Fritid
Jag har funderat lite över begreppet "fritid". Fri tid. Tid som är fri. Är inte all tid egentligen fri?
Okej, kanske inte klocktiden, i snäv bemärkelse. Den är bunden till sekunder, minuter och timmar. Visarna på den analoga klockan följer ett förutsägbart mönster. Likaså siffrorna på den digitala klockan. Om vi ska tala i termer av klocktid så får vi alla 24 timmar per dygn att hushålla med. Mer än så får vi inte. Den enda resursen i världen som är rättvist fördelad. 9 av dessa timmar spenderas vanligtvis på ett arbete. 8 timmar rekommenderas man sova. Kvar blir alltså 7 timmar av fritid. Sedan är ju några av dessa timmar bundna till matlagning och andra hushållssysslor, transport till och från arbetet och dylikt. Så om man mäter sin tid i klocktid, då blir det inte mycket fritid kvar. Förutom på helgerna, då man ska ta igen allt Leva som man har missat under veckodagarna.
Men den psykologiska tiden, den är väl alltid fri? Jag är fri att göra precis vad jag vill med min tid. All min tid. Jag får ta konsekvenserna av mina val, men jag har alltid friheten att välja. Alltid! Den psykologiska tiden är tiden så som jag uppfattar den, fri från den påhittade klocktiden. Vem har bestämt hur lång en sekund ska vara, eller att 60 sekunder ska bli en minut? Klocktiden är ingenting man hittar i naturen, det är människor som har skapat den. En timmes klocktid är inte konstant om man räknar i psykologisk tid. Ibland kan en timme kännas som en evighet, ibland kan den springa förbi. Visst? Det beror på vad man gör med timmen, hur man "spenderar" den (om vi nu vill se tiden som en räknebar resurs som man kan spendera) och hur man uppfattar den. Vilken inställning man har.
Tiden är alltid fri och jag har alltid ett val. Jag tror att detta är ett mer hälsosamt och gynnsamt sätt att se på tiden. Att betrakta den som psykologisk, i vid bemärkelse. Visst, vi behöver ramar i form av klocktid för att våra styrda aktiviteter ska fungera rent praktiskt. Vi behöver inte förkasta klocktiden. Vi kan använda den som ett redskap, men vi bör nog inte låta den använda oss.
Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi alltid hade inställningen "jag väljer detta, jag gör detta av fri vilja". För så är det ju. Plötsligt blir vi inte lika maktlösa. Här kan man komma med argument som "men jag måste ju jobba, hur ska jag annars ha råd att äta och bo?". Sant. Som sagt, jag får ta konsekvenserna av mina val. Om jag väljer att inte jobba, då får jag ta konsekvensen (att inte få några pengar). Att tiden är fri betyder ju inte att mina val är förutsättningslösa. Jag gör ett aktivt val att tjäna pengar för att kunna äta och bo. Då är förutsättningen att jag skaffar mig ett jobb och lägger ner tid på det. Jag kan välja att leva efter den förutsättningen, eller så kan jag välja bort den och ta konsekvenserna av det valet. Jag kan även välja att jobba för att det är givande och utvecklande, för att jag vill ge något till samhället. Att jag sedan får lön på kontot varje månad kan jag välja att se som ett plus i kanten.
Vi är så tyngda av måsten. Ofta ser vi nog allt som arbete (även sådant som är fritid även enligt det traditionella synsättet, t.ex. att vi "måste" umgås med vissa personer eller att vi "måste" träna) istället för att se allt som fritid (även arbetet, för att vi när som helst är fria att gå, oavsett vad som motiverar oss till att stanna).
Tänk om vi kunde se att vi faktiskt fattar beslut hela tiden. Kanske inte alltid aktiva beslut, men likväl beslut. Om vi kunde se att varje ögonblick (tidens minsta beståndsdel, om vi nu ska stycka upp den) erbjuder ett vägskäl. Jag kan när som helst byta spår.Som sagt, jag får ta konsekvenserna av det, men jag har alltid den möjligheten. Med detta synsätt kan vi se alla våra handlingar som aktiva val, som gåvor till oss själva och till andra. "Jag väljer att gå till jobbet idag", "Jag väljer att handla mat till mig och min familj", "Jag väljer nu att sova och ge min kropp återhämtning".
Och en sak till: Jag är allergisk mot uttrycket "slå ihjäl tid". Att göra något för att "slå ihjäl lite tid". Varför vill man döda tiden? Och ett annat yttryck på samma tema - tidsfördriv. Varför ska vi fördriva tiden? Driva iväg den, jaga bort den? Nog för att det kan vara en stress i sig att förväntas "fånga dagen" och alla dessa ögonblick som ständigt rinner mellan våra fingrar, i den carpe-diem-hets som ibland råder idag. Att hitta en balans kan nog vara bra. Inte vare sig fånga, döda eller fördriva tiden. Bara låta den vara. Bara vara i den. Bara leva och andas.
Bara vara.
Tillåt mig att knyta ihop säcken med ett citat av James Michener: "En mästare i konsten att leva skiljer knappast mellan arbete och nöje, mellan möda och fritid, mellan själ och kropp, mellan kunskap och rekreation, mellan liv och tro. Han vet knappt vilket som är vilket."
Jag ska försöka att tänka mer så framöver. Göra mer aktiva val. Kanske kommer jag inte att ändra de yttre omständigheterna, utan bara försöka ändra mitt förhållningssätt till tiden.
All tid är fri. Allt är fritid.
Crea diem / Emma
Att vara en alien
Som sagt: "Det är lätt att bland allmänheten leva efter den allmänna åsikten; det är lätt att i ensamhet leva efter sina egna åsikter; men den största människan är den som mitt i mängden med gott mod kan behålla samma oberoende som om hon vore ensam” / Ralph Waldo Emerson
I helgen fick jag en ny chans att vara med på retreat med munken från Sri Lanka. Eller, f.d. munken rättare sagt. Numera doktorerar han i mindfulness och skriver sin högst vetenskapliga avhandling i Lund. Hur som helst, efter att ha varit sjuk på ordinarie retreat så erbjöds jag möjligheten att hoppa in på en extrainsatt retreat helgen efter. Oerhört generöst. Sådan är denna värld av dhamma och jag är väldigt tacksam.
I retreaten ingick gående meditation i Vitabergsparken. I slow motion, så sakta vi förmådde, skulle vi gå. Steg för steg, medveten om varje mikrorörelse. Om någon utomstående störde skulle vi ta tillfället i akt och praktisera metta, dvs. bryta vår tystnad och svara vänligt med ett leende, i mindfulness. Förbipasserande lördags- och söndagsflanörer stannade upp och tittade storögt. Eller, egentligen vet jag inte om de tittade storögt för jag hade ju blicken i backen, ca en meter framför mig, men jag föreställer mig att de gjorde det. Jag såg i ögonvrån hur de bromsade in (det kändes som att de gick i 180 för att jag själv gick så sakta) och blev kvar ett ögonblick. Jag kände deras förundran. Jag förstår dem. Ibland stannade jag till, slöt ögonen, tog ett djupt andetag och skickade kärlek till dem.
En gång blev jag störd. Eller egentligen inte störd, snarare begåvad med en möjlighet att öva. En kvinna rusade fram mot mig, stressad som tusan. Hon utbrast "Ursäkta, hur kommer man till Bondegatan?!". Jag hade ingen aning, kände igen namnet och visste att det var någonstans nere i backen men inte mer än så. Jag stannade till, tittade långsamt upp på kvinnan, log milt och svarade mjukt "Jag vet inte. Jag tror att det ligger där nere någonstans, men jag är inte säker". Kvinnan tackade och försvann.
Senare under dagen sa munken till mig: "I observed you in the park today, how you talked mindfully to that woman. Well done, you did a good job". Han hade inte hört vad hon frågade eller vad jag svarade. Han hade bara noterat att jag var mindful och att kvinnan blev lugn. Att hon var mindre stressad efter mitt svar. Ändå hade jag ju inte gett henne det hon ville ha; en vägbeskrivning. Då slog det mig: Ibland kan vi inte ge människor vad de vill ha. Vi kan inte ge dem vad de på ytan förefaller behöva, även om vi vill. Men vi kan ge dem något annat, och kanske är det just detta de egentligen behöver, på djupet. Vad kvinnan i parken mest av allt behövde var inte en vägbeskrivning, om man bryter ner det. Vad hon behövde var att lugna ner sig. Hon var redan försenad, so what? Hon behövde ett bättre sätt att hantera det på. Hon behövde ta det med ro.
Men åter till ämnet: Att vara en alien. Kände jag mig som en alien där i parken? Nja. Jag kände mig småroad av situationen. En gång valde jag medvetet den asfalterade lilla gångvägen som meditationsplats istället för gräsplätten med de skyddande träden intill. Blottad. Jag gick fram och tillbaka tvärs över gångvägen. Stannade till ibland, slöt ögonen och kände hur lungorna fylldes med höstluft. Kände kärlek till naturen omkring mig, fåglarna som kvittrade och människorna som körde de bilar som bullrade nere på gatan. På väg tillbaka till centret, där den sittande meditationen hölls, stannade jag ibland upp och släppte förbi stressade människor. Alldeles stilla stod jag, mitt på trottoaren, och bara väntade. Observerade virrvarret omkring mig, alla undrande blickar, med kärlek. Jag avvek från mängden och sådant kan folk ha svårt att hantera. En ganska ovidkommande avvikelse, att gå långsamt eller stå stilla i en park, men tillräckligt avvikande för att den stora massan ska reagera.
På lördagskvällen firade jag en av mina närmsta vänner som fyllde 25. Jag bröt tystnaden tillfälligt, i samråd med en av lärarna på centret, och styrde stegen mot en av Stockholms populära restauranger. Där var det livat. Fullt av folk, hög musik, många intryck. Det dracks vin och öl, åts kyckling och revbensspjäll, pratades om stort och smått. Folk var uppklädda och vackra. Jag drack vatten, åt vegetarisk wok, bar flumbyxor och var osminkad. Jag drack långsamt, åt långsamt, pratade långsamt. Lyssnade mestadels, var närvarande i vad de andra sa och svarade fåordigt från hjärtat. Ingen värdering lagd i vare sig det ena eller det andra, bara ett konstaterande av att jag upplevde en stark kontrast. Inte nödvändigtvis en negativt betingad kontrast, bara en kontrast helt enkelt. In the seen there is only the seen, så att säga. Min fina underbara vän lät mig veta att det var helt okej att anlända till hennes middag i flumkläder, precis så som jag är. Jag behövde inte dricka vin, inte festa hela natten, inte spela några spel. Jag fick vara jag och hon var tacksam över att jag kom dit. Det värmde långt in i hjärtat.
Jag var där för min väns skull. Jag ville verkligen vara där, det kändes så oerhört rätt och viktigt. Min intention kändes ren och det var en fantastisk övning. Dock blev kvällen ganska tidig för min del, dels för att jag inte var helt frisk ännu och dels för att jag behövde sova, plus att jag inte är den där partypersonen som vill festa hela natten. Jag mår ganska dåligt i krogmiljö bland fulla människor. Det är stimmigt och obehagligt. Jag kan göra det som en gåva till någon annan, men jag vet att jag ger bättre gåvor om jag umgås i en lugn miljö på tu man hand. Huvudsaken för mig var att min vän hade en bra kväll, då skulle ju även jag automatiskt ha en bra kväll. Jag var en alien, det kan jag inte förneka, men jag hade inte kunnat tänka mig att göra på något annat sätt. Jag måste ju vara mig själv, så som jag är. Jag är tacksam över att jag är accepterad av mina närmsta vänner, precis så som jag är. Jag får vara jag. Vad alla andra tycker är mindre viktigt. Vad alla andra tänker, vilka fördomar de har och vilka blickar de ger mig, det är inget jag kan ta hänsyn till. Så länge jag inte medvetet skadar eller sårar någon.
Självklart är det inte lätt att bli betraktad som en alien, det ska jag inte påstå. Jag är bara en simpel människa och jag ska inte sticka under stol med att det sociala trycket känns även mot mitt bröst. Jag låter det inte påverka mitt agerande, men jag känner det. De blickar och kommentarer som inte är sagda med kärlek, de berör mig på något plan men de får mig inte att vilja vika ner mig. Tvärtom, det får mig att bli ännu säkrare på min sak. Aldrig att jag tänker gå i den fällan. Jag är hellre en alien i mitt eget universum än en marionettdocka i någon annans spel. Jag vet att jag aldrig skulle skada eller såra någon medvetet och det räcker för mig. Det är gott nog.
Så när jag går där i parken så sakta jag bara kan, när jag tackar nej till ett glas vin på mammas 50-årsfest bland fulla släktingar som kallar mig präktig, när jag säger "jag vill jättegärna umgås med dig men helst inte på krogen, jag dricker hellre en kopp te med dig i en lugn miljö" till någon bekant och får höra att jag är tråkig, när jag nämner att jag kommer spendera nyårsafton på ett elva dagar långt tyst retreat, när jag går in på en fin restaurang i flumbyxor och gympaskor, då stärks jag av att jag åtminstone går efter vad som känns viktigast i livet för mig. Med kärlek ger jag sedan andra friheten att gå efter vad som är viktigast för dem. Inget är rätt eller fel, vi har bara olika preferenser i livet.
