

När jag och Kärleken diskuterade möjligheten att hon kommer och hämtar hem mig från Thailand när tiden är redo, då frågade hon på allvar hur man ser på homosexualitet i det landet, för sådant behöver man ta hänsyn till för att skydda sig själv och varandra. Jag googlade och läste mig till att Thailand är ett tolerant land i detta avseende, mycket tack vare den buddhistiska kulturen. I grannlandet Malaysia däremot är homosexualitet olagligt och homosexuella handlingar bestraffas med upp till 20 års fängelse och spöstraff. År 2012. I Ecuador, där jag bodde ett år efter gymnasiet och hoppas på att en dag kunna resa tillbaka med en framtida partner, skickar man  lesbiska kvinnor till avvänjningskliniker för drogmissbrukare. De blir våldtagna för att de "bara behöver en riktig man" och tvingas att klä sig som prostituerade för att "lära sig att bli riktiga kvinnor". I 80 länder världen över är homosexualitet olagligt och bestraffas med fängelsestraff, spöstraff och på flera ställen även dödsstraff. Ja, fortfarande år 2012. Hatbrott som midsshandel och mord är vardagsmat i vissa länder. Jag och Kärleken har pratat om att någon dag resa till Peru. Jag har en dröm om att se Machu Picchu. I Peru måste vi dock bete oss som vänner har jag läst mig till. Omkring 70 människor mördas i Peru varje år pga att de har visat sin homosexuella kärlek offentligt. Fortfarande, år 2012.

Jag har vänner vars bröllop jag inte kommer kunna ta med mig en framtida partner till, pga kulturella omständigheter som gör att vi kommer dra allt fokus från brudparet till oss, då vi anses lida av en psykisk sjukdom alternativt begå någon slags synd. Där kommer jag behöva spela singel, även om jag just då egentligen kanske har en flickvän. Eller så skiter jag i dem och tar med henne ändå, säger "här är min flickvän, like it or not". Men det är en fin balansgång, att ta hänsyn till andra kontra att stå upp för sig själv. Jag vill inte ställa till en scen på någon annans bröllop. På samma sätt vill jag respektera min mammas behov av att själv "komma ut" (som mamma till lesbian) i sin egen takt inför vissa släktingar, trots att jag på släktmiddagen suktas att säga "jag är gay!" när berusningen tilltar och därmed även gay-skämten. En fin balansgång.

Så visst, i en perfekt värld är det inte en grej. I en perfekt värld kan man hålla handen och visa sin kärlek öppet överallt utan att någonsin oroa sig. Men vi lever inte i en perfekt värld. Det behövs fortfarande förbund som RFSL som kämpar för HBTQ-personers rättigheter. Även i Sverige, år 2012.

Ibland kan jag gripas av en lust att provocera, att hångla på tunnelbanor och gator och torg och ropa "Men glo då! Ja, vi är kära! Ja, vi är två kvinnor! Glo då för fan, passa på!" eller att åka till ett land där jag vet att det är olagligt och hångla offentligt och säga "men skjut mig då, era jävlar!". Men det vore dumt. Och barnsligt. Och i det sistnämnda fallet farligt. Det vettiga vore kanske att inte lägga någon energi på detta överhuvudtaget, att inte "göra en höna av en fjäder" (hur det nu kan vara en fjäder att människor dödas pga sin sexualitet runtom i världen) men faktum är att det nog måste få ta energi, att det måste få vara en process. Just nu är jag i denna del av processen. Just nu är jag ärligt talat lite arg.

Med metta / Emma

Söta Oliver

På loftet i stugan






Kvällspromenad

Dagspromenad

Gos

Strandhäng






Hej lurviga kossorna!
Läskigt tyckte Oliver som ställde sig på bakbenen bakom min rygg och tryckte sig emot mig.







Bilhäng







Tack Tina för att jag fick ta hand om din skatt över midsommar!

Gaylikor. Kärlek.

Här är tavlan:

Tyvärr har den kommit bort bland alla flyttkartonger.
Förhoppningsvis ligger den i en av alla lådor som står staplade i ett förråd.

Kärlek och värme. Närvaro. Harmoni.
Ljus och kraft. Passion. Och det expanderar!

Ljuvliga varelse, hennes hjärta är så stort. Hennes själ är så vacker. I hennes ögon ryms ett helt universum, en värld som jag vill upptäcka. När hon skrattar fylls mitt hjärta av glädje, när hon gråter fylls mitt hjärta av värme. Bara hon är i närheten fylls mitt hjärta av kärlek. När hon rör vid mig vibrerar varendaste cell i min kropp av liv. I hennes närvaro är jag underbart naken. Jag uppträder utan fasad, fri och autentisk, och hon ser mig. Hennes ord och handlande och varande smeker mitt sinne och jag ryser av välbehag. Vi vibrerar på samma frekvens, våra energier spinner som katter när de förenas och vårt själsliga möte är ett välsignat projekt. När jag tänker på henne tackar jag Skaparen för denna varelse. Att jag får vandra på jorden samtidigt som hon. Att våra vägar har korsats. Att vi får samexistera i denna värld.

Hon väcker i mig en längtan. En längtan att få glidflyga i medvind tillsammans och njuta av varje ögonblick, en längtan att få växa i motvind tillsammans och bära henne på min rygg när hennes vingar är för trötta för att flyga. En längtan att få vila i de där ögonen. En längtan att få hålla om och aldrig släppa taget. En längtan att vistas tätt intill och låta hennes doft fylla mina lungor och bosätta sig i min kropp. All min glädje vill jag dela med henne. All min sorg vill jag dela med henne. All hennes glädje och sorg vill jag ta del av. Glädjas med henne, gråta med henne. En längtan att få dela och ta del av. En längtan att sammanfläta två själar och låta dem andas som en.

Hon väcker i mig en lust. En lust att röra vid henne. En lust att kyssa henne. En lust att låta henne bära mig genom denna okända värld av njutning, låta henne steg för steg få lotsa mig rakt igenom min rädsla och ut på andra sidan. En lust att se henne njuta. En lust att ge och ta emot.

Hon väcker i mig en tro. En tro på äkta kärlek. En tro på genuin förälskelse. En tro på ömsesidighet och viljan att dela allt. En tro på att jag kan bli älskad av någon som jag älskar. En tro på att det finns lock som passar även min kastrull. En tro på framtiden och en tro på livet.

Hon väcker i mig en ömhet. En känsla av att allt som betyder något är att hon har det bra. En önskan att få hålla hennes hand när hon har det svårt, att trösta henne när hon är ledsen. En vilja att skydda henne och ta hand om henne och visa henne hur villkorslös en kärlek kan vara.

Hon väcker i mig alla de känslor som en älskad varelse kan väcka, och mer därtill. Hon väcker i mig en tillit och ett mod, en vilja att kasta mig ut från klippan och landa i hennes famn. Förtroende och förtröstan. En längtan, en lust, en tro. En ömhet. En kärlek.