Jag värderar mina relationer väldigt högt. Relationen till mig själv, relationen till mina nära och kära, relationen till universum (i bemärkelsen "globalt perspektiv", alla varelser inkluderade). Det gör säkert de allra flesta (åtminstone relationen till de nära och kära) men ganska ofta tror jag att det sociala trycket får för stor plats, på bekostnad av det utrymme som tillhör viskrösten i det egna hjärtat. Att duga, att passa in, att smälta in. Att inte vara en alien. Att inte vara ensam.
Jag bestämmer själv hur jag vill vara, hur jag vill leva mitt liv. Så länge jag har goda intentioner och försöker göra gott, då är det ett klokt sätt att leva. Om detta gör mig till en alien i andras ögon - so be it. Om några inte kan acceptera det - let them go. Vill de komma tillbaka - välkomna dem med öppna armar och öppet hjärta. Om någon himlar med ögonen över mitt sätt att tänka, ger mig konstiga blickar eller vädrar fördomar bakom min rygg - må de vara lyckliga med sina val så fortsätter jag att göra mina. Med den attityten kan man vara autentisk och då, först då, blir relationerna med dem som älskar och accepterar mig (inklusive jag själv) alldeles äkta och nära. För att jag är jag, inte en karaktär eller en spelpjäs. Och jag älskar mina nära och kära precis som de är, även om de också tycker att jag är en alien ibland. Eller ganska så ofta. What to do, jag är ju alien (aren't we all, till syvende och sist?) ;)
Avslutningsvis ett citat av Robin Sharma: ”Om du följer den stora massan kommer du högst sannolikt att hamna vid utgången. Om du vill leva ett rikare och mer givande liv måste du gå din egen väg. Sluta ge efter för det sociala trycket på bekostnad av det som gör dig unik”.
Jag vill inte hamna vid utgången. Då åker jag hellre tefat.
Kärlek till er alla, aliens och icke-aliens, accepterande och icke-accepterande.
Må ni alla vara lyckliga med era val i livet. För man har alltid ett val. Alltid.
Med metta / Emma
Kvällstankar från en feberdimmig soffa
Jag brukar försöka tänka "Vad är det jag ska lära mig av detta?". När något inte blir som jag hade tänkt mig, när något gör ont, när något går snett, när jag ställs inför utmaningar. Jag tror inte att något gott kommer ur självömkan. Att tycka synd om sig själv gör ingenting bättre. Självklart ska man ta hand om sig själv och visa sig själv samma kärlek och förståelse som man visar andra då de har de svårt, men jag tror inte på självömkan. Medlidande med sig själv. Att lida för att man lider. Lidande i dubbel upplaga, till vilken nytta? För vem?
I torsdags skulle jag ha lyssnat på en fantastisk föreläsare från Sri Lanka. I helgen skulle jag ha varit på retreat med densamme, något jag bokade i somras och har sett fram emot sedan dess. Istället har jag legat som ett skakande kolli i soffan med öroninflammation och halsfluss. Sådan är situationen, rakt upp och ned.
Så vad är det ska jag lära mig av detta? Förmodligen massor. Några förslag:
1. Uppskatta känslan i kroppen när man är frisk. Känslan som man just då inte lägger märke till, för att den utgör något slags förgivettaget referensvärde. Ett referensvärde som är lika med noll och därmed inte känns nämnvärt om man inte medvetet lägger märke till det.
2. Lyssna på kroppen. Den har varit småsjuk hela hösten och jag har för det mesta bara kört på. För att det inte har varit så illa. Känt mig duktig om jag har tagit en rekreativ lördag i soffan, när jag egentligen kanske hade behövt en rekreativ vecka.
3. Världen går inte under för att man missar en jobbdag, även om denna jobbdag innefattade viktiga patientmöten. De blir ändå inte högkvalitativa om vårdgivaren är sjuk och de går att ta igen. Även om väntan kan vara plågsam för de berörda människorna så går världen inte under.
4. Perspektiv. Många många människor i världen är väldigt sjuka hela tiden. Många av dessa har inte ens tillgång till vård. De kan inte, som jag, åka till närakuten och få antibiotika utskrivet. Och även om de kunde det så skulle de inte kunna betala för medicinen. Detta kan låta klyschigt i sammanhanget men det skiter jag i. Jag är så oerhört trött på att folk ska ropa "klyscha!" när man yttrar kärleksfulla, viktiga och visa ord. Javisst, nu blev jag minsann bestämd här. Så är det.
5. Inse hur lång väg jag har kvar, även om jag tycker mig ha kommit en bra bit på vägen. Komma ner på jorden. Kärleksfullt observera allt som sker i mig när kroppen plötsligt inte fungerar som den brukar.
6. Se hur skört allt är. Min starka friska kropp som brukar orka så mycket. Plötsligt orkar den ingenting. Allt är förgängligt, även den starka friska kroppen. Det är bara att acceptera, det är ingen idé att kämpa emot. Det vore att kämpa i motvind.
7. Försöka att inte se fram emot saker på ett sätt som genererar besvikelse om de inte blir av. Leva i nuet och uppskatta det som är här, det man med säkerhet har, istället för att placera sin lycka i en framtida eventuell händelse.
Givetvis önskar jag att jag hade varit frisk i torsdags, frisk igår och frisk hela helgen. Om jag fick välja mellan inspirerande retreat och feberdimmig soffa så hade jag givetvis valt inspirerande retreat. Inte för att det lönar sig att önska, det blir ju som det blir, men jag är ju bara en simpel människa med högst mänskliga tendenser. Så jag önskar, tyst i hemlighet. Fäller en liten tår för att det gör så ont i örat, försöker koppla bort feberkänslan istället för att välkomna den, kommer på mig själv med att motarbeta det som är. Återfår perspektivet och fäller en liten tår för alla som alltid eller väldigt ofta är sjuka. Fäller en liten tår i tacksamhet över att jag nästan alltid är frisk, förutom just denna höst då min kropp har jobbat hårt med att bygga upp en immunitet mot alla barnbaciller. Fäller en liten tår i tacksamhet över att jag får jobba med dessa härliga barn och känner att det egentligen är värt varenda bacill. Så plötsligt är jag tillbaka på banan igen. Perspektiv, medkänsla och tacksamhet.
Jag försöker göra det bästa av situationen, efter bästa förmåga. En feberdimmig soffa kan ju också vara inspirerande. Inte på det där uppenbara sättet som en retreathelg men på ett annat sätt. Kanske orkar man inte läsa och ta in en massa inspirerande litteratur, vilket jag försökte med till en början. Kanske orkar man inte heller fundera på livets alla stora frågor. Vad man däremot kan göra är att ta tillfället i akt, nu när man ändå tvingas till att stanna upp och ställa in alla planer. Fråga sig vad det är man ska lära sig av detta. Sedan kan man försöka att faktiskt lära sig det, i alla fall något av det. Troligtvis lyckas man inte lära sig allt denna gång, men det behöver man inte oroa sig över för det kommer garanterat fler chanser. För sådant är livet, det är bara att acceptera.
Watching, seeing, knowing
Jag fick en kommentar som kanske har fått mig att tänka om. Vi får se.
Kommentaren var fantastisk och löd:
Jag håller med om att blogg är ett svårt forum att nå ut i. Men jag tror på radikal honesty; enda sättet att sluta känna sig ensam och tro att man är den enda som går runt med viss typ av tankegångar är att få ta del av andra människors som öppet vågar skriva/tala om sina. Jag har lärt mig enormt mycket av att läsa bloggar och självbiografiska böcker. Och ibland har det varit just den litteraturen som har hjälpt mig när allt har varit som svartast. Och nej, det är inte så att jag har kontaktat författarna och tackat dem och att de har fått cred för vad de har gjort. Snarare tvärtom; deras böcker kan ha blivit hårt kritiserade för att de är just det som andra inte vågar vara; nakna och brutalt ärliga.
Jag respekterar att du vill ta en bloggpaus, men vill kärleksfullt uppmana dig att inte hålla inne för mycket med det du tror på. Man kan inte påverka andra att tänka som en själv och det får aldrig vara syftet. Men att stå för vem man är och vad man tycker är definitivt ett sätt att sprida kärlek i världen på. <3 <3 <3
På senaste tiden har jag funderat mycket på lidandet i världen. I stort och smått. Det är så påtagligt, det finns ju överallt. Jag ser det i (nästan) alla, (nästan) hela tiden. Varje dag. På jobbet, hos kollegor, hos vänner, i familjen, bland människorna på gatorna här hemma och såklart ute i den stora världen. Alla dessa ofria varelser.
Mycket av min tid har gått åt till att fundera på vad jag ska göra med allt detta lidande. Ända sedan jag var liten. Ofta har jag hört att jag ska "sluta bry mitt söta lilla huvud" och njuta av att jag har det bra. Även om jag såklart också lider i någon mån. Inte i samma utsträckning som många andra, men livet innebär lidande för oss alla.
Detta innebär inte att vi bara ska lägga oss ner och dö. Absolut inte. Livet har mycket vackert att erbjuda, inte minst i de små formaten. Leendet från ett barn, att hålla någon i handen, att se solen gå upp och belysa vår planet ännu en dag. Fina ord från en vän, en värmande kram, att höra barnskratt eller skogsljud eller bara låta sig uppslukas av tystnad. Att få dela med sig, att få ta emot, att få finnas till och verkligen leva. Att vara fri.
Jag respekterar att du vill ta en bloggpaus, men vill kärleksfullt uppmana dig att inte hålla inne för mycket med det du tror på. Man kan inte påverka andra att tänka som en själv och det får aldrig vara syftet. Men att stå för vem man är och vad man tycker är definitivt ett sätt att sprida kärlek i världen på. <3 <3 <3
På senaste tiden har jag funderat mycket på lidandet i världen. I stort och smått. Det är så påtagligt, det finns ju överallt. Jag ser det i (nästan) alla, (nästan) hela tiden. Varje dag. På jobbet, hos kollegor, hos vänner, i familjen, bland människorna på gatorna här hemma och såklart ute i den stora världen. Alla dessa ofria varelser.
Mycket av min tid har gått åt till att fundera på vad jag ska göra med allt detta lidande. Ända sedan jag var liten. Ofta har jag hört att jag ska "sluta bry mitt söta lilla huvud" och njuta av att jag har det bra. Även om jag såklart också lider i någon mån. Inte i samma utsträckning som många andra, men livet innebär lidande för oss alla.
Detta innebär inte att vi bara ska lägga oss ner och dö. Absolut inte. Livet har mycket vackert att erbjuda, inte minst i de små formaten. Leendet från ett barn, att hålla någon i handen, att se solen gå upp och belysa vår planet ännu en dag. Fina ord från en vän, en värmande kram, att höra barnskratt eller skogsljud eller bara låta sig uppslukas av tystnad. Att få dela med sig, att få ta emot, att få finnas till och verkligen leva. Att vara fri.
Svaret på frågan om vad jag ska göra med allt lidande är enkelt och samtidigt svårt. Jag ska observera det med sinnesjämvikt och medkänsla. Inte medlidande, det tjänar ingen på. Medkänsla däremot, det är värme och kärlek. Jag ska inte blunda men inte heller låta mig överväldigas. Jag ska iaktta. Och utveckla visdom, så att jag lär mig att urskilja de situationer och omständigheter som jag kan förändra. Så att jag vet vilka verktyg jag ska ta till för att förändra. Så att jag ser när jag inte kan förändra, när det är bättre att bara luta sig tillbaka och låta saker ske. Acceptera att jag inte alltid kan göra något. Tillåta att människor ramlar och slår sig ibland.
Watching, seeing, knowing. I den ordningen sker det.
Först titta, en förutsättning för att se.
Sedan se, en förutsättning för att veta.
Sedan - först då - kan jag veta.
Tills dess är det tålamod som gäller. Tålamod och att fortsätta praktisera.
"Do your practice and all is coming" som man säger inom yogatraditionen.
Jag funderar på att åka till Ghana i sommar. Jag vet inte varför, men den senaste tiden har jag varit alldeles uppfylld av en stark önskan om att åka just dit. Det är något som drar mig, något som lockar. På några veckors sommarsemester kan man inte rädda världen, inte ens rädda några enstaka barn i Ghana. Ändå känner jag i hjärtat att jag skulle kunna göra en god insats på något barnhem i Ghana, om så bara i några veckor. Visa några barn vad kärlek är, ge dem närhet och viska kloka ord i deras öron. Tala om för dem att de är underbara precis som de är. Barn som inte har någon mamma eller pappa som säger att de är fina, som stryker dem över håret och visar dem att de har ett värde. Barn som visserligen får mat och vatten på barnhemmet, men som ändå går miste om det allra viktigaste i livet. Villkorslös kärlek och ömhet. Att ha blivit sedd en endaste gång, av en endaste människa, och kärleksfullt bekräftad i den man är, det kan sätta betydande spår som sprider sig likt ringar på vattnet inuti och utanför ett litet barn. Kalla mig naiv den som vill, jag vet att jag inte är naiv i detta avseende. Att blunda och säga "äsch, min lilla insats gör ändå ingen stor skillnad för många människor och får ändå ingen långsiktig verkan" är att ge upp. Att använda sådana argument för att fortsätta pilla sig i naveln framför TV:n är att ge upp. Vad är det för fel med att skapa lycka i just denna stund, för just denna människa, även om det inte räddar hela världen för all framtid? Ge något till någon varje dag och njut av att ge, vare sig det är till dina barn eller till någon annans barn, till dina vänner eller till en total främling. Ibland kan man inte befria människor eller rädda dem från mörkret, men man kan säga "jag ser dig" och visa att man menar det. Man kan stå där stadigt med sin villkorslösa kärlek och visa att man bryr sig.
Vi får se hur det blir med Ghana. I vanlig ordning handlar det om tid och pengar. Eller, egentligen handlar det om prioriteringar. Jag litar på att universum (eller mitt eget hjärta, om man så vill) kommer visa mig hur jag ska prioritera framöver, om jag bara lutar mig tillbaka och låter det ske. Just nu är det två drömmar som blomstrar i mitt hjärta; Thailand i mars och Ghana i sommar. Kanske blir det både och. Jag kämpar för det så får vi se varthän det bär. Tillsvidare skickar jag metta till allt levande, odlar min medkänsla och försöker att alltid se på mina medvarelser med kärlek och förståelse. Det är vad jag kan göra just nu. Tiden får utvisa var jag sedan ska befinna mig och vad jag ska göra (eller inte göra). Huvudsaken är att hjärtat är rent.
Bloggpaus
På obestämd tid. Behöver fundera lite över intentioner och effekter, för mig själv och för andra. Kanske är det inte rätt form, kanske inte rätt forum. Att skriva enbart för sig själv är en sak. Ocensurerat. Att skriva för andra är en annan sak. En envägskommunikation med ganska lite kontroll.
Jag skriver både för mig själv och för andra. En kombination som inte alltid är så lätt och jag funderar över nyttan med det. Att skriva för sig själv med avsikten att bringa klarhet. Att skriva för andra med avsikten att inspirera. En evig balansgång. Allt kommer från hjärtat men ibland undrar jag var gränserna går. Om jag har passerat dem, eller om jag snarare har tassat på tå. Vad kan folk ta in? Det beror på vem som läser, förstås. Där är jag maktlös, så frågan är: Var går gränsen mellan att inspirera och att avskräcka? Att sprida kärlek eller att skapa missförstånd. Detta är något jag har funderat på. Jag vet inte om denna blogg är det ultimata medlet för mina syften. Inspirera gör man nog bäst genom att helt enkelt leva som man lär. Sprida kärlek gör man nog bäst i mötet med andra, eller genom varma välgångsönskningar. Och att skriva ocensurerat för att bringa klarhet för sig själv, det gör man nog bäst om man enbart skriver för sig själv.
Samtidigt vill jag inte hålla allt detta inom mig. Jag vill nå ut. Jag vill inspirera och sprida kärlek. Jag vill delge, jag vill ge, jag vill bidra. Måste bara hitta rätt kanal. Kanske här, kanske någon annanstans. Kanske på detta sätt, kanske på något annat sätt. Det återstår att se.
I allmänhet trivs jag just nu bäst med att huvudsakligen svara på andras frågor. Inte själv brodera ut mig så mycket. Om jag inte ser att där finns ett genuint intresse, eller om den jag talar med inte är en av de nära som jag gärna delar med mig till. Jag vill egentligen dela med mig till hela världen men det är precis som i The Matrix. Jag kan inte bara sprätta upp alla kokonger, riva alla murar och rycka bort marken som alla människor står på. Jag måste göra det med visdom. Kärlek och medkänsla räcker inte.
Ikväll hörde jag en vis man prata om "crazy cat ladies". Av kärlek och medkänsla tar de hem alla utsatta katter till sig, med de godaste intentioner. De vill hjälpa alla katterna och ge dem ett hem. Men så blir katterna alldeles för många till slut. De trängs i hundratals hemma hos de galna kattkvinnorna (som den vise mannen med äkta kärlek kallade för "compassion idiots") vilket slutar med att katterna lider. Intentionen var att skapa lycka, men på grund av bristande visdom skapades istället lidande. Lite väl magstarkt exempel kanske, men kärnan är väl värd att begrunda.
Jag vill att alla varelser ska vara lyckliga. Jag vill att allt lidande i världen ska elimineras. Jag vill att alla ska veta att de bär på en vacker skatt inom sig. Alla är värda att älskas, av sig själva och av andra. Det finns inga onda människor, det finns bara onda handlingar. Vi har alla en möjlighet att påverka våra egna liv, andras liv och planetens framtid. Vi har alla ett val. Vi har alla ansvar över våra tankar och handlingar. Vi är inte våra tankar eller handlingar, vi behöver inte identifiera oss med dem, men vi har ett ansvar. Vi måste börja inuti oss själva, älska oss själva. Vi måste förstå att varje ögonblick är värdefullt, att varje andetag räknas. Vi måste inse att allt är förgängligt, att det uppstår och försvinner. Det finns egentligen ingen kontinuitet, den skapar vi själva. Och allt vi gör mot andra gör vi även mot oss själva. Vi är alla ett. Det är väl någonstans detta jag vill förmedla. I teorin. Frågan är om det verkligen är där man ska börja. Då har vi ju inte börjat inuti oss själva, då har vi börjat i teorin. Det kan inspirera oss om vi är mottagliga för det, det kan hjälpa oss på vägen, men sökandet ska börja inifrån och svaren ska komma som brev på posten.
Jag vet inte vad som händer framöver. Detta är ett vägskäl och jag väljer att avvakta. Luta mig tillbaka, släppa taget och invänta brevbäraren. Om/när just denna brevbärare kommer vet jag inte. Kanske imorgon, kanske om ett år, kanske aldrig. Dessa brev kommer inte på beställning, de kommer när man är redo.
Kärlek till er alla!
Emma
Okänd mark
”Sammanträffanden är Guds sätt att förbli anonym”
Kalla det vad man vill. Gud/Universum/Världsalltet/Naturen/Moder jord.
Synkroniciteter. Den meningsfulla slumpen. De där händelserna som har väldigt låg sannolikhet och väldigt hög meningsfullhet, som faktiskt inträffar påfallande ofta. Med allehanda formler kan vi räkna ut sannolikheten att något ska inträffa, just här just nu. Vad vi däremot aldrig kan få med i beräkningen är meningsfullheten i att det hände just när vi behövde det som mest. Just när du tänker att du verkligen skulle behöva prata med en viss person, så dyker den upp framför dig på gatan. Det finns ett begränsat antal gator som man kan vandra på och ett begränsat antal sekunder som man har möjlighet att göra detta varje dygn. Det finns ett begränsat antal människor som man kan möta. Således kan man räkna ut sannolikheten att två människor möts på ett visst ställe vid en viss tidpunkt, "av en slump" så att säga (om det nu finns någon slump). Sen finns det en massa omständigheter som man säkert också kan räkna på. Troligtvis vandrar man t.ex. mer högfrekvent på de gator som ligger nära ens bostad. Men att den här personen dyker upp sekunden efter att du har tänkt på den, på ett helt otippat ställe, vid en helt otippad tidpunkt, det kan man inte räkna på. Våra tankar och behov är inte begränsade eller mätbara på samma sätt som gator eller sekunder eller människor.
Förra sommaren läste jag en bok om synkroniciteter (Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist). Där talades det om olika grader av liv eller existens. Längst ner har vi döda ting, t.ex. stenar. Sedan kommer växterna, som har ett liv. Därefter kommer djuren, som har ett medvetande. Efter djuren kommer vi människor, som är medvetna om att vi har ett medvetande (åtminstone ibland). Vi kan bara förstå oss på det som finns under oss i denna hierarki. Växterna kan inte föreställa sig hur det är att ha ett medvetande (givet att de inte har ett, bara att vi människor inte har förstått det) och djuren kan inte föreställa sig hur det är att kunna reflektera kring sitt sätt att reflektera (återigen, givet att de inte kan det). Således kan inte heller vi förstå oss på vad som eventuellt finns ovanför oss, vilket inte betyder att det absolut inte finns något där. Min tolkning är att författaren har en teori om att detta något kanske förser oss med synkroniciteter. Fler har varit inne på samma bana. Filosofen Martinus pratar om att det är meningen att vi ska lära oss något av allt som sker. Inom religionerna pratar man om olika varianter av ödet.
Det finns mycket som vi inte kan förklara. Mycket som vi inte förstår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Vetenskapen har inte kommit så långt som vi gärna vill tro. Att använda brist på vetenskapliga bevis som argument för att bestämt förkasta tron på det "övernaturliga" (i brist på bättre ord) är därmed inte särskilt övertygande enligt mig. Tänk på atomer och hjärnans funktioner och kemiska substanser. Tänk på kvantfysik och elektricitet och Internet. Om någon hade pratat om dessa innan vetenskapen hade kommit dithän, då hade vederbörande kanske hamnat på dårhus. Vad vetenskapen tror sig veta just idag, det är bara ett minimalt stickprov med oändlighetens mått mätt. Imorgon kommer nya rön. Om tusen år kommer vetenskapen troligtvis ha skrapat fram bevis för sådant som vi idag inte ens kan föreställa oss. Om tio tusen årkommer mycket av det vi tror oss veta idag troligtvis att vara förkastat. Därmed kan det vara värdefullt att förhålla sig öppen i sinne och hjärta, så att vi inte blir en av de där människorna som hånskrattar åt de som påstår att jorden är rund när vetenskapen hävdar att den är platt.
Jag har varit en sådan som tror benhårt på vetenskapen, som har tyckt att allt annat vore naivt. Det är inget jag är stolt över idag, just eftersom jag inser hur begränsat det synsättet är. När jag läste boken om synkroniciteter var jag fortfarande ganska fast i min trångsynthet. Så kom jag till kapitlet med den guldgröna skarabén. Författaren berättade om psykologen Carl Jung, som myntade begreppet synkroniciteter. Han hade en patient som mådde mycket dåligt och de hade kört fast i terapin. Så en dag berättade patienten för sin psykolog att hen hade drömt om en guldgrön skarabé. En symbol för pånyttfödelse. Betonas bör då att patienten var mycket skeptisk till allt som ansågs flummigt eller "outside the box". Just när patienten berättade om sin dröm så krockade en guldgrön skarabé med fönsterrutan på mottagningen. En synkronicitet som förändrade patientens världsbild och liv. En pånyttfödelse.
När jag läste om den guldgröna skarabén log jag och tänkte att detta var nog ingen sann historia, men jag uppskattade symboliken. Så la jag ifrån mig boken och gick ut i hallen. Där höll jag på att smälla av! På hallgolvet kröp en livs levande guldgrön skarabé! Jag trodde inte mina ögon. Jag googlade och fann att det var exakt samma art som i boken. Oförklarligt. Det fanns ett bestämt antal guldgröna skarabéer i området och man kan säkert räkna ut sannolikheten att en av dem skulle krypa in i just min hall i just detta ögonblick. Men hur sjutton får man med meningsfullheten i ekvationen? Att jag hade läst historien om den guldgröna skarabén och att jag också precis hade påbörjat en egen pånyttfödelse (även om jag inte var medveten om det just då). Det går inte att räkna ut, det går inte att förklara.
När jag sedan började meditera kom fler synkroniciteter som brev på posten. Jag började se röda trådar och fick upp ögonen för sådant som jag tidigare inte hade sett. Jag fick själv uppleva sådant som jag aldrig skulle ha trott på om någon annan hade berättat det för mig. Sådant som jag skulle ha stämplat som "övernaturligt" och skrattat lite åt i smyg. Detta är saker som jag har valt att bara berätta för ett fåtal personer, som jag vet kan ta emot det, i varierande omfattning och utsträckning. Därför lämnar jag innehållet därhän i detta sammanhang. I Thailand kom ett nytt regn av upplevelser som inte passar in i min tidigare syn på världen, livet och döden. Jag kan inte förneka dem för jag har själv upplevt dem. Det enda jag kan göra är att rulla ut röda mattan och välkomna dem. Inse och acceptera att min världsbild kanske har varit skev. Välja personer, omfattning och utsträckning med nogsam omsorg när jag känner för att dela med mig, eftersom jag inte vet hur jag ska hantera skepticism i detta skede. Det lönar sig nog inte att analysera eller rationalisera. Jag förstår det inte, jag bara vet att jag har upplevt det och jag känner att det är något mycket gott. Det har skrämt mig och det har rört mig, men mest av allt har det öppnat upp mig. Jag måste vårda det väl. Jag måste öppna mitt sinne ännu mer nu, inte begränsa det igen. Jag vandrar i okända marker och har för avsikt att utforska dem, med försiktighet och öppensinnighet. Ett steg i taget, med förtröstan. Universe provides.
Med metta / Emma
Att vara snäll mot sig själv
"Du själv, liksom alla andra i hela universum, förtjänar din kärlek och tillgivenhet."
"Hjälp andra, men när du gör det, glöm inte dig själv."
/Buddha
En vän frågade mig för ett tag sedan vad jag tycker är lättast; att döma mig själv eller att döma andra. Jag tvekade inte en sekund. Jag tycker att det är lättast att döma mig själv. När det gäller andra är jag medveten om att jag inte har hela bilden klar för mig, vad som har lett fram till deras handlingar, hur de mår inombords. Vem är jag då att döma? Nej, jag har ingen rätt att döma någon. Det skulle säga mer om mig än om föremålet för domen. Jag försöker att möta andra med förståelse och respekt, med kärlek och medkänsla. Jag försöker att acceptera och förlåta. Och jag kan känna att intentionen är genuin, att empatin är äkta. Jag tänker att jag inte vet hela sanningen, jag utgår ifrån att alla gör sitt bästa och jag vill att alla ska få gå sin egen väg. Så jag försöker att inte döma.
Hur är det då när det gäller mig själv? När jag har tänkt något ofördelaktigt om någon annan. När jag har råkat säga eller göra något som har sårat någon annan (eller mig själv, för när man sårar sig själv så sårar man indirekt även andra). När jag inte kunde hjälpa, när jag inte såg, när jag inte förstod. När jag dömde fast jag inte ville. När jag inte gjorde tillräckligt. När jag gjorde för mycket. När jag är rädd och det inte är befogat. När jag ger efter för begär, motvilja eller lathet. Bemöter jag mig själv med samma öppenhet, samma förståelse och respekt, samma kärlek och medkänsla som när det gäller någon annan? Nej, det gör jag inte. Jag har blivit bättre på det med åren, framförallt under det senaste året, men jag har fortfarande olika regler för andra och för mig själv.
Detta innebär alltså att jag uppenbarligen har andra krav på mig själv än på andra, vilket ju faktiskt strider mot min världsbild. Vi är alla ett, vi är alla lika mycket värda. Alla gör vi vårt bästa och ingen är bättre än någon annan. Om vi alla är ett, då dömer jag ju även andra när jag dömer mig själv. Det går inte ihop. Om vi alla är lika mycket värda så förtjänar vi alla att behandlas med samma ömhet. Om jag är hårdare mot mig själv än mot andra, då gör jag uppenbarligen skillnad på människor. Om vi alla gör vårt bästa så inbegriper ju det även mig. Inget "misslyckande" (i brist på bättre ord) blir ogjort för att man skuldbelägger sig själv. Då är det mer gynnsamt att objektivt registrera vad som gick fel och bestämma sig för att försöka på nytt. Bestämma sig för att lära av misstaget och återgå till nuet. Om jag ställer högre krav på mig själv än på andra, då strider det på sätt och vis emot min tanke att ingen är bättre än någon annan. Inte för att jag går omkring och tänker att jag är bättre än någon annan, men om jag kan förstå och förlåta vad någon annan har gjort, samtidigt som jag troligtvis skulle ha mycket svårt att förlåta mig själv om jag gjorde samma sak, då har jag ju någonstans värderat våra förmågor att göra gott, eller våra tendenser att göra ont. För varför skulle jag ställa högre krav på mig själv om jag inte trodde att de var kompatibla med den jag är inuti? Och varför skulle jag i sådana fall inte ställa samma krav på någon annan?
Hur är det då när det gäller mig själv? När jag har tänkt något ofördelaktigt om någon annan. När jag har råkat säga eller göra något som har sårat någon annan (eller mig själv, för när man sårar sig själv så sårar man indirekt även andra). När jag inte kunde hjälpa, när jag inte såg, när jag inte förstod. När jag dömde fast jag inte ville. När jag inte gjorde tillräckligt. När jag gjorde för mycket. När jag är rädd och det inte är befogat. När jag ger efter för begär, motvilja eller lathet. Bemöter jag mig själv med samma öppenhet, samma förståelse och respekt, samma kärlek och medkänsla som när det gäller någon annan? Nej, det gör jag inte. Jag har blivit bättre på det med åren, framförallt under det senaste året, men jag har fortfarande olika regler för andra och för mig själv.
Detta innebär alltså att jag uppenbarligen har andra krav på mig själv än på andra, vilket ju faktiskt strider mot min världsbild. Vi är alla ett, vi är alla lika mycket värda. Alla gör vi vårt bästa och ingen är bättre än någon annan. Om vi alla är ett, då dömer jag ju även andra när jag dömer mig själv. Det går inte ihop. Om vi alla är lika mycket värda så förtjänar vi alla att behandlas med samma ömhet. Om jag är hårdare mot mig själv än mot andra, då gör jag uppenbarligen skillnad på människor. Om vi alla gör vårt bästa så inbegriper ju det även mig. Inget "misslyckande" (i brist på bättre ord) blir ogjort för att man skuldbelägger sig själv. Då är det mer gynnsamt att objektivt registrera vad som gick fel och bestämma sig för att försöka på nytt. Bestämma sig för att lära av misstaget och återgå till nuet. Om jag ställer högre krav på mig själv än på andra, då strider det på sätt och vis emot min tanke att ingen är bättre än någon annan. Inte för att jag går omkring och tänker att jag är bättre än någon annan, men om jag kan förstå och förlåta vad någon annan har gjort, samtidigt som jag troligtvis skulle ha mycket svårt att förlåta mig själv om jag gjorde samma sak, då har jag ju någonstans värderat våra förmågor att göra gott, eller våra tendenser att göra ont. För varför skulle jag ställa högre krav på mig själv om jag inte trodde att de var kompatibla med den jag är inuti? Och varför skulle jag i sådana fall inte ställa samma krav på någon annan?
Betonas bör dock att det inte är i den änden jag vill börja nysta. Jag vill inte höja kraven på andra. Jag vill sänka kraven på mig själv. Eller, egentligen vill jag inte mixtra med några krav över huvud taget. Jag vill inte att det ska handla om krav. Jag vill fortsätta att leva efter den goda intentionen som bor där inne i hjärtat. När jag inte lyckas vill jag möta mig själv med samma kärlek och förståelse som jag hyser för andra. Jag vill förlåta och acceptera direkt. Släppa det, återgå till nuet och försöka igen.
Självutplånande är ingen dygd. Faktum är att det snarare är ett tecken på att man ännu inte är så vis. Vi är alla ett. Jag kan inte ge helt ren kärlek och förlåtelse till andra om jag inte kan skicka samma rena kärlek och förlåtelse till mig själv. Källan är densamma, potentialen är densamma. Det handlar inte om att boosta sitt ego (jag ryser lite när jag hör ordet egoboost, vilket läskigt ord!). Detta har inte med egot att göra. Inget gott kommer ur egot. Det handlar inte om att vara egoistisk och bara tänka på sig själv. Det handlar inte om att värdera sig själv högre än andra. Det handlar om att tänka på alla, även på sig själv, för att alla är lika mycket värda. Det är inte egot som sätter gränser och ser till att vi tar hand om oss själva. Det är den sanna källan inom oss som gör detta; samma kärlekskälla som när vi tar hand om någon annan. Kärlek till alla varelser, inklusive en själv. Att ta hand om sig själv är ett uttryck för kärlek och visdom, den sanna delen av oss själva. Den har inget med egot att göra. Buddha visste detta, vilket kan utläsas ur citaten ovan. Buddha som förespråkade osjälviskhet, medkänsla och generositet. Buddha som betonade vikten av att hjälpa andra. Han visste att det går hand i hand med att älska sig själv på samma sätt, att vår kärlek och medkänsla bör omfatta alla, även insekter och även oss själva.
Det är ofta lätt att ge råd till andra. Utifrån kan man se med klarare blick. Ofta säger jag till andra att de inte ska vara så hårda mot sig själva. Frågan är: Do I practice what I preach? Säger jag samma kloka saker till mig själv? Nja, till mig själv kan jag säga "Flygrädsla, vilket löjligt I-landsproblem!" eller "Jag har det ju så mycket bättre än de flesta andra, har jag verkligen rätt att må dåligt över dessa struntsaker?". Skulle jag säga så till en vän som lättade sitt hjärta eller behövde mitt stöd? "Vad otacksam du är som mår dåligt över sådana struntsaker, tänk på barnen i Afrika!". "Jaha, är du rädd för att prata i telefon? Vilket löjligt I-landsproblem du har!". Nej, så skulle jag såklart aldrig säga. Jag skulle inte ens tänka så. Jag skulle känna medkänsla. Visst, det ligger någonting i att vi inte bör göra hönor av fjädrar. Det ligger någonting i att vi bör tänka på dem som har det svårt och vara tacksamma över att vi har det relativt bra. Men vi ska heller inte göra fjädrar av hönor. Vi ska inte tro att vi inte har rätt att må dåligt, bara för att det finns andra som mår sämre. Och varför ens mäta lidande? Vem är jag att påstå att någon annans lidande är större än mitt? Allt är ju relativt och det finns ingen nytta i att värdera.
Jag vill inte döma någon annan. Jag vill inte döma mig själv. Och när jag ändå råkar döma mig själv vill jag inte döma mig själv för att jag dömer. Jag vill inte döma mig själv för att jag inte är såpass vis ännu. Jag är ödmjuk inför den långa resa jag har framför mig och de hinder jag har kvar att beserga, men det betyder inte att jag ser ner på mig själv. Jag är stolt över den långa resa jag har bakom mig och de hinder jag har besegrat. Jag är glad och tacksam över skatten som jag har hittat i mitt hjärta. Den har funnits där hela tiden och jag har nog alltid vetat om det innerst inne. Nu har jag börjat att tacka skatten i mitt hjärta. Tacka för att den finns där och för att den är så fin. Tacka för att den försöker, för att den viskar med sin vackra röst när jag står inför olika val i smått och stort. Jag tänker ge den där rösten mer och mer plats. Jag tänker låta den ropa och jag tänker lära mig att lyssna. Jag tänker älska den och tacka den. Jag tänker inte döma mig själv när jag inte hör den för att den ibland är täckt av smuts. Jag tänker inte döma mig själv när jag inte lyssnar på den för att jag har råkat lura mig själv. Jag tänker förlåta, släppa taget och försöka igen.
Man brukar säga att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag säger nu till mig själv och till alla er som också har lättare att döma er själva än att döma andra: Behandla dig själv så som du vill behandla andra.
Och till er som har lättare att döma andra än att döma er själva: Det vi ser hos andra är till stor del en projektion av oss sjävla, så även ni behöver nog skicka en rejäl dos kärlek till er själva. Vi måste alla börja med oss själva. Blicka inåt, älska inåt, förlåta inåt. Skicka kärlek till källan inom oss och kärlek till den spegelbild som så mycket omkring oss utgör.
Med metta till alla er och till mig själv
/ Emma
/ Emma
Thailand
Tillbaka till källan. Tillbaka till ursprungspunkten för min meditationspraktik. Tillbaka till den vägledare som jag mötte i Sverige förra sommaren. Denna gång i Thailand. Denna gång med sällskap. Det har varit magiskt, på så många plan. Svårt att verbalisera men det viktiga är att det har varit fantastiskt. Självklart jobbigt men mest underbart. Nya utmaningar, nya upplevelser och nya lärdomar. Jag skulle gärna återvända till Thailand i detta syfte. Det må låta konstigt att vilja åka till andra sidan jorden för att spendera så mycket tid tittandes på insidan av ögonlocken, men just nu har jag svårt att tänka mig något mer meningsfullt. Den inre världen är minst lika intressant att utforska som den yttre. Så givande, både för den enskilda individen och för världen.
Några ord att minnas från veckan:
- Universe provides
- Varje andetag räknas
- Gone be gone
Att flyga gick bra förresten. På väg ner fick min vän använda sin vänligt bestämda sida när det var dags att boarda. Hon påminde mig om att andas med magen och var ett jättefint stöd. Jag är så glad över att ha gjort denna resa med henne, det har varit underbart. På väg hem hade jag trevligt sällskap av en tjej som var med på samma retreat men vi hade inte platser bredvid varandra. Jag var således "ensam" (läs: inklämd mellan främlingar) och det kändes helt okej. Första flygturen var riktigt turbulent och jag fick öva på att använda verktygen från vistelsen i Thailand. De fungerade givetvis, det har man ju vetat i 2500 år, även om det såklart var en utmaning för mig att tillämpa dem. Sedan spenderade vi 5 timmar på Bankoks flygplats och överallt syntes löpsedlar och nyhetsinslag om terrorattacken mot WTC. Dagens datum utgjorde ju 10-årsjubileumet av Nine Eleven och amerikanska UD varnade för att flyga denna dag. Vi försökte att inte låta detta påverka oss. Det som sker det sker, det blir som det blir. På planet hade jag sedan ytterligare 10 timmar på mig att öva, varvat med välbehövlig sömn. Sedan åt vi frukost på Arlanda, pratade om vad vi skulle ta med oss från Thailand in i vardagslivet, åkte flygbuss till centralen och fortsatte samtala. Nu är jag hemma i min lägenhet igen, omgiven av dammråttor och räkningar. Dags att packa upp, tvätta, städa, betala räkningar och fylla kylen med mat. Det känns helt okej. Med ödmjukhet ser jag fram emot att försöka implementera läran och verktygen i vardagen. Jag vet ju att de fungerar, det handlar bara om att bestämma sig.
Jag funderar förresten på att skaffa facebook igen. Som en slags metta-kanal. Man kan ju välja hur man vill förhålla sig till allt som sker och existerar, vilka intryck man vill släppa in i sitt sinnes trädgård och med vilka intentioner man vill göra saker och ting. Detta genom att lyssna till den vackra inre rösten som viskar i hjärtat.
Med metta till er alla /Emma
Att skriva för skrivandets skull
Jag hade för avsikt att sätta mig och skriva en ny text, för att det kändes som att det var dags. Sedan kände jag starkt att jag aldrig vill skriva för skrivandets skull. Det dödar min skrivglädje och urlakar kvalitén. Texter ska flöda ur hjärtat, inte pressas ur förväntningar. För mig är det så i alla fall. Just därför är det nog bra att jag inte jobbar med att skriva, även om det är något jag har drömt om ibland. Jag vill skriva när ingivelsen spontant infinner sig.
Kanske kommer skrivlusten att skölja över mig när jag har varit i Thailand. Jag ska, under en veckas tid, praktisera dhamma och ashtanga på heltid (nästan) under vägledning av den fantastiska kvinna som för drygt ett år sedan tog min hand och visade mig en helt ny värld. Med mig på resan har jag en helt underbar vän som jag har haft äran att finna. Mycket tacksam över henne. På lördag åker vi och nästa söndag åker jag hem. Ångesten inför flygresorna är ganska påtaglig just nu, men lyckan och tacksamheten över att få resa till Thailand för just detta ändamål, med just detta sällskap, är ännu större. Det är kärlek - både ångesten och lyckan och tacksamheten. Allt är kärlek.
Med metta
Emma
Kärlekstårar
Han är verkligen speciell. Jag såg det i hans ögon redan första gången vi möttes.
Hans trygga famn. Hans varma blickar. Hans kärleksfulla och klarsynta ord.
Det vackra vi har. Våra djupa öppna samtal. Vår gemensamma strävan.
Han slår an en sträng i mitt hjärta, som får tårar att rinna av kärlek.
Nu ska vi vara ifrån varandra några veckor. Det klarar vi, det har vi gjort förut.
Det är klart att det känns i hjärtat. Det är klart att jag kommer sakna honom.
Jag är mänsklig, men jag är även fri. Likaså han. Därför klarar vi detta.
Vi är två fria människor som bygger något fint tillsammans.
Makalöst fint.
Visste ni att vissa biodlare klipper av bidrottningarnas vingar?
Man gör det när drottningen vill ge sig av, för att hålla henne kvar.
Man gör det när drottningen vill ge sig av, för att hålla henne kvar.
Jag vill aldrig klippa hans vingar. Jag vill att han ska få flyga och må bra.
Så länge det är gynnsamt för oss båda kommer han att återvända.
Jag vill aldrig att han ska klippa mina vingar. Jag vill få flyga och må bra.
Så länge det är gynnsamt för oss båda kommer jag att återvända.
Även denna gång.
Med metta
Emma
Hjärta och smärta
"Livet kommer med smärta alldeles av sig självt – ditt ansvar är att skapa glädje" / Milton H Erickson
"Your pain is the breaking of the shell that encloses your understanding" / Kahlil Gibran
Visst är det väl så, att de jobbiga perioderna är de som har högst potential att forma oss till något bättre. Det är i motvind vi förvärvar förmågan att bemästra våra vingar. Det är då vi lär oss den sanna flygkonsten, med vilken vi kan flyga långt bortom de vidder som vi ser när vi glidflyger i medvind. När vi kommer ut på andra sidan är vi tusen gånger starkare, tusen gånger klokare. Smärta kan riva murar och frambringa förståelse. Lidande kan generera medkänsla. När livet är som mörkast lär vi oss att se, paradoxalt nog. När dimman till slut har skingrats har vi tillskansat oss nya insiter - visdom som kommer få vår framtid att lysa ännu klarare.
Detta kan vara svårt att se när vi är mitt inne i de jobbiga perioderna, när vi fortfarande famlar i mörkret. Då kan vi trösta oss med att allt är förgängligt. Allt uppstår och försvinner. Inget är föralltid, inte heller smärtan. Och smärta behöver inte nödvändigtvis vara lika med lidande. Det må vara lättare sagt än gjort, men kanske kan vi ta ett steg tillbaka och se objektivt på smärtan, i alla fall för ett ögonblick. "Vad försöker den säga? Vad är det jag ska lära mig?"
Allt är helt i sin ordning. Allt är precis som det ska. Alla känslor är tillåtna och alla svårigheter kan lära oss något. I varje ögonblick får du en ny chans. Allt du har varit med om hittils i livet har format dig till den du är idag. Allt du har upplevt och gjort har fört dig till den punkt där du just nu står. Både det härliga och det jobbiga. Även prövningarna är gåvor - utan dem hade du kanske varit en sten. Nu är du istället en livs levande människa - varm och vackert sårbar. Embrace it!
Här är det frestande att komponera en poetisk slutkläm, eftersom smärta rimmar på hjärta och jag älskar att rimma. Jag väljer dock att avstå, som en träning i den ädla konsten att lägga fokus på ordens innebörd snarare än dess form. Hjärta och smärta - kärlek och visdom.
Med metta till er alla, i medvind och motvind / Emma
Tålamod
"Tålamod är visdom. Det visar att vi förstår och accepterar att ibland måste saker och ting få utvecklas i sin egen takt. Ett barn kanske försöker hjälpa fjärilen att komma ut genom att öppna puppan. Det är sällan till någon glädje för fjärilen. Som vuxen vet man att fjärilen bara kan komma ut i sin egen takt, att man inte kan påskynda processen"
/Jon Kabat-Zinn
Tålamod och visdom. En ständig balansgång mellan att få saker att hända och att låta saker hända. Frågan är om vi vuxna verkligen vet att man inte kan påskynda processen. Kanske är vi alla barn. Välvilliga men otåliga. Kanske vet vi, förvisso, på ett intellektuellt plan att fjärilen bara kan komma ut i sin egen takt, men lik förbaskat finner vi oss själva stående vid puppan med kliande fingrar.
Tålamod. Tåla mod. Att tåla mod. Kanske krävs det mod för att vara tålmodig. Kanske skyndar vi på av rädsla, när vi står där och krafsar på puppans skal för att fjärilen ska komma ut snabbare.
På många sätt tycker jag nog att jag är en tämligen modig person. Jag försöker att våga mig utanför mina trygghetszoner, jag vågar ofta gå mot strömmen, jag vågar öppna mitt hjärta och jag vågar utmana mina rädslor. Däremot vill jag gärna påskynda processer. Inte alltid, inte när det gäller mitt jobb t.ex. Inte när det gäller barns utveckling. Men i vissa avseenden vill jag gärna hjälpa fjärilen att komma ut lite snabbare. Jag vill veta och förstå, jag vill utvecklas och hjälpa andra. Gärna nu på en gång. Ibland är det frestande att dra ut fjärilen ur puppan som utgör mig själv, att dra ut fjärilen ur puppan som utgör all kunskap och visdom i världen, att dra ut fjärilen ur puppan som utgör de varelser som lider. Av välvilja, jovisst, men det är ju sällan till någon glädje för fjärilen. Då får jag ha tålamod med mig själv, vara tålmodig och låta även tålamodet blomstra i sin egen takt. Vara tålig och modig. Vara tålmodig.
Tålamod och visdom. En ständig balansgång mellan att få saker att hända och att låta saker hända. Frågan är om vi vuxna verkligen vet att man inte kan påskynda processen. Kanske är vi alla barn. Välvilliga men otåliga. Kanske vet vi, förvisso, på ett intellektuellt plan att fjärilen bara kan komma ut i sin egen takt, men lik förbaskat finner vi oss själva stående vid puppan med kliande fingrar.
Tålamod. Tåla mod. Att tåla mod. Kanske krävs det mod för att vara tålmodig. Kanske skyndar vi på av rädsla, när vi står där och krafsar på puppans skal för att fjärilen ska komma ut snabbare.
På många sätt tycker jag nog att jag är en tämligen modig person. Jag försöker att våga mig utanför mina trygghetszoner, jag vågar ofta gå mot strömmen, jag vågar öppna mitt hjärta och jag vågar utmana mina rädslor. Däremot vill jag gärna påskynda processer. Inte alltid, inte när det gäller mitt jobb t.ex. Inte när det gäller barns utveckling. Men i vissa avseenden vill jag gärna hjälpa fjärilen att komma ut lite snabbare. Jag vill veta och förstå, jag vill utvecklas och hjälpa andra. Gärna nu på en gång. Ibland är det frestande att dra ut fjärilen ur puppan som utgör mig själv, att dra ut fjärilen ur puppan som utgör all kunskap och visdom i världen, att dra ut fjärilen ur puppan som utgör de varelser som lider. Av välvilja, jovisst, men det är ju sällan till någon glädje för fjärilen. Då får jag ha tålamod med mig själv, vara tålmodig och låta även tålamodet blomstra i sin egen takt. Vara tålig och modig. Vara tålmodig.
Med metta
Emma
Big Bang Theory
Big bang. Skapelsen. Universums födelse.
Kalla det vad man vill. Fascinerande är det och teorierna är många. För ja, jag ser även Big Bang som en teori. Det är väldigt mycket som vi inte vet. Det är ytterst lite som vi tror oss veta. Nya teorier uppkommer dessutom hela tiden. Vi förkastar de gamla och utforskar de nya, för att sedan förkasta även de nya till förmån för något ännu nyare. Jag började titta på en intressant dokumentär om universums skapelse på svtplay. Man pratar om relativitetsteorin, kvantmekanik och singularitet. Enormt intressant. Det som slog mig var främst detta: Vi vet egentligen ingenting. Snillen spekulerar, så att säga. Stephen Hawkings säger att inte ens existensen är säker när det gäller atomers beskaffenhet. Vi försöker förstå oss på något så makalöst, vars svar (om det finns några) förmodligen ligger långt bortom intellektets gränser. Så jag stängde av, en dryg halvtimma in i programmet. Inte för att det inte var intressant, inte för att det inte var givande, inte för att jag inte ser något värde i att fördjupa sig i ämnet. Enbart för att jag inte förmådde ta in mer just nu, i denna utformning. Mitt sinne behövde vila och ges utrymme att kontemplera.
Jag funderade mycket på rymden när jag var liten. Då framförallt dess påstådda oändlighet. Jag kunde inte ta det till mig, att rymden skulle vara oändlig. "Någonstans måste det ju ta slut!" sade jag, för att sedan yttra "Å andra sidan, utanför rymdens gräns måste det ju också finnas någonting... men någonstans måste ju ALLT ta slut... men även där utanför måste det ju finnas någonting..." Ja, man kan förstå att mina tankar retade gallfeber på de vuxna. Detta barn som tänkte så fasansfullt mycket. Jag skrev sagor om barn som reste till världens ände, för att vid gränsen upptäcka att hela universum egentligen bara var en liten liten del av ett ännu större system. Ett system i ständig rörelse. Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med Einstein, men min barndoms tankar var inte helt inkompatibla med relativitetsteorin, så som jag har förstått den. Det visste jag förstås inte då. Det är intressant att vi ställer oss dessa frågor som barn, medan vi som vuxna dödar nyfikenheten med krav på ramar och evidens.
Emil Jensen sjunger "Hur lyckliga kan vi bli, vi som vet vad stjärnorna består av? Å hur magiska kan vi va, när vi vet vad hjärnorna består av?". En vän kommenterade dessa textrader i ett sms till mig en gång. Något i stil med "Visst försvinner en del av magin om vi vet för mycket?". Jag höll med. Ibland kanske vi får nöja oss med att inte veta, för inte ens vetenskapen vet (trots att det heter vetenskap, till skillnad från religionernas mer ödmjuka ordval tro). Världen är så makalös. Jag upphör aldrig att förundras. När jag tänker på vilket mirakel allting är, ja då vet jag knappt vart jag ska ta vägen. Att det kan finnas liv. Bara en sådan sak. Jag smäller av! Att vi kan gå, se, höra, tänka, känna, prata... Att det finns färger, former, himmel, hav... Att det finns stjärnor i rymden och att vår planet kretsar kring en av alla dessa stjärnor... Att varje liten atom är som ett solsystem, att vårt solsystem kanske bara är en liten atom i något ännu större sammanhang... Hur kan man undgå att fråga sig varför vi är här, hur vi kom hit och hur allt kan vara så perfekt? Är allt bara en väldigt lyckad slump? Miljontals år av evolution, förvisso, men ändå... Varför döda magin genom att säga att universum är ett resultat av slump och evolution? Kärleken då? Var får den plats i denna slumpartade värld där mutationer och "survival of the fittest" har skapat det som existerar idag? Nej, jag tror att kärleken är universums grundsten. Allt hänger samman i ömsesidig harmoni. Jag tror på synkroniciteter (meningsfull slump) och jag är inte främmande för att det finns ett syfte med allt som sker. Men även detta är bara en tro, en teori, som jag avser att ständigt ompröva och omformulera. Som med allt annat. Åt detta håll verkar vetenskapen också färdas, motvilligt och i sakta mak, precis som när man introducerade atomer och grundämnen och upprättade det periodiska systemet. Motstånd tills det plötsligt är vedertaget.
Jag vet inte hur eller varför universum blev till. Jag vet inte hur jag kom hit eller varför jag är här. Kanske kommer jag aldrig få veta, kanske kommer jag alltid bara kunna spekulera. Det känns helt okej. Jag vilar i ovissheten och försöker att hålla sinnet öppet. Jag övar på att fokusera på känslan av luften som entrar och lämnar kroppen (bara det är ju ett mirakel, för övrigt) och strävar efter att göra något meningsfullt av min vistelse på jorden. Jag vill fortsätta att förundras, fortsätta att ställa mig de stora frågorna och fortsätta att lyssna på snillen som spekulerar. Vare sig dessa snillen är intellektuella forskare, visa andliga vägledare, kloka vänner eller nyfikna barn. Eller kanske en främling på gatan. Någon som har en tanke, någon som har funderat. Jag vill aldrig döda nyfikenheten, aldrig döda magin.
Apropå att vetenskap (i detta fall kvantfysik) och andlighet (i detta fall buddhism) håller på att förenas:
Egentligen känner jag inte längre något större behov av att finna vetenskapliga bevis för buddhistisk meditation eller filosofi. Det finns ett flertal studier som visar hur hjärnan påverkas av meditation och med min bakgrund borde jag kanske vara enormt ivrig att förkovra mig i dessa. Kanske borde jag även göra motsvarande med den filosofiska biten och studera kvantfysik. Dock känner jag i nuläget att det för min egen del skulle kännas något bakvänt. Vetenskapen har på senare tid börjat "bevisa" (notera citationstecknen, för kan vi egentligen någonsin bevisa något?) sådant som utövare av dhamma har praktiserat i 2500 år. Jag är enormt glad och tacksam att det finns människor som ägnar sig åt att sammanföra dessa världar, bland annat neuroforskare och kvantfysiker som studerar dhamma utifrån ett vetenskapligt perspektiv, eftersom det ger legitimitet åt en livsfilosofi som jag tror kan gynna alla i vår värld. Däremot väljer jag själv att, i detta skede av den ständigt pågående utvecklingen, lägga intellektet på hyllan ett tag, till förmån för hjärtat. Jag diskuterar mer än gärna neuropsykologi och kvantfysik, men jag är inte beroende av det som en del av min egen resa. Inte just nu i alla fall. Just nu törstar jag efter visdom, inte vetenskap.
Med kärlek till er alla; vetenskapliga och ovetenskapliga och allt däremellan!
Lycka
Jag insåg just, efter en härlig skymningspromenad barfota i skogen precis intill min lägenhet och en fin sms-konversation med en fantastisk vän, att lycka är just detta: Att bo nära naturen och ha möjlighet att få vistas i den. Fylla hjärtat med kärlek, sinnet med ro och kroppen med energi. Stämma instrumenten och tanka kraft för att kunna sprida ännu mer lycka åt andra, såväl på jobbet som i privatlivet. Att kunna vandra barfota i skogen i skymningen, omringad av skogsdoft och skogsljud. Blåsten som får trädkronorna att prassla svagt, insekterna som spelar. Att bara se träd och mörker och strimmor av ljus. Fotsulorna mot marken, i full kontakt med denna makalösa planet. Att få vara med naturen. Lyssna till dess melodier, beskåda dess harmonier, beundra dess fullkomlighet. Vad mer kan en mänska begära?
Låt oss lära av sjömännen
"Nästa gång du möter någon du känner väl, fråga dig själv om du ser den här personen med fräsch blick, som han eller hon verkligen är, eller om du bara ser återspeglingen av dina tankar om den här människan"
"Kan du se himlen, stjärnorna, träden och vattnet och stenarna, verkligen se dem som de är just nu med ett rent och obehindrat sinne? Eller ser du dem bara genom den slöja som bildas av dina tankar och åsikter?"
Visdomsord från John Kabat-Zinn.
Jag har berört det förut. Det där filtret, genom vilket vi tar in vår omvärld (och kanske även vår inre värld). Hur vi tolkar och kategoriserar, förvränger och konceptualiserar. Vi ser inte världen så som den verkligen är, vi ser den genom en slöja av tankar och åsikter. Vi projicerar vår inre värld på den yttre, och kanske även vice versa. Vi ser en återspegling av vårt eget sinne, snarare än att se verkligheten. Vi skapar oss en bild av världen, en världsbild, och denna präglar allt vi ser och upplever. Om jag tycker illa om en annan människa säger det mer om mig än vad det säger om objektet för min motvilja.
En del människor bygger höga fasta murar kring sin världsbild. De vaktar den dag och natt. Om någon ifrågasätter världsbilden genom att plocka bort några stenar från muren, då börjar marken att skaka och världsbildens ägare bygger en ännu högre mur. Stöter bort, blundar, flyr, förnekar. Det sorgliga är att ju mer vi sänger ut andra, desto mer stänger vi in oss själva. Innanför murarna sitter vi och klänger fast vid våra föreställningar och världen blir väldigt liten. Vi kanske begränsar vårt lidande i något avseende, men vi begränsar även vår lycka.
En del människor har en mer öppen inställning till sin världsbild. De låter världsbilden växa och frodas, utan omgivande murar. Andra människor tillåts att vandra in i världsbilden och så nya frön. Ibland vandrar världsbildens ägare in i någon annan människas världsbild och utforskar nya marker. Jag tror att det är jätteviktigt att vi aldrig slutar ifrågasätta vår världsbild, att vi ständigt omprövar dem. Vem är jag att säga att just min världsbild - som den är just i detta ögonblick, skapad av mitt sinne utifrån mina personliga referensramar - är den rätta?
Dessutom behöver man inte sluka allt med hull och hår, bara för att man tar en fika i någon annans trädgård. Att vara öppen är inte nödvändigtvis att vara naiv. Man kan besöka andra människors världsbilder, med ett öppet sinne, bara för att det är spännande och utvecklande att höra vad andra tycker och tänker, hur andra ser på världen. Detta kan vi inte göra om vi stänger in oss, om vi vandrar omkring med ett hårt skal runt våra sinnen och hjärtan. Om vi ska kunna förstå hur någon annan tänker måste vi bosätta oss i den människans sinne och hjärta för en stund. Lyssna och verkligen höra, titta och verkligen se. Vara närvarande, öppna och genuint nyfikna. Utan att döma. Jag behöver inte hålla med om allt du säger för att ge dig min fulla uppmärksamhet, ta in det du säger och på allvar reflektera över det, istället för att direkt stöta bort det bara för att det råkar krocka med just min uppfattning.
Detta gäller även dhamma, för min del. Jag tror att för mycket tillit kan vara farligt. Om jag bara litar blint på vad andra har upplevt och insett, de som har kommit väldigt långt i sin utveckling, då är jag illa ute. Jag måste istället praktisera och ständigt omforma min bild, skapa egna erfarenheter och vid upprepade tillfällen ifrågasätta min nuvarande världsbild. Inte bygga murar kring dhamma. Okej, ett visst mått av tillit är kanske nödvändigt för att ens vilja prova denna väg. Men det är de egna upplevelserna av ett mer klarsynt och rofyllt sinne som ger näring åt strävan, inte en påklistrad världsbild utifrån människors tolkningar av en lära. Därför vill jag inte begränsa mig till någon specifik tradition, jag vill tillämpa kärnan av dhamma i mitt liv och se vad som händer. Fortfarande en relativt subjektiv världsbild, förvisso, eftersom jag bygger den på egna erfarenheter utifrån egna upplevelser, men ändå formbar och ständigt föränderlig. Min tolkning av dhamma är bara min tolkning, inte en universell sanning.
Med vetskapen om att vi inte ser världen så som den verkligen är, kan vi bli ödmjuka och inse att vi inte med hundraprocentig säkerhet kan veta någonting alls. Vetenskap i all ära, även den är begränsad. Inte ens forskning är fri från filtrets eller slöjans påverkan. Resultaten tolkas och inte heller de är rena. Vi gör ständiga försök att strukturera vår omvärld och få den att passa in i en ram som är alltför snäv. Vi försöker förstå oss på sådant som våra mänskliga sinnen och vetenskapliga instrument är för trubbiga för att uppfatta. Ta en sådan sak som uppfattningen att vår kropp är något fast och avgränsat t.ex. Det är så våra sinnen upplever sina kroppar. Ändå finns det människor som efter långa meditationsretreats, då de har fintrimmat sina sinnen och kan uppfatta alltmer subtila företeelser, säger att de plötslit uppfattar kroppen som en vibrerande massa i ständig förändring. Vetenskapen är nu inne på samma bana, 2500 år efter att den första människan genom egna upplevelser upptäckte detta. Troligtvis finns det mycket att utforska, långt bortom detta, som vi idag inte ens kan föreställa oss. Allt sådant som vi idag inte kan förklara.
Tänk om jag kunde resa 1000 år bakåt i tiden. Tänk om jag skulle berätta för de människor som levde då att det i framtiden kommer skapas en virtuell värld vid namn Internet. Troligtvis hade de avfärdat mitt påstående, för det vore inte kompatibelt med deras världsbild. På samma sätt bemöts ofta nytänkande människor idag. De som vågar trotsa normen och ifrågasätta, de som har öppna sinnen och inte är främmande för att allt vi tror oss veta kanske bara är en illusion.
Visst, vi behöver kanske våra ramar och mentala strukturer, våra koncept och etiketter, våra bilder och riktlinjer. I alla fall med de begränsade sinnen vi just nu besitter. Annars kanske vi dukar under när marken börjar skaka. Men vi måste inse att de bara är just detta; etiketter och bilder, filtrerade genom en slöja. Vi får inte tro att de utgör en exakt avbild av verkligheten, så som den absolut är. Vi måste vara medvetna om att våra ramar, strukturer och riktlinjer bara är redskap för att navigera genom livet, precis som att en sjöman använder en karta för att navigera på havet. Skillnaden är att sjömannen vet att kartan inte är en exakt avspegling av verkligheten. Sjömannen vet att kartan bara är en bild, ett försök att rita av verkligheten. Detta är något som de flesta av oss inte förstår när det gäller våra världsbilder. Vi klänger oss fast vid dem och är ovilliga att ändra dem även då de helt uppenbart inte längre är hållbara. Vi förvränger verkligheten för att den ska passa vår världsbild, medan en sjöman i sina sinnens fulla bruk aldrig skulle leta efter sitt fartyg på kartan.
Med kärlek till er, respekt gentemot era världsbilder och ödmjukhet inför min egen nuvarande världsbild.
/Emma
Där det inte finns rädsla finns heller inget mod
Rädslan. Den driver oss i väldigt mycket, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Rädsla att misslyckas, rädsla att lyckas, rädsla att vara annorlunda, rädsla att inte bli omtyckt, rädsla att förlora, rädsla att vinna, rädsla att bli lämnad, rädsla att vara ensam, rädsla att lida, rädsla att vara lycklig, rädsla att släppa taget, rädsla att lämna okänd mark, rädsla att bli gammal, rädsla att bli sjuk, rädsla att dö. För att bara nämna en bråkdel av alla rädslor som driver oss människor. I våra val, i våra handlingar, i våra ord. Vad vi väljer att blunda för, vad vi väljer att undvika och vilka vägar vi väljer att gå. Rädslans bojor håller oss i ett fast grepp.
Tills vi inser att det inte finns något att vara rädd för. Tills vi inser att vi faktiskt kan bryta oss loss, att vi kan bli fria. Tills vi inser att skuggorna bara försvinner om vi lyser på dem. Om vi tar upp dem till ytan, tittar på dem och ser dem så som de verkligen är. Tomma. En rädsla är bara en känsla. Den kan vara överväldigande men faktum kvarstår: Den är bara en känsla.
När vi är riktigt rädda, som när vi har en fobi, då fungerar inte vårt rationella tänkande. Rent neurobiologiskt är vi konstruerade så att rädsla aktiverar delar i djupa "primitiva" delar av hjärnan och slår ut ytligare "civiliserade" delar av hjärnan. Det är därför det inte hjälper att säga "men du vet väl att det är säkrare än att åka bil?" till någon som har flygfobi. Jo tack, det är större sannolikhet att dö i bilen/bussen på väg till flygplatsen än att dö i en flygkrasch, men likväl känns det som att jorden ska gå under när planet startar. För det går inte att tänka rationellt just då, det ligger i fobins natur.
Betyder detta att vi är maktlösa? Att vi inte kan besegra våra rädslor? Nej, våra hjärnor är ju plastiska. De är föränderliga och formbara, precis som allt annat i vår värld. Det kan vara extremt jobbigt och det fodrar mycket mod, men det går. Vi behöver inte drivas av våra fobier, de behöver inte hindra oss.
Fobier alltså. Det var ett tydligt exempel på rädsla. Så lättidentifierad är den emellertid inte alltid, den där rädslan som driver och hindrar oss. Oftast är den mycket mer subtil. Kanske vet vi inte ens att det är just rädsla som ligger bakom våra val, våra handlingar, våra ord. Ibland kanske vi skulle vara gynnade av att stanna upp och på allvar fråga oss själva "Är det rädsla som driver mig till detta?". Rädsla att förlora något jag tycker om? Rädsla att utsättas för något som jag inte tycker om? Rädsla att misslyckas? Rädsla att inte bli omtyckt?
Det kanske inte är en så främmande tanke, att vi kan vara rädda för att misslyckas, rädda för att bli olyckliga. Men hur är det då med rädslan att lyckas, rädslan att vara lycklig? För den finns ju också där ibland. Bakom den kan förvisso en annan rädsla ligga, nämligen rädslan att förlora lyckan när vi väl har smakat på dess sötma. Kanske. Eller rädsla för vad andra ska tycka, alla olyckliga människor som blir provocerade och hyser missunnsamhet. Vi vill inte sticka ut hakan och säga "åh vad lycklig jag är!". Jante-spöket alltså.
Eller så är vi rädda för att vi helt enkelt är så makalöst maktfulla (i brist på neutral synonym till "mäktig"). Vi besitter en sådan enorm potential, var och en av oss, att vi kan skrämmas av dess storhet. Innerst inne vet vi vilken makt vi har och det skrämmer oss. Med makt kommer ansvar och vi vet inte vad som kan hända om vi släpper denna kraft fri. Vi är rädda att lämna den trygga hamnen till förmån för ovissheten. "Tänk om det är alldeles överväldigande, tänk om jag inte kan hantera det!"
Nelson Mandela formulerade det fantastiskt fint: “Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem ska jag vara? Lysande, fantastisk, talangfull, underbar? Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara? /.../ Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet för att andra människor inte ska känna sig osäkra. Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, utan i alla. Och när vi låter vårt eget ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelsen att göra detsamma. När vi befrias från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra. ”
En rädd människa är inte en fri människa.
Är jag fri från rädsla? Nej, men jag är modig nog att erkänna att jag är rädd (med visst motstånd, det ska jag inte sticka under stol med, för jag vill hellre vara stark och fri). Ta det är med att flyga t.ex. Är det en slump att jag valde det exemplet? Nej. Det går en ilning genom kroppen när jag tänker på att jag ska flyga om tre veckor. Redan nu, tre veckor innan avresa, kan ilningar gå genom min kropp! Trots att jag vet att det är helt onödigt att oroa sig redan nu, för det tjänar ingenting till. Trots att jag har för avsikt att leva i nuet, eftersom detta ögonblick är allt vi med säkerhet har. Trots att jag vet att det inte är farligt att flyga, att rädslan varken är befogad eller gynnsam. Och nej, det hjälper inte att tänka att det säkert kommer gå bra, att jag har flugit förut och att vistelsen kommer vara underbar. För rädslan är inte på något sätt rationell (förutom att människan nog hade haft vingar om det var meningen att hon skulle flyga). Jag vet att flygplanets väggar inte kryper närmare på riktigt. Jag vet det att det är en illusion men rädslan är frikopplad från det logiska tänkandet. Att rationalisera lönar sig inte. Allt jag kan göra är att lyfta fram rädslan, titta på den, acceptera att den finns, notera hur den uppstår och växer och hur den sedan klingar av. För även rädslan är ju förgänglig. Den uppstår och försvinner, som allt annat.
Det är intressant och givande att titta på denna rädsla. Den visar mig hur lång väg jag har kvar att gå, hur mycket jag har kvar att jobba med inom dhamma och i livet. Jag kan prata om att leva i nuet, att acceptera det som sker, att tankar bara är tankar och att känslor bara är känslor. Ändå kan jag vara rädd och bäva inför något i flera veckor. För att jag inte har kommit så långt ännu, till den punkt där man inte längre drivs av rädslor. Där man enbart drivs av kärlek och medkänsla.
Vad jag däremot inte tänker tillåta är att denna rädsla hindrar mig. Jag tänker flyga dit jag vill. Jag kommer våndas men jag tänker inte kapitulera för rädslan. Och denna gång ska jag försöka att inte fly i tankarna, försöka att inte distrahera mig, försöka att inte trycka bort eller förneka rädslan. Detta är första gången jag flyger sedan jag började meditera, sedan jag upptäckte dhamma. Jag har för avsikt att försöka implementera mina nya verktyg i denna situation. Jag vill ta tillfället i akt för att träna. Jag ska försöka se rädslan i vitögat, försöka tänka "okej, jag sitter på ett flygplan och jag förnimmer rädsla" (inte "jag ÄR rädd" för man ÄR inte sin rädsla, man förnimmer den och behöver inte identifiera sig med den) och försöka att bara vara i den. Känna den, uppleva den, utforska den. Se hur den tar sig i uttryck och hur den förändras. Kanske använda den som meditationsobjekt och försöka öva sinnesbalans. Försöka, ett återkommande ord i detta stycke. Jag ska försöka, men jag tänker inte döma mig själv om jag inte lyckas.
Som sagt, påtagliga rädslor är en sak. Flygrädslan är påtaglig och därmed lätt att identifiera. Subtila rädslor är en annan sak. De kan vara svårare att jobba med eftersom vi kanske inte ens är medvetna om att vi har dem, att vi drivs av dem, att de påverkar oss i våra val. Då får vi verkligen slå på strålkastaren och rikta den in i vårt mörker. Belysa skuggorna. Och, som sagt, skuggor försvinner när man lyser på dem.
Kärlek till er alla! Må ni vara modiga nog att möta era rädslor och bli fria.
Med metta / Emma
Matrix
Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli djupt berörd av filmen Matrix. Action och Science fiction har aldrig tillhört mina preferenser bland fimgenres. Förmodligen är det därför jag inte hade sett Matrix förrän igår kväll. Jag är glad att jag väntade 12 år, för år 1999 skulle jag inte ha förstått filmens djup. Då skulle jag bara ha sett specialeffekterna, fight-scenerna och robotarna. Jag skulle inte ha tyckt om det, jag skulle ha tänkt att detta inte var en film för mig. Beträffande handlingen hade jag troligtvis funnit leva-i-en-datavärld-företeelsen föga intressant och enbart relaterat detta till de människor som spenderar sina liv framför en dataskärm. För jag skulle ha tolkat handlingen bokstavligt. Jag skulle inte ha förstått att det kanske egentligen inte handlar om en datavärld. Bildligt talat lever vi ju faktiskt i The Matrix. Igår kväll blev hela filmen en enda stor metafor som berörde mig djupt, på flera plan.
Neos väg mot att vakna och inse sanningen - mot att se hur verkligheten egentligen är beskaffad - liknar många sökares väg mot att se världen så som den egentligen är. Se att vi alla är slavar under normer, betingningar, begär och motvilja. Se att vi lever i en illusion, att världen vi ser är en projektion av oss själva. Vi ser inte världen som den är utan som vi själva är. Vi bär omkring på en slöja av föreställningar, rädslor, antaganden, tankar och värderingar. Vi ifrågasätter dem sällan, vi tar dem för sanningar. Allt vi förnimmer filtreras genom denna slöja, inga intryck är rena. Slöjan är The Matrix. Det vi ser är en återspegling av våra sinnen. "There is no spoon" sade Neo och kunde se hur skeden böjdes.
Allt börjar med en gnagande känsla av att det är någonting som inte stämmer i världen. Så kände Neo också. Hela livet hade han letat efter sanningen. När han fann den var han tvungen att göra ett val; skulle han ta det röda eller det blåa pillret? Skulle han öppna sig för verkligheten eller fortsätta att leva i drömvärlden? Detta val ställs alla sökare inför. Man kommer till ett vägskäl och det krävs mod för att bryta sig loss och välja den okända vägen. Sedan smärtan. Det gör ont att bryta sig ut ur skalet och se med nya ögon. Man kunde se hur Neo plågades. Han frågade "Varför gör det så ont i mina ögon?" och fick svaret "För att du aldrig har använt dem förut". Så genialt. Det är klart att det gör ont att öppna ögonen för hur världen egentligen ser ut, det är klart att det känns ovant eftersom man aldrig har använt ögonen förut. Allt har bara skett i sinnet, snurrat runt i hjärnan som fantasibilder. Att öppna ögonen och faktiskt se, det är något helt annat.
Neo fick erfara att det inte fanns någon återvändo. Han fick frågan "Om det fanns det, skulle du verkligen vilja gå tillbaka till drömvärlden?". När man väl har börjat att se världen med nya ögon, hur ska man då någonsin kunna gå tillbaka till det gamla, med vetskapen om att det inte är på riktigt? En värld av sköna sinnesintryck, jovisst, men det är ju bara just det, bara sinnesintryck. De saknar essens.
Morpheus är vägvisaren. Han påminner mycket om de visa människor som vägleder sökare i vår värld. Hur han uttrycker sig, hur han besvarar frågor och det han utstrålar. Man får en känsla av att han har insikt i så mycket som vi ännu inte kan förstå. Neo är vetgirig och vill ha svar på alla frågor, men det är inte meningen att Morpheus ska ge dem till honom. Morpheus säger "Jag kan bara visa dig dörren. Du måste själv gå igenom den".
Den unga killen på farkosten tänkte tankar som jag har tänkt i hela mitt liv. När jag var barn brukade jag tortera vuxna med följande tankegång: "Hur kan vi vara säkra på att vi uppfattar smaker och färger på samma sätt? Banan för mig kanske smakar som äpple för dig, det kan vi inte veta. Vi har lärt oss att såhär smakar banan och såhär smakar äpple, men jag kan inte känna hur det smakar för just dig. Samma sak med färger. Mitt blå kanske ser ut som ditt röd. Vi har lärt oss att detta är blå och vi är överens om vilka föremål som är blåa, men jag jag inte se den blåa färgen genom dina ögon". En liknande tankegång blottar den unga killen för Neo vid ett tillfälle då de sitter och äter.
Mannen som svek gruppen genom att erbjuda sig att överlämna Morpheus till agenterna, han är ett förkroppsligande av den där önskan som kan dyka upp ibland. Önskan att återgå till drömvärlden och leva ovetandes i den där bubblan. Allt vore ju så enkelt då, kan man tänka. Mannen säljer sin själ till agenterna, skulle man kunna säga. Han är villig att blunda för verkligheten och förlora sin kunskap om den. Han vill tillbaka till drömvärlden och frossa i världsliga njutningar. Bada i behagliga sinnerintryck som inte är verkliga. Han säger "Okunskap är en välsignelse". Så har jag också tänkt ibland. Tänk vad skönt att bara gå omkring där i en rosa bubbla, att inte veta och inte se. Så tänker jag inte längre. Nu är jag enormt tacksam över min tendens att vilja dyka djupare, att vilja leva ett liv med öppna ögon. Att våga ta in världen så som den faktiskt är. Det är inte alltid lätt, men jag vet att denna väg leder till något som är mycket större än världsliga njutningar och artificiella sinnesintryck. Okunskap är inte en välsignelse, det är en förbannelse. Okunskapen tar bort din fria vilja. Du vet inte ens att du har ett val, att du kan välja hur du ska agera. Du går runt med ögonbindel och chansar dig fram i mörkret. Du blir en robot, en marionettdocka, en spelpjäs som bara går så långt som tärningen säger att du ska gå. Okunskapen är roten till lidandet i världen. Okunskapen är ekern som får livets hjul av begär och motvilja att snurra, pådrivet av betingningar. Piska och morot, piska och morot, piska och morot.
När Neo inser att mänskligheten lever i en lögn vill han befria dem. Han vill rädda världen, men det är inte lätt att hjälpa människor som inte själva inser att de lever i en drömvärld. Hur ska han med ord kunna förklara för dem vad han har sett och upplevt? Han kan ju inte bara släppa dem fria, riva upp deras kokonger och exponera dem för verkligheten när de inte är redo för den. Det är lockande att riva lite i andra människors skal, just för att man så gärna vill hjälpa dem. Men ibland kanske skalet behöver få finnas där ett tag till, för att sanningen gör alltför ont just nu. Om ögonen inte är redo att se, då kommer de heller inte att ta in. Då kommer det bara att göra ont. Jag ser fram emot att se nästa film i serien. Kanske får jag svaret där. Hur gör man för att befria människorna? Det skulle jag vilja veta, just för att jag tolkar även detta som en metafor.
Förmodligen får jag inte svaret i nästa film heller, för inget är så enkelt. Jag lutar mig mot den mjuka väggen av förtröstan, övar mig i tålamod och värms av Richard Bachs fantastiska citat: "Det som larven kallar världens ände kallar mästaren en fjäril".
Med metta / Emma
Tankar om döden
"Vårt liv kan vi dela, med vem kan vi dela vår död?
Vi rycker och river i det slitna tyget.
Slänger det. Tar upp det. Sliter det i trasor med ett sista ryck!
Då kan den helande himlen i mörkret gripa sin nål..."
/ Joseph Brodsky
Varför vi så rädda för att tala om döden? Let’s face it, vi ska alla dö och vi vet inte när. Denna dag kan vara den sista. Ändå låtsas vi att vi är odödliga, att vi har oändligt med tid. Vi ägnar oss åt förströelser som ”slår ihjäl lite tid” (vilket brutalt uttryck, att slå ihjäl värdefull tid). Vi blundar för sanningen att vi en dag kommer att dö, vi griper vid livet så hårt att våra knogar vitnar.
Jag tror att det är viktigt att tala om döden. Att våga tänka på den. Den är ett faktum så den kan lika gärna tillåtas att vara en naturlig del av våra liv, tycker jag. Inte så att vi utmanar ödet med onödiga risker - självbevarelsedriften är en klok uppfinning - men att vi vågar samtala om döden och tar hjälp av den för att blåsa liv i varje ögonblick. Låt oss dansa med döden istället för att kämpa mot den. Det vore ju att kämpa i motvind, så vi kan lika gärna bjuda upp till dans.
För människor som tror på någon religion är det kanske lättare att prata om döden. Då innebär den inte nödvändigtvis enbart ett slut, utan kanske en början på något nytt. Kanske tror man att man kommer till himmelriket, att man återförenas med Skaparen eller världsalltet, att sinnet upphör att samexistera med den fysiska kroppen och ändrar skepnad, eller kanske att man har någon slags själ som återföds. Kanske är det den ateistiska tanken att allt blir för evigt svart, att kroppen förmultnar och att man aldrig kommer finnas mer – kanske är det den som skrämmer oss.
En vanlig missuppfattning är att buddhismen säger att det finns en själ som återföds. Innan jag började utforska dhamma trodde jag också att det var så man tänkte inom denna filosofi, men jag har fått lära mig att så inte är fallet. Det är inom hinduismen man tror på själavandring. Inom buddhismen talar man om anatman (att människan inte har någon själ). Man tror att jaget är en illusion som vi själva har skapat, så vari skulle själen bestå? Man talar om kropp och sinne, inte kropp och själ. Om en eldslåga vandrar från en gren till en annan kan jag inte påstå att det är samma låga som brinner på den andra grenen. Det är en process av ”livsenergi” som ständigt ändrar form. Jag tänker mig att allt är ett stort kretslopp av ständig förädring, en cirkel eller ett hjul om man så vill. Allt uppstår och försvinner, likaså det vi kallar ”jag”. Jaget är inte konstant, så på sätt och vis dör och återföds vi hela tiden (reinkarnation). Min kropp och mitt sinne är inte desamma nu som för en minut sedan.
Lagen om orsak och verkan (karma) säger att handlingsimpulser (sankharas) betingar oss och påverkar vår framtids beskaffenhet. Vi kan tänka oss sinnet som en trädgård. Om jag får ett begär (eller känner aversion) och agerar på impulsen att tillfredsställa detta begär (eller fly ifrån/stöta bort det som väcker aversion), då sår jag ett frö. Detta frö gror i mitt sinne och när de rätta omständigheterna infinner sig kommer jag att skörda. Det är en naturlag. Om jag förstärker mina tendenser genom att agera på dessa handlingsimpulser kommer jag att öka min benägenhet att så nya frön av liknande sort. Kärlek föder kärlek, hat föder hat, rädsla föder rädsla. Ett kretslopp av orsak och verkan, som går att applicera på såväl små som stora företeelser. När jag slutar att så nya ogynnsamma frön och har skördat alla gamla, då är jag fri från dessa sankharas, fri från bojorna som får mig att agera på ogynnsamma sätt. Detta är det sinnestillstånd som man inom buddhismen kallar för nibbana (eller Nirvana), så som jag har förstått det jag har hört och läst. Då är jag fri från kretsloppet. Då agerar jag enbart utifrån kärlek och medkänsla, utan påverkan från gamla betingningar, eftersom universums (och människornas) ursprungliga tillstånd är kärlek. Istället för att drivas av rädslor och betingningar - då vi bara låter strömmarna kasta oss hit och dit - så styrs vi av vår egen självvalda riktning och simmar dit vi vill, orädda och fria. Och vad har detta med döden att göra? Allt. Det har med livet att göra och livet går hand i hand med döden.
Jag vet inte vad som händer efter döden. Jag är inte främmande för att livsenergin ändrar form och ger upphov till nya lågor, men egentligen känns det ganska oviktigt vad man tror. Allt handlar ju ändå om detta ögonblick, att leva här och nu. För detta ögonblick är allt vi vet att vi har. Oavsett vad som händer sedan så har vi ju inget att förlora på att leva ett gott och etiskt liv. Huvudfokus bör ligga där, enligt mig. Ändå ser jag ett stort värde i att tala om döden. Den finns där och den skrämmer oss, så låt oss lyfta upp den till ytan. Låt oss utgå ifrån det ateistiska synsättet - för att jag tror att dess definitiva bild av döden kan vara mer skrämmande än de bilder som bjuds av religioner och "alternativa livsfilosofier" (i brist på bättre ord för exempelvis buddhism och Martinus filosofi) även om dessa ibland innefattar Helvetet och "lägre återfödelse" - när vi nu frågar oss: Vad är det som känns så läskigt med att inte finnas till? Om detta är vad vi tror kommer hända så har vi ju upplevt det förut, innan vi föddes. Kanske är det alltså inte egentligen icke-existerandet som skrämmer oss, kanske är det ovissheten. Att vi faktiskt inte vet. Oavsett vilket - det är intressant att döden skrämmer oss och att denna rädsla driver oss i så mycket, utan att vi ens är medvetna om det. Barn frågar ofta om döden, drivna av nyfikenhet. De vuxna tystar ner eller slätar över, drivna av rädsla.
Är jag rädd för döden? Ja, det är jag nog, innerst inne. Är jag rädd för att tala om döden? Nej, det är jag inte. Jag tycker om att tala om döden. Jag har dessutom begåvats med ett fåtal vänner som också finner det givande. De säger inte ”Nej fy vad hemskt, säg inte så” när jag nämner att jag kan dö idag, för de vet att den faktiska döden inte kommer närmare bara för att man talar om den. De förstår att ”Åh vad jag är lycklig nu, om jag dör nu så känns det helt okej” betyder att jag är lycklig och tillfreds, inte att jag vill dö. De säger inte ”Usch, måste vi prata om såna deppiga saker?” när döden kommer på tal, för de vet att samtal om döden inte behöver vara deppiga. De vågar sig ned i djupa vrår och tillsammans skapar vi något oerhört betydelsefullt. Vi dansar med döden och då är den inte längre så skrämmande. Jag är väldigt tacksam över dessa djupdykande samtal, de får mig att orka med och uppskatta de stunder då jag guppar på ytan. För jag är ingen deppig person som ser världen i svart, det är inte därför jag vill tala om döden. Jag tycker om att se alla nyanser i vår färgsprakande värld. Även de svarta, eftersom de ändå finns där. Jag vill se hela paletten, jag vill att den ska innefatta alla färger. Precis som att min kärlek ska omfatta alla varelser, även de som har många mörka vrår.
När jag anmälde mig till donationsregistret fick jag höra ett förskräckt ”Vad läskigt, det är ju som att skriva under på sin egen död, du som är så ung!”. Föga rationellt. Ett uttalande grundat i rädsla. Jag kommer dö någon gång och jag vet inte när, så det är väl lika bra att skriva på så snart som möjligt. Jag dör inte snabbare bara för att jag skriver på ett papper.
Jag vill inte säga ”om jag dör”, jag vill säga ”när jag dör”. Jag vill inte säga ”när jag blir gammal”, jag vill säga ”om jag blir gammal”. En pessimistisk syn på livet, kanske man kan tycka. Jag tycker snarare att den är realistisk, eftersom den grundar sig i ett accepterande av något som jag inte kan förhindra (att jag kommer att dö och att det kan ske idag) istället för att grunda sig i rädsla och förnekelse. Jag älskar livet och vill göra det bästa möjliga av den tid jag får leva, men jag vill inte förneka det faktum att jag en dag kommer att dö. Jag hoppas att jag får leva länge men jag vill inte ta det för givet.
Det är hälsosamt att vilja leva. Många vill dessutom leva för någon annans skull, tex för att kunna ta hand om sina barn och guida dem genom livet. Det är jättefint tycker jag, det är ju en av alla värdefulla meningar som ett liv kan ha. Många blir extra rädda för döden efter att de har fått barn, vilket jag tror är helt naturligt. Det är sunt att vara extra försiktig. Men faktum kvarstår: Man kommer inte närmare den faktiska döden bara för att man talar om den eller tänker på den. Jag tror att det kan vara nyttigt att tänka på döden en stund varje dag. ”När jag dör, hur vill jag att mina barn ska minnas mig?”. ”När jag dör, vilka spår vill jag ha lämnat i världen?”. ”Om jag dör idag, hur kommer mina barn att minnas mig och vilka spår kommer jag att ha lämnat i världen?”.
Det är inte bara vår egen död som skrämmer oss. Tanken på att andra ska dö kan kännas ännu mer skrämmande. I Sverige är det vanligt att de som förlorar en nära anhörig även förlorar vänner på kuppen. Varför? För att vännerna är rädda, tror jag. Återigen denna rädsla. Hur ska man bete sig? Tänk om man råkar trampa på ömma tår! Tänk såhär då: Vad händer om vi tassar på tå, likt katten kring het gröt, av rädsla för att trampa på de där tårna? Vad händer om vi drar oss undan? För vems skull drar vi oss undan? Troligtvis för vår egen skull, för att vi själva är rädda för döden. Kanske kan vi istället hjälpa den som sörjer genom att vara den där personen som faktiskt vågar beröra ämnet - självklart med lyhördhet för vad den andra orkar med - den som vågar slå på strålkastaren och rikta den ner i den sörjandes mörker. Den som vågar belysa alla tankar kring döden, alla frågor och känslor. All ovisshet. Kanske kan vi även hjälpa dem som själva står där på tröskeln och skälver. De som själva snart ska dö. Många är ensamma i livets slutskede, i alla fall de som blir gamla. Kanske kan vi tala med dem om döden, eller om livet.
Nyligen när jag hälsade på min sjuka och förvirrade farfar sa han ”Jag funderade just på meningen med livet”. På frågan ”Vad kom du fram till?” svarade han ”Att det är ett helvete”. Han frågade varför farmor alltid är borta. Jag svarade att hon är död. Farfar sa: ”Ja, men hon kommer väl hem ikväll?”. Tystnad. Vad svarar man på det? Kanske behöver man inte alltid ha ett svar. Kanske räcker det med att våga samtala om döden, både den egna döden och andras död. Att inte försätta en människa i ensamhet bara för att vi är rädda, oavsett om det är den människan själv som ska dö eller om den har förlorat någon.
"Även om Muren inte viker till slut, inte ens för vår enträgnaste vädjan,
skall ingen behöva möta Muren ensam. Inte en endaste människa."
/Astrid Seeberger
Jag tror att det är viktigt, för att inte säga livsnödvändigt, att tala om döden. Jag vill inte tvinga någon till att tala om den, det är inte min avsik. Vad jag däremot vill är att belysa denna kollektiva rädsla och uppmuntra fler att göra detsamma. Vi undviker att tala om döden för att vi är rädda, för att elefanten i rummet blir så påtaglig när vi talar om den. Det känns som att den kryper närmare när vi tittar på den och vi vill skjuta den ifrån oss, men det är bara en illusion. Det är som Miyagi säger i Karate Kid: ”Fear is just a feeling [...] Fear can never kill you”.
Jag önskar er alla ett långt och lyckligt liv.
Med metta / Emma
Om godhet.
”Det finns en godhet som är större än all välvillig godmodighet, nämligen viljan att med oförskräckt och orubblig medkänsla stiga ända ner i djupet av vårt mörker” / Claudio Magris
Tänkvärt.
Astrid Seeberger uttrycker det på följande vis: ”Om man vill lära sig att handskas med sprickorna och fällorna och dråpslagen i våra liv, måste man våga se hela verkligheten och att den är ond och grym och kärlekslös ibland. [...] Och människor förstår man först om man bosätter sig i deras värld en stund, hur den än ser ut”.
Verkligheten är inte alltid rosenskimrande. Att se på världen med kärleksfulla ögon handlar inte om att intala sig att allt är vackert och gulligt. Det finns ondska, grymhet, kyla, smärta, mörker. Äkta godhet kräver ett visst mått av mod. Detta kan med fördel kombineras med klarsynthet och visdom, men viktigast är nog modet. Att våga se, att dyka in i alla mörka vrår och lyfta fram dem i ljuset. Att inte förneka sitt eget mörker, att inte skygga för andras mörker. Visst kan vi ligga och guppa på ytan, vara sådär trivsamt godmodiga och leva i en rosa bubbla. Låta bli att dyka ner på djupet för att slippa mörkret och kylan. Men de sanna hjältarna är de som - med kärlek i hjärtat och rena intentioner i sinnet - ser sin egen rädsla i vitögat och säger ”jag tänker inte låta dig hindra mig”. De riktigt goda hjältarna vet att skuggor bara kan försvinna om man belyser dem, vare sig skuggorna tillhör dem själva eller någon annan eller kanske mänskligheten.
En timme för Afrika
Extrem torka, höga matpriser och konflikter orsakar den största svälten i Afrika på väldigt länge. Miljoner människor riskerar att dö på Afrikas horn. Detta enorma lidande som hela tiden existerar runtom i världen.
Vet ni vad, vi är inte maktlösa. Vi kanske gärna vill blunda och tro att vi är det, men då har vi fel. Snälla alla ni fina människor där ute, skänk en timlön till människorna på Afrikas horn. Sprid detta på de forum ni har tillgång till, kanske en blogg eller facebook eller via mail. Fortsätt att prata om lidandet i världen, låt ingen tysta ner er för att de inte orkar höra. Vi får inte blunda! Vi har ett ansvar gentemot våra medmänniskor!
Här kan du skänka ett bidrag: http://www.lakareutangranser.se/timme
Vet ni vad, vi är inte maktlösa. Vi kanske gärna vill blunda och tro att vi är det, men då har vi fel. Snälla alla ni fina människor där ute, skänk en timlön till människorna på Afrikas horn. Sprid detta på de forum ni har tillgång till, kanske en blogg eller facebook eller via mail. Fortsätt att prata om lidandet i världen, låt ingen tysta ner er för att de inte orkar höra. Vi får inte blunda! Vi har ett ansvar gentemot våra medmänniskor!
Här kan du skänka ett bidrag: http://www.lakareutangranser.se/timme
Med metta/ Emma